Hanar som ska imponera

Den här hanen var brushanespelets verkliga suverän.

I min nya bok Bevingat. Magiska möten i fågelmarker finns ett avsnitt om lekfåglar. Jag har tidigare haft med tjädrar, orrar, dubbelbeckasiner i böckerna men i den här bokens lekkapitel handlar det om en spansk flamencodansör och så dennes storebror, men också om brushanar.

Med flamencodansören som nämns i kapitlets rubrik avser jag småtrappen, vars bestånd i Spanien minskat med 80–90 procent på bara tjugofem år. I första hand är minskningen en följd av att markerna försvinner. Just småtrappen och stortrappen håller till i vad som på engelska beskrivs väl i ordet "wasteland". Alltså mark som av människan tidigare betraktats som oviktig, men som nu på senare år har börjat exploateras. Konstbevattning, motorvägar, vindkraftverk, stängsel för boskap bidrar till att de orörda marker som trapperna behöver minskar – särskilt stortrappen behöver stora markområden i fred. Samtidigt som dessa marker alltså varit väsentliga ur fågelsynpunkt har de inte ansetts värda att beskydda av andra naturvårdsskäl, det har väl inte heller funnits anledning att skydda markerna, eftersom man betraktat markerna som ointressant ödemark. Men när nu inget skydd funnits har det varit lätt att börja exploatera dem. 

Lekfågelshanar skiljer sig från 90 % av fågelarternas hanar. Men de liknar majoriteten av hanarna inom däggsjursvärlden. Det finns ungefär femtusen däggdjur, och inom nio av tio däggdjursarter har hanen bara en uppgift när det handlar om reproduktionen. Han ska föra vidare sina spermier. När det uppdraget väl är utfört gör han inte ett skapandes grand, i vart fall inte när det gäller att ta hand om avkomman. Inom fågelvärlden är det tvärtom. Inom nio av tio arter lever man i tvåsamhet, och både hane och hona bidrar till uppfödningen av ungen eller ungarna. 

Bland fåglar är det hanen som ska imponera på honorna. Det är hanen som ska få honorna att vilja välja just honom. Inom de arter som där hane och hona hjälps åt är det tre saker som är avgörande för hanens förmåga att attrahera en hona. Hanen ska naturligtvis vara vacker, ha en fjäderdräkt som skvallrar om god hälsa och goda gener, men han ska också få honan att förstå att han är en god jägare. Det är därför man om vårarna kan se hanar mata en påtänkt hona redan innan häckningstiden. Vad hanen vill säga med detta är ungefär: "Titta på mig! Jag är en duktig jägare, jag kan skaffa mat och försörja en hel familj. Gift dig med mig så ska jag se till att vi får friska ungar med massor av mat." Förutom att vara vacker och en god jägare får hanen dessutom gärna ha en bra boplats (lyxvåning) att erbjuda honan, kanske en bra holk i ett rikt område, det vill säga rikt på föda. 

Brushanar mäter varandra under leken.

Ser man en riktigt vacker fågel kan man därför ge sig den på att det är en hane, även när hanen är fantastiskt utsmyckad kan honan inom samma art utseendemässigt te sig högst oansenlig. (Inom de arter där hane och hona inte utseendemässigt skiljer sig åt får hanen imponera med något annat, som sin dans vid leken eller med skönsång.) 

Lekfågelshanarna skiljer sig som sagt från hanarna inom nittio procent av  världens tiotusen fågelarter. Eftersom de ändå inte ska bidra till "uppfostran" och uppfödning av ungarna behöver de inte bry sig om att visa att de är duktiga jägare (honan kommer ändå inte att ha någon nytta av hanen senare), inte heller behöver de skryta med någon toppvåning. De ska ju bara föra sina spermier vidare. Och för att få göra det handlar det om att vara attraktiv. Honorna vill ju ha vackra och friska barn.

Småtrappen imponerar på honorna med sin "dans" och med sina hopp, stortrappen fäller upp fjädrarna baktill när den ska imponera. 

Brushanehanarna är emellertid litet extra speciella; de är nämligen inte bara vackra när de visar upp sig i festdräkten, utan de skiljer sig dessutom åt sinsemellan med sina helt olikartade fjäderskrudar. Ingen hane är den andra riktig lik, deras ornament eller fysiska attribut skiljer sig åt från en individ till en annan. Därför kan man på en spelplats med fyrtio-femtio hanar känna igen de olika individerna från den ena dagen till den andra.

Ska man locka till sig honorna gäller det att utmärka sig bland hanarna som alla ser olika ut.

Forskare, bland annat vid Uppsala universitet, har kommit fram till mycket intressanta resultat angående hanarna och deras sociala position under leken. Något som inte minst Staffan Ulfstrand, professor emeritus i zooekologi vid nämnda universitet, har skrivit om. Forskarna skiljer i huvudsak på tre sorters hanar, den ena kan dessutom delas in i två undergrupper. 

För det första har vi de brushanar som forskarna kallar suveräner. De är hanarna som befinner sig mitt på spelplatsen, de är de hanar som dominerar och som honorna framför allt kommer att välja. En suverän kan lägga beslag på en yta på upp till en kvadratmeter på den centrala spelarenan, och den  ytan försvarar han idogt under en månads tid. Suveränen som håller en sådan lekyta kallar forskarna för en revirhävdare, sedan finns det reviraspiranter bland suveränerna. Det är hanar som kanske är yngre, mer oerfarna och som vill lägga beslag på en sådan yta, men som kanske inte lyckas det här året men kommer att göra det senare år. En sådan reviraspirant kanske får chansen att lägga beslag på en central yta när revirhävdaren någon gång måste göra en paus i parningsspelet för att äta upp sig under ett par dagar. Eftersom leken kan pågå en månad och det går åt mycket energi under spelet måste det till en paus även för den starkaste revirhävdaren.

Litet utanför spelplatsens suveräna arena finns sedan satellithanarna. De har oftast en litet ljusare fjäderdräkt; de får inte riktigt komma in till centralarenan och de får inte heller komma till vad gäller honorna. Utom ibland, vilket förklarar varför de ställer upp på spelet.

En tredje kategori hanar liknar utseendemässigt honorna, de utgör högst någon procent och får väl aldrig en chans att "komma till".

Mer om det ska jag kanske inte avslöja här. Det brukar jag berätta om på mina föreläsningar och i boken. Man kan också läsa Staffan Ulfstrand själv.

Brushanarnas spelplatser har minskat i Skandinavien, en trist utveckling, inte minst eftersom leken är så fascinerande. Sett till världsbeståndet är de emellertid inte hotade. På ryska tundran kan det mycket väl finnas uppemot en miljon brushanar.

De ljusare färgade satelliterna kan möjligen tidigt på morgonen med sina hopp och sin ljusa fjäderdräkt locka honor till spelplatsen när det fortfarande är litet dunkelt. Men när honorna väl anländer väljer de i första hand suveränerna att para sig med.

NÄSTA VECKA FÖRELÄSER JAG BLAND ANNAT HÄR:

2 november kl. 19 – Hörby Bibliotek

3 november kl. 18.30 Skutskär Älvkarleby Bibliotek

4 november kl. 12 Bjäre Bokhandel, Båstad vernissage och lunch

5 november kl. 18 Uppsala: Studentbokhandeln (kortare)

6 november kl. 10 Forsa Folkhögskola

7 november kl. 14.30 Eslövs Fotofestival

8 november kl. 14.45 Stockholm Fotomässan

Ja, jag blev oerhört glad

Från prisutdelningen på Ulriksdals Slott i Stockholm. Till vänster WWF:s generalsekreterare Håkan Wirtén.

Jag är kanske inte någon stor anhängare av idén om monarkin, men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag blev oerhört glad att jag i år fick utmärkelsen Årets Pandabok för den nya boken "Bevingat. Magiska möten i fågelmarker". Och att priset delades ut av WWF:s svenska ordförande. Att kronprinsessan Victoria och vårt statsöverhuvud är engagerade i våra viktiga miljö- och klimatfrågor tror jag betyder något.

Utmärkelsen betydde rentav mer för mig på ett personligt plan den här gången än de två tidigare gångerna. 

Priset betydde mer därför att jag även skrivit huvuddelen av texten den här gången (Erik Hansson har skrivit ett mycket läsvärt efterord) och för att boken handlar om något som är livsviktigt för mig, fåglarnas livsmiljöer som tyvärr på många håll ligger risigt till.

Fågelmarker som ligger risigt till

Amerikansk gråhäger i skyfall.

Våtmarkerna har minskat med närmare två tredjedelar under de senaste hundra åren. Men trots att vi är medvetna om detta minskar de faktiskt i dag i snabbare takt än någonsin.

Min nya bok "Bevingat" handlar om fåglar i olika fågelmarker, och om vad som håller på att hända med en del av dessa marker. Ett kapitel handlar om våtmarkerna, ett annat om havet och havsfåglarna, ytterligare ett par kapitel handlar om barrskogen allra längst upp i norr och om löv- och blandskogarna längre söderut. Ett fjärde avsnitt behandlar bergens och slätternas städpatruller, alltså gamarna.

Äggrethägrar, USA. 

I dag är jordens befolkningstillväxt en av orsakerna till vad som händer med flera av jordens viktiga fågelbiotoper. Inte så konstigt när jordens befolkningen ökat från 2,5 miljarder år 1950 till en bra bit över 7 miljarder i dag. Större delen av jordens befolkning bor dessutom nära kusterna, och tillsammans med industrialisering och farliga giftutsläpp längs inte minst Asiens kuster leder det till exempel till att våtmarkerna minskar.

För hundra år sedan var hattmodet ett av de största problemen för många arter. Bara i USA fanns det 1901 inte mindre än 83.000 modister, alltså tillverkare eller utsmyckare av damhattar. Man räknar med att ungefär 5 miljoner fåglar dödades varje år för att fjädrarna skulle kunna användas för att pryda de utstuderade hattarna. Ägretthägern närapå utrotades i landet liksom den helvita och mindre snöhägern. Rosenskedstorken och ibisstorken decimerades kraftigt och den senare anses fortfarande ligga risigt till. 

Även havsfåglar som albatrosserna drabbades hårt av fjäderindustrin vid samma tid. Hela arter närapå utrotades.

Vad som stoppade det? Ja, i boken berättar jag kort om den tebjudning som i Nordamerika ledde till slutet på hattmode-eländet. Att det var två societetsfruar i Boston som låg bakom det är kanske inte så välbekant, men så var det. Och deras tebjudning ledde också till vad vi i dag kallar bevaranderörelsen.

Vit ibis, tidig morgon. För mitt öga syntes inte det färgade första gryningsljuset, allt var i det närmaste becksvart, men på displayen såg jag gryningsfärgen. ISO 25.600, 1/4 sekunds exponering.

Natthäger poserar.

En fågelfotograf gör ett snedsprång – igen

EOS 5Ds. 70–200 mm f/2,8, vid 180 mm, bl. 3,5, 1/400 s., ISO 3200.

Under åtta år bloggade jag för tidningen FOTO som efter så många år i vintras lades ned av Allerkoncernens styrelse. När David på Fotosidan frågade om jag ville blogga här tackade jag ja. Som medlem i stort sett sedan starten kändes det bra.

Jag hade tänkt börja tidigare, men arbetet med två böcker som kommer ut nu i höst tog all min tid i anspråk under mer än ett halvår. Om dessa och om arbete med fotoböcker och fåglar kommer jag att återkomma.

Men först tillåter jag mig ett snedsprång.

EOS 5Ds. 70–200 mm f/2,8, vid 200 mm, bl. 3,2, 1/500 s., ISO 1000.

Även en fågelfotograf kan hålla på med annat än fåglar. I förra veckan hade jag vernissage för en liten utställning i Örebro på Galleri Black Door Gallery, bilderna var uppsatta klusterlikt, fåglar och metal heroes blandat i ett gytter. Stjärnor och påfåglar var rubriken som galleriets eminenta ledartrio kom på, och frågan är vad de olika leden syftade på.

EOS 5Ds 70–200 mm f/2,8, vid 123 mm, bl. 3,5, 1/400 s., ISO 400.

Dagen efter blev det besök på Liseberg. Det blir sedan fem år en hel del konserter, framför allt heavy metal, och sedan ett år följer alltid kameran med. Nu var det en av våra närmast legender som hade konsert, Joakim Thåström. 

Det blev en del bilder, tagna med EOS 5DS, ville se hur den fungerade med högre ISO, ISO-talet pendlade mellan 400 men som högst 3200. Objektiven var 35 mm f/1,4 och 70–200 mm f/2,8.

EOS 5Ds. 35 mm f/1,4 bl. 5, 1/500 s., ISO 320.

Jag brukar köra svartvitt på konserter, men den här gången var färg bättre. 

EOS 5Ds. 70–200 mm f/2,8 bl. 3,5, 1/320 s, ISO 3200.

EOS 5Ds. 70–200 mm f/2,8 bl. 3,2, 1/400 s, ISO 3200.

EOS5DS. 70–200 mm f/2,8 vid 125 mm, bl. 3,5, 1/400 s, ISO 3200.

EOS 5Ds. 70–200 mm f/2,8 vid 145 mm, bl. 3,5, 1/320 s, ISO 2000.

EOS 5Ds. 70–200 mm f/2,8 vid 200 mm, bl. 3,2, 1/320 s, ISO 3200.

Hur konserten var? 

Till och med ännu bättre än jag hade hoppats på.

Av någon anledning kommer jag att tänka på den ryske revolutionspoeten Majakovskij (begick självmord eller mördades av Stalin 1930) när jag ser den här och några av de andra bilderna från konserten.

PS. Bilderna i bloggen är jpeg-bilder från kameran; jag har ännu inte uppdaterat RAW-konverteraren.