Humanitet

Jag vill verkligen inte sätta mig upp på höga moraliska hästar. För mig har det varit tveksamt om "man" ska ge pengar till tiggande människor. Jag har aldrig gjort det..inte förrän nu.

Idag var jag inne i stan under några timmar och julhandlade, kassarna jag bar vägde åtskilliga kilon. Jag funderade på hur lyckligt lottad jag är som ändå har råd att ge mina närmaste en julklapp- samtidigt som jag tänkte på några ord en vän yttrade om  det "problem" vi rika människor har , dvs ge eller inte ge. Hon sa att i hennes land är det naturligt att ge- även till tiggare. Man ger inte så mycket- men man ger. 

På väg tillbaka från systemet vid Brommaplan, stannade jag framför en kvinna som satt vid tunnelbaneingången. Ställde ner mina kassar, stack ner handen i fickan -rafsade upp några kronor.

Jag mötte ett vänligt , något avmätt leende. Vi önskade varandra God Jul.

Tårarna rann på väg tillbaka till bilen.

Jag vet att detta inte är enkelt- jag vet att varje land ska kunna ta ansvar för sina medborgare- jag vill inte diskutera politik. 

Men kanske slå ett slag för humanitet.  Vi är ju alla människor.

Detta blogginlägg hade inte det minsta med fotografi att göra- hoppas ni har överseende med det. Jag kände ett starkt behov av att skriva ner mina tankar.

/Anna

Perspektiv!

Jag är uppvuxen mitt i bland granarna i  Småland, i ett pytteliten by som heter Sjöaryd. Under min uppväxt hörde jag ibland historien om min farfar och hans bror , som tog sitt "pick och pack" och hoppade ombord på en båt till Amerika.

De jobbade på järnvägarna, min farfar arbetade också som "cowboy" under en period. Brorsan ville något mera och började smida planer på att öppna ett tvätteri i Los Angeles.  Näpp! sa min farfar.. jag vill inte "tvätta åt andra"! Så han åkte hem med en hyfsad slant på fickan. 

Vilket mod! Att ge sig iväg.. och inte veta om man kom levande hem igen.

Här är min farfars brors tvätteri. Han stannade kvar.

 Det kallar jag entreprenörskap! 

/Anna