Tack Stefan! Det var känslan av farten jag ville fånga, det är verkligen en upplevelse att stå ca 1-2 m ifrån hästarna när dom dundrar förbi och man känner vibrationen i marken och det sprätter sa d och gräs nästan på en.
/Mari

Din kommentar får mig att tänka på ungdomen, när morfar i 80-årsåldern hade köpt en unghäst att köra in, Lotta, nordsvensk ras. Den fick gå på på en sank äng (vet ej namnet på svenska, men det är måsamaak på hemspråk), där granar planterats som växt sig några meter höga. Så det var gott om plats men inte så lätt att se. För att träffa hästen, fick jag gå ned på ängen, och ropa. Efter 1-2 sekunder hördes och kändes ett ökande hovdån. Sedan kom hästen runt närmaste gran med hovar som slet upp grässvål och stänkte svart jord högt. Och tvärstannade exakt kloss framför mig. Hade jag någon kompis med mig höll de på att göra på sig. Men Lotta var väldigt snäll, inte lätt att köra in, eller arbetsvillig, men det gick. Hon var mest sällskapshäst.

Vilket härligt barndomsminne, den hästen hade jag velat träffa.