Fast det var ju inte det jag tänkte skriva om, utan att jag hittade ett negativ från mitten av 70-talet, för några dagar sedan, på en farbror som filosiferar på ett gammalt café i Norrköping. Caféet låg i den gamla Saluhallen och drevs av ett par nätta små systrar, ungefär 70 år gamla. Detta fik var ett måste varje dag som jag hade råd och hade jag inte råd så gick det att kritsa.

Kameran åkte fram i tid och otid, så med tiden blev stamkunderna vana vid detta och jag kunde få till de bilder jag ville ha. När jag nu hittade negativet så påmindes jag smärtsamt om att de pärmar som alla negativ från Saluhallen samlats i, blev stulna på 80-talet tillsammans med en bunt kärleksbrev och ett gitarrfodral... Hoppas att tjyvstrykerna hade nytta av dem! Totalt var det, om jag kommer ihåg rätt, ungefär 6-700 negativ som för alltid är förlorade. Saluhallen brann upp och all den fina gamla interiören försvann för evigt.

Tillbaks till negativet. Det har farit runt i en kartong med böcker och gamla kameror under en 25-30 år och var som ni kan tänka er, ganska slitet men negativet var det enda jag hade kvar så raskt skannades det in och öppnades i bildbehandlingsprogrammet för att restaureras - men efter en stund så hejdade jag mig i mitt restaureringsarbete... ska jag verkligen göra detta eller är den förbättrade bilden då en förvanskning av dess historia? Arbetet avslutades och så här ser bilden ut nu, den sista och enda från Saluhallen som jag har kvar, med alla skavanker, fläckar etc. Och vet ni vad? Jag blir varm i hjärtat när jag ser den! Döm själva... det är definitivt inte en tekniskt fulländad bild med en överjordisk skärpa, men den är tagen med en Nikkormat, 50 normal och TriX om jag inte minns fel.