Automatisk registrering av Olympus-objektiv på Leica M

Digitala Leica M-kameror, som min M10, t.ex har ju inga elektriska kopplingar mellan objektiv och kamerahus. Men kameran kan ändå känna av vilket objektiv som sitter på kameran, och använda den informationen till lite olika saker. Dels lagrar den metadata för bilden och dels kan den göra vissa korrigeringar i bilden direkt i kameran i raw-filen, t.ex. kompensera för vinjettering. Även auto-ISO i kameran använder information om brännvidden för att välja en ISO som ger tillräckligt snabb slutartid för brännvidden, för att undvika skakningsoskärpa.

Hur vet då kameran vilket objektiv som sitter på? Jo, det fungerar bl.a genom att alla moderna Leica M-objektiv har en sk. 6-bit kod i form av sex antingen svarta eller vita prickar på bajonett-fattningen. Äldre objektiv kan lämnas in till Leica för att få dessa i efterhand, eller kan man göra det själv. Kameran har även alla Leica M-objektiv i en meny, så att man kan välja vilket man har satt på kameran, om det är ett äldre objektiv utan kod. Även Leica-objektiv för R-fattningen för Leicas gamla spegelreflexkameror, finns i menyn. Men det finns ingen 6-bits kod för dem. Förutom 6-bitskoden finns det även en mekanisk koppling i bajonetten som väljer vilka ramar som ska visas i sökaren. Det finns därför tre olika "varianter" av bajonettfattningen. Varje variant ger att två ramar visas samtidigt i sökaren, t.ex. för 35 mm och 135 mm. För att vara korrekt, är det inte bara 6-bitskoden, utan även denna koppling (tre varianter) som kameran använder för att automatiskt avgöra vilket objektiv som sitter på. Detta är viktigt att tänka på för den som vill måla på koden själv. Man köper då en lös fattningsring av rätt variant med sex små spår för koden och målar i, och byter sedan ut fattningsringen på objektivet.  Man kan naturligtvis på detta sätt även själv koda icke-Leica-objektiv med M-fattning från t.ex. Zeiss, eller Voigtländer mm, genom att "lura" kameran att det är ett av Leica's objektiv. 

Hur gör man då om man sätter på icke-Leica-objektiv med en adapter, t.ex. mina gamla Olympus OM-objektiv?

De flesta gör antagligen så att de väljer ett så likt objektiv som möjligt i menyn när de sätter på objektivet med en adapter. Men det är ju lätt att glömma. Det skulle ju vara smidigt med en 6-bitskod även för dessa. Kruxet är adaptern. Man måste ju ha en adapter för varje objektiv i så fall, och koda varje adapter. Dessutom måste det för det finnas infrästa spår där man kan måla koden i. Det har inte alla adaptrar. Men jag råkade faktiskt ha en adapter från amerikansk tillverkare redan, med spår infrästa som man skulle kunna måla i 6-bitskoden. Tyvärr var jag dum nog och köpte fler sådana. Det var ett misstag, skulle det visa sig. Kvaliteten var för dålig på de nya trots att de var från samma amerikanska tillverkare. De klickade inte i på kameran. Jag fick lov att reklamera dem. Jag kontaktade en annan känd tillverkare av adaptrar i Tyskland, känd för bra kvalitet och frågade om de hade adaptrar som man kunde koda själv. Fick svar ganska snabbt. Det hade de inte. Vilket kanske var tur, för deras adaptrar är hiskeligt dyra.

Men ett annat problem som jag inte visste då var ju att adaptern ju måste finnas i de tre olika varianterna beroende på brännvidd, eftersom kameran ju kräver att fattningen ska stämma överens med koden, annars vägrar kameran att registrera koden. I övrigt har man ingen större nytta av ha ramarna i sökaren, eftersom fokusering med mätsökaren kräver en mekanisk koppling, som naturligtvis inte finns på objektiv gjorda för en spegelreflexkamera. Man sätter istället på en elektronisk sökare på blixtskon på Leica-kameran för att kunna ställa in skärpan. Men som sagt det skulle ju var nice om kameran visste vilket objektiv som sitter på.

En lösning skulle vara om adaptern hade en Leica-fattning som var utbytbar, så att man kan skruva på rätt variant, och dessutom ha infrästa spår för 6-bits kodning. 
Var hittar man det? På ebay fanns det naturligtvis billiga kinesiska adaptrar som verkade ha fästskruvarna på rätt ställe så att jag kunde köpa bajonettringen av rätt variant från någon annan kinesisk försäljare på ebay. Sagt och gjort, några veckor senare hade jag en hög adaptrar och fattningsringar. Kvaliteten var lite olika. Adaptrarna från den kinesiska tillverkaren var riktigt bra. De lösa fattningsringarna jag köpte från två olika försäljare var lite si-så-där. En från den ena försäljaren var av bra kvalitet, men felmärkt på kartongen, dvs den var inte den variant den uppgavs vara, och inte heller den jag hade beställt. De från den andra försäljaren gick inte att sätta på kameran av någon anledning - det tog stopp. Efter en inspektion med lupp för att jämföra med den som var OK (men felmärkt) såg jag att det bara var att fila kanten lite, t.ex. med ett diamantbryne jag brukar använda för att bryna mina långfärdsskridskor. Sen funkade det. Ett annat problem var att skruvarna som fäster fattningsringen är av den japanska JIS-standarden, inte den vanliga av typ Phillips. Man behöver därför en speciell skruvmejsel för att inte förstöra skallarna, vilket jag naturligtvis gjorde allra först. 

Tills lut fick jag till det. En adapter kodade jag till mitt 90 mm f/2, en till mitt 50mm f/1.2 och en till mitt 21mm f/2, alla med Olympus OM-fattning. Svårigheten är att välja vilket av Leica’s objektiv man ska välja. Koden pekar ju ut ett specifikt Leica-M-objektiv, inte egentligen brännvidden och största bländare. Det finns dessutom flera olika med samma brännvidd och största bländaröppning, t.ex. två olika 90mm f/2, och Leica har dessutom inget 21mm med bländare 2.0, bara två med 2.8 och ett med 1.4. Jag valde till slut ett med 2.8. 

En sak till återstod. Jag ville ju ha korrekt metadata i raw-filen om vilket Olympus OM-objektiv som jag faktiskt använt. Jag gjorde därför ett litet script på datorn som byter ut metadatat i raw-filen om vilket objektiv som jag använt (dvs det Leica objektiv som kameran lurats att tro att jag har) till det objektiv som verkligen satt på. Så t.ex. varje gång jag påstått att jag fotat med ett Leica Noctilux 50mm f/1.2 så ändrar den det till Olympus OM Zuiko 50mm f/1.2.

Förr eller senare trillar man dit

Nej, kanske inte. De flesta är kloka och håller sig i skinnet. För mig och för många andra har det naturligtvis alltid varit något man drömt om. Men andra skulle aldrig göra något så dumt. Eller så är det helt enkelt ouppnåeligt, eller inte värt det, även om det är en dröm. Själv har jag tagit små steg allt närmare men kanske inte riktigt omfamnat det helt. Det är ju inte värt det, egentligen. Men sen händer något och sen något mer, och sen faller sista pusselbiten på plats och plötsligt står man där och säger. Å vad f-n är det nu det ska ske, eller? Kör till - nu gör jag det. Tag ett djupt andetag. Det går ju alltid att ångra sig, i fall det blev fel. 

Men en kamera är ju bara ett verktyg. Man behöver inte göra en sån stor grej av det. Fast alla som bytt system vet att det är en stor grej. Att hosta upp en massa sparpengar, att sälja av utrustning man haft ett tag och liksom haft en relation till i ur och skur (bokstavligen). Att bekanta sig med en ny kamera från ett helt annat system som är helt annorlunda är kanske inte en liten sak. 

Första steget när den nya bekantskapen har fått på alla nödvändiga tillbehör och alla inställningar har gåtts igenom är naturligtvis dags att ta med den ut på en runda. ”Take it for a spinn”, som de säger.

Ja. Nu är det gjort.

Tillbaka till analogt?

Varför skulle jag vilja fota analogt igen? Nån sa att yngre fotografer som inte växt upp med det analoga gärna vill prova på analogt och köper en gammal kamera för några hundra, eller så. Vi lite äldre har liksom lämnat det bakom oss. Digitalt är så mycket bättre helt enkelt. Bilderna blir bättre och man kan snabbt få feedback och lära sig bli bättre.

Eller?

Jag vet inte om det var min gode vän Daniel som smittade mig, eller min sons kompis, Axel, eller båda. Eller inte alls. Det har nog legat och pyrt ett tag. Saknaden att ställa in skärpan manuellt med snittbild. Enkelheten. Färre funktioner. Inga menyer, inga moder. Framkalla svartvit film. Spänningen. Väntan.

Men vänta. Bilderna då? Kornigheten.  Hmm. En god vän undrade om det inte går att simulera den analog känslan i Lightroom. Nja. Inte riktigt. Här är ett exempel. 

Bilden visar förstås kameran jag köpte. Jag fotade ju länge med en OM-4 Ti, tills den gick sönder. Så det var klar jag köpte en sån här, kameran alla OM-fans drömmer om. Jag testade först att fota en rulle min frus gamla Pentax MZ-S, men den trivdes jag inte med. Jag försökte t.o.m. laga min gamla OM-4 Ti, men den höll inte. Så det fick bli "drömkameran". Och några få objektiv. Jag hade ju sålt alla objektiv för 11 år sedan.  Så jag införskaffade en vidvinkel 28/2, ett normal 50/1.2 och ett kort tele 100/2. Alla superduper-gluggar som hade varit total omöjliga att köpa för en vanlig dödlig förr i tiden. Gissar att det är bra andrahandsvärde om jag vill sälja dem igen.