bbh

När jag först kom till fotosidan för några år sedan hade jag just köpt min Nikon D 200 och var ganska rädd för den egentligen. Jag drömde om att starta fotofirma en dag.
Nu är jag tillbaka och har fortfarande kvar mitt jobb som högstadielärare men har även startat firma på deltid.
Och lilla Nikon har alldeles nyligen fått ett sysokn: Nikon D700.

Vem är jag?

Mina intressen:
Gatufoto, Barn, Bröllop, Reportage / Situation, Studio, Svart-vitt, Arkitektur, Digital efterbehandling, Porträtt

Jag fotograferar helst med digitalkamera och då helst i färg. Jag hittar mina motiv mestadels inne, och motiven är oftast rörliga. Motiven hittar jag med vidvinkel, och när jag exponerar så tar jag hjälp av histogram. När jag surfar på Fotosidan.se så gör jag det med Windows och jag tycker bilder är roligast.

Mitt bästa fotominne:
Jag tog en bild med min gamla, analoga Minolta "snap-and-shoot". på Irland när vi besökte "Cliffs of Moher". Det var en sådan fantastiskt vacker plats och jag ville ta en fin bild som minne. Försökte komponera så gott jaga kunde och förväntade mig väl inte något direkt gott resultat men när bilderna kom var jag jättenöjd! Vet inte hur den skulle kommenteras i "hård kritik poolen" men jag minns glädjen jag kände när jag såg bilden för första gången.

Mitt sämsta fotominne:
Bilder som aldrig blev framkallade. Jag glömde kameran med bilder från dagarna efter mitt bröllop (bilder från vårt hotell där vi tillbringade bröllopsnatten, sista middagen med gäster från USA, etc,etc.) på planet. Fick aldrig tillbaka den!

Min största inspiration:
Jag vet inte vad den här fotografen heter men jag såg ett program på TV om en kvinna som tog porträttbilder på människor som var svårt sjuka på något sätt. En del var döende. Det var inga sjukhusbilder så de var ju inte inne på sina sista timmar, men de VAR sjuka. Och de kände sig sjuka. Hon tog porträttbilder på dem som gjorde dem så vackra. Hon använde fint ljus, vackra omgivningar och den inneboende skönheten hos modellerna själva. En del hade ett älskat husdjur med sig. Bilderna gjorde att människorna kunde se sig själva på ett nytt sätt - och mådde bättre. Jag har aldrig glömt den fotografen. Och det mest fantastiska är att nu - många år senare är jag en stolt medlem o fotorafgruppen för The Essence Vitae Project. Google så får ni se hur märkligt det kan bli i livet.

Jag fikar helst:
Hmm. Gör jag bort mig om jag säger Latte, kanelbulle, länge, ofta och med vänner? Eller handlade det om någon kamerautrustning? Egentligen.

I kameraväskan har jag alltid:
Nikon D700 med en Nikkor 24-70mm (f/2,8) och ett 85mm (f/1,8).

Drömbilden är:
... vet inte. En som känns.