BosseF8

Det här är väl mindre presentation av mig, snarare en reseskildring hur man lever med ett intresse som går upp och ner genom livets skiften. Hur slumpen och händelser styr vad som hamnar i fotoväskan och vad som avbildas.
Ambitionen är att lära sig mer. Man blir aldrig fullärd. Den bild jag tyckte var bra igår (eller för ett eller tio år sedan) är inte bra idag. Det man kunde då är glömt eller gömt sedan länge och måste återupptäckas när intresset vaknar igen. Bildkomposition och det konstnärliga har aldrig varit min starka sida. Rakt på, rätt upp och ner har väl varit kännetecknande för mig. Det är aldrig försent att ändra på det...

Min första kontakt med en kamera var redan som liten kille då jag fingrade på pappas Voigtländer. Sedan fick jag en instamatic kamera (med filmen i plast-kasset) som användes när jag hade råd att köpa film. Resultatet var väl si och så, men några 9x9 bilder finns kvar på kompisar, familj, släktingar och sedan länge döda husdjur.
Runt 10-12 års åldern så kom naturintresset igång i form av medlemskap i scoutkåren och fältbiologerna. Mycket snart växte intresset för att titta på fåglar och artbestämma blommor till att även vilja avbilda dem. Då är en instamatic inte särskillt ändamålsenlig.
Efter aldeles för mycket jordgubbsplockande och sparande av födelsedagspresenter, så inhandlades en Konica T3, med normalobjektiv (50 1.7) & blixt, i November 1976 straxt efter min 15-års dag. (Valet stod då mellan Canon Ftb, Canon F1{dröm} och Praktika - alla hade olika förespråkare...) Ganska snart köpte jag ett begagnat Kimunor 400 6.3 (manuell nedbländning) av en kompis. Denna något begränsade (och sneda uppsättning objektiv) räckte något år.
Bilderna från denna tid består av skakiga diabilder med "prickbilder" (svarta fåglar med ljus himmel) och svart vita bilder på klasskompisar. Någon termins fritt valt arbete spenderades i skolans mörkrum. Svartvita bilder producerades. Jag insåg då att slabbet i labbet inte var min grej. Dessutom lyckades jag aldrig knäcka koden för att ta bra s/v bilder av annat än människor. Med mitt något extrema växlande av motiv och begränsade inkomster så satt det alltid fel film i kameran. Så jag slutade nästan helt med svart-vitt.
Jag fick chansen att köpe en tele-plus 2x och mellanringar av en kompis (som hade fått resten av kamerautrustningen snodd). Då utökades diabilderna till att även omfatta närbilder på diverse blommor. Gärna orchidéer, violer och annat som hittades på strandängarna vid havet. Dessa visades upp med stolthet på fälbiologiska möten och kritiserades rått och hjärtlöst av kompisarna (också hade fotat samma motiv - ibland bättre ibland sämre).
Jag insåg relativt snart att jag tyckte om att porträttera människor. Att försöka fånga deras personlighet och uttryck i bilder.
Således undersöktes möjligheterna att inhandla en 135:a (alla kompisar som tog porträtt och naturbilder hade en). Jag kollade i fotoaffären som genast erbjöd mig att välja mellan f3.5 à 550:- och en f2.5 à 1300:-, mycket pengar för en fattig gymnasist. Detta var på den tiden då snabba filmer var dyra och korniga, så ljusstyrkan var viktig, särskilt tidiga mornar då naturen vaknar. Jag ville givetvis ha det snabbare objektivet.
Sommaren kom och jag fick ett riktigt jobb (det var möjligt då). När det var dags för första löneutbetalningen skulle denna hämtas ut på banken. Glatt travandes dit passerade jag fotobutiken. När jag kom ut från banken stod fotobutikens ägare leende på trottoaren och förklarade att han hade fått in en begagnad 135 2.5 som han ville ha 650 för, dvs samma som första lönen.
Detta objektiv har sedan dess följt mig och gett mig många bra bilder.
När jag gjorde lumpen så fick jag chansen att gå på fotokurs. Således återupptogs s/v fotandet och slabbandet i labbet. Denna gången var intresset fotografik. Det var ett annorlunda sätt att bearbeta bilderna och resultatet (även från halvbra bilder utan riktig skärpa) kunde bli både spännande och annorlunda. I övrigt dokumenterades lumpen faktiskt i s/v och kameran var med på många övningar.
När jag sedan läste på LTH så följde kameran med. Fester, nollning, sångarstrider och karnevaler dokumenterades mest på dia men även på negativ film. En ny bättre blixt köptes in och användes flitigt.
Efter examen dalade fotointresset väsentligt. Kameran dammades av vid högtidliga tillfällen och användes mest på semestrar och resor. Filmförbrukningen gick ner till ett fåtal rullar om året. För att bättre passa det nya användningsområdet inhandlades en ny 35-70 zoom. Prefekt för bekväma semesterbilder.
Efter ett tag insåg jag att jag använde zoomen i ytterlägena och oftast saknade "lite till". Var heller inte nöjd med skärpan och kontrasten. Köpte då två begagnade objektiv 28mm och 100mm, där det senare har använts mycket.
I början på 90 talet köpte jag en begagnad FT-1a som blev huvudkameran. Det var motorn jag var ute efter. Tyvärr saknar den skärpedjupskontroll, men sökaren är mycket bättre för mig med glasögon.
96 skulle vi åka till Sydafrika på safarisemester. Kompletterade då med ett Sigma 400 tele och ett enbensstativ. Och släpade med allt. Vi fick ihop ca 300 diabilder, mest på människor, djur och miljöer men även fåglar och djur, krönta av action bilder där lejon jagade en zebra.
När vi fick barn skaffade vi en video-kamera med bra möjlighet att ta stillbilder (3Mpixel). Jag vänjer mig dock aldrig vid att den är så sen på avtrycket. Jag trycker nu och sedan tas bilden efter ögonblicket jag ville fånga. Många missade bilder på lilleman. Frustreard kollade jag lite på den digitala marknaden och bestämde mig för att hålla kvar vid den analoga kameran. Insåg att det fortfarande finns möjlighet att skaffa begagnat till Konica via internet och köpte i rask takt 85, 40, 35 och 300mm objektiv, samt ett nytt stativ (som kanske mest används till vidoekameran). Fotointresset bubblade upp till ytan och plötsligt är jag åter stamkund i fotobutiken, fast nu är det negativ färgfilm och papperskopior som gäller.
Motiven är givna: lill-gubben, frugan och vardagliga händelser. Dokumentation av husrenovering och bil-dito. Trädgården med alla projekt och fåglarna börjar komma tillbaka så smått. Och en och annan bild med konstnärlig och kompositions ambition.
Efter jul 2006 utökades väskan med en Canon Ixus 60 som vi köpte till familjen. Har redan tagit många bilder (billigt - det finns inge film!) och är väldigt nöjd för familjefoton och barn-dokumentation. Hur länge kan jag stå emot en digital SLR?

Vem är jag?

Mina intressen:
Barn, Vilda djur, Porträtt

Jag fotograferar helst med analogkamera och då helst i färg. Jag hittar mina motiv mestadels ute, och motiven är oftast rörliga. Motiven hittar jag med tele, och när jag exponerar så tar jag hjälp av känsla. När jag surfar på Fotosidan.se så gör jag det med Windows och jag tycker bilder är roligast.

Mitt bästa fotominne:
När jag gjorde lumpen så skulle hela kompaiet åka från Gotland ner till Ravlunda för luftvärnsövning mot riktiga jaktplan. Kapten blev sjuk och jag fick uppdraget att dokumentera övningen. Lyckades dokumentera allt från sovande värnpliktiga till lågsniffande Viggen.

Mitt sämsta fotominne:
Alla gånger jag har konkat på utrustningen och inte ens haft upp den pga bristande inspiration, eller när batterierna i kameran är slut...

Jag fikar helst:
Lommabageriets semlor eller vetekrans med mandelmassa. Mums!!