handfullofsnow

Jag heter Severina, är 20 år och bor i Kalmar (kommer ursprungligen från lilla Tranemo i Västergötland).
Började bli intresserad av foto när jag gick i tvåan på gymnasiet och läste Foto A. Fortsatte med B-kursen, sedan var jag fast.

Planerar att söka till fotoskolan i Gamleby (studio- och reklamfoto) nästa höst.

Är skitdålig på att skriva presentationer, så fråga om det är ngt du undrar över :)

/Severina

Vem är jag?

Mina intressen:
Konstfoto, Gatufoto, Barn, Posering, Svart-vitt, Mörkrum, Porträtt, Fine Art Nude

Jag fotograferar helst med digitalkamera och då helst i svartvitt. Jag hittar mina motiv mestadels ute, och motiven är oftast rörliga. Motiven hittar jag med vidvinkel, och när jag exponerar så tar jag hjälp av känsla. När jag surfar på Fotosidan.se så gör jag det med Mac och jag tycker bilder är roligast.

Mitt bästa fotominne:
Det finns flera. Första gången jag framkallade en rulle själv och det blev några bilder på den ville jag göra en volt av lycka. Haha. Men något som har betytt mkt för mig är när jag fotade mitt projektarbete. Det blev en utställning som fick namnet "Kvinnorna på Mjällbo". Jag fotade två vänner och min kusin i hennes hem, torpet Mjällbo där all inredning är gammeldags, och där jag har fotat många gånger. Det är ett av mina favoritställen att fota på. Bilderna blev vackra, nakna och öppna, och de är nog bland de bästa fotona jag någonsin tagit.

Mitt sämsta fotominne:
Alla gånger i labbet då man bara vill välta omkull allting för att man blir så arg. Att misslyckas i labbet är så jobbigt, det känns som att man kommer tillbaka till början på något sätt. Men det lär man sig ju också av, så det är ju nödvändigt.

Min största inspiration:
Människor. Främst familj, mina vänner och min pojkvän.

Jag fikar helst:
På ett litet mysigt halvmörkt café tillsammans med en god vän & en stor svart kaffe.

I kameraväskan har jag alltid:
Min Canon eos 40d med grundoptiken.

Drömbilden är:
En bild som ger mig känslan som säger: det här är den bästa jävla bilden du nånsin tagit. Den ska säga något, och den ska helst inte vara planerad.