atoz

Jag har knölat en del i mörkrummet för en herrans massa år sedan och kladdat ännu mer med olja, kol och akryl – mest har jag förstås lekt med språket, botaniserat bland alla luriga lejon som ligger och latar sig bland de metaforer och berättelser som ibland, eller ofta, rinner ut genom mina fingrar.

Alla vi som ofta drabbas – verkligen DRABBAS alltså – av bilder, musik och språk; jag tror att vi är födda i konstens tecken. Att just den stjärnbilden inte upptäckts - eller uppfattats - ännu, gör mig bara ännu säkrare i min övertygelse. När ens rationella jag fullständigt kollapsar i en vacker eller spännande bild; när tonerna i ens själ hamnar i svängning tillsammans med ett stycke underbar musik; när man läser texter som börjar lyfta inför ens inre ögon… Det är då man känner sig som ett mänskligt kraftverk. Det är då man känner att man är född i konstens tecken. Det är då man får kraften att skapa.

Alla skriver nog under på att kameran är ett poetiskt verktyg. Frågan är om den inte är något mer än ett verktyg i det skapande ögonblicket. Kanske förvandlas kameran till en del av oss själva när vi förlorar oss i skapandeprocessen (en del kallar detta fenomen för ”flow”). Alla håller förmodligen inte med mig, men jag tror faktiskt att det är så. Det är ju ändå tillsammans vi skapar bilderna: naturen, tekniken, jag och du. Det är vi som är konsten, samhörigheten, inte skillnaderna.