Kenneth Nordin

Jag är en hobbyfotograf (som gjort och gör enklare fotouppdrag), och fotat digitalt sedan 2010. Innan dess var det analoga filmrullar som gällde. Min första kamera fick jag när jag var 11 år, en Kodac Instamatic, som många andra. Vid runt 88-89 köpte jag min första mer "avancerade" kamera, en Pentax Espio IQZoom, en av de allra första Pentaxkamerorna med zoom. Så coolt! Efter den kameran blev det flera Pentax Espo, bla så hade jag en Espio 80, Espio 738 och en Espio 90WR, och den sistnämnda var den jag fotade mest med.

Har alltid haft tänket att vara kreativ, oavsett slutresultatet. Med tanke på att jag fotade periodvis, och resten av tiden satt jag vid datorn (VIC20, C64, Amiga 500/1200), och under en lång period dominerade datoranvändandet och det tog bara foton vid födelsedagar, släktträffar och så vidare. Så under en lång period mellan 1997 fram till 2003 var det mest sporadiskt foto som gällde. Intresset vaknade till liv på riktigt igen runt 2002/2003 då jag skaffade en Minolta Dynax 5, som jag trivdes otroligt bra med, att jag efter något år köpte en Dynax 7. Den var den som gjorde att jag upptäckte att tekniken kan ha betydelse för bildkvaliteten.

Däremot hade jag inte så stort begrepp vad t.ex ISO 100 var mindre ljuskänsligt än ISO 400 - utan det upptäckte jag som en bieffekt att det blev mycket grovkornigare foton med det senare. I Februari 2004 avled min mamma hastigt, och mitt intresse för foto dog det med, särskilt eftersom mormor och morfar och min mammas sambo alla avled under loppet av tre år. Totalt fyra dödsfall - en tragedi då det var de personer som betydde allra mest. Fotointresset var stendött då, och jag mådde inte alls bra psykiskt under många år.

Trots depressioner och mycket ångest, började jag dock på en ny arbetsplats, vilket senare visade sig vara en bra val, trots en dimmig hjärna... Av nån anledning i mitt jobb med administration och kontorsarbete stötte jag på kooperativets enda kamera då vi skulle på resa och nån skulle fota så kände jag mig manad att dyka in i menyerna på den Olympus My 600 Digital, begåvad med 6 megapixlar.

Det var den absolut första digitalkameran jag fotade med. Man upplevde en helt ny värld, genom att gå in i digitala menyer..det var hightech på hög nivå tyckte jag. Till skillnad från andra som också börjat fota digitalt, var inte jag direkt imponerad av bildkvaliteten - endast dugliga bilder på ISO 100. Vid extrema tillfällen användande jag ISO 200, och det är inget jag varken då eller idag skulle göra några förstoringar med...Jag upplevde då att digitalfotot inte var riktigt moget, men trots det jättekul att pilla med knapparna och gå vilse i menyerna...2008 gick vi Photoshopkurs - och läraren skulle sälja en Minolta Dimage med 10 x zoom. Den var betydligt bättre, trots att jag aldrig hållit i en så plastig kamera. Plast må vara en sak - men mjukplast, nä,, det var ingen kvalitetskänsla. Fast nu märkte jag att man kunde öka ISO-talet och använda manuella inställningar. Och just den aspekten, att ha kontroll själv gjorde att mitt gamla tynande fotointresse snabbt vaknade till liv.

2010 köpte jag min första egna digitalkamera - en Olympus VR-310. Tyvärr hade den kameran inga manuella inställningar, men jag hade inte råd att köpa en bättre kamera. Den var rolig att fota med ändå, men eftersom man ställde högre krav upptäckte jag snabbt att den kameran hade sina begränsningar.

2012 Köpte jag en ny Olympus-kamera, SZ-14 i tron att den hade manuella kontroller, vilket den inte alls hade. MEN, den tog grymt bra bilder bara man gav dess CCD-sensor tid och ljus. En kamera som var rolig att fota med eftersom dess telezoom- och telemacro nästan aldrig slog fel. Jag kunde stå 6-7 meter bort och zooma in ett löv och kameran fokuserade nästan jämt. Naturligtvis blev inte alla bilder skarpa. Dock hade man möjligheten att fokusera utan att kameran bråkade med en. Efter den kameran har jag aldrig varit i närheten av en annan kamera med så bra telemacro. Närgränsen är superdålig på nästan alla kameror jag haft.

En liten undran jag har haft är varför CCD-sesnorerna så snabbt togs över av CMOS-tekniken. I efterhand vet jag att det var billigare att masstillverka CMOS, och de är ljuskänsligare som bekant än CCD. Men gav man CCD en chans dvs i bra ljus, upplever jag att man med motsvarande CMOS-kamera får mer bildbrus än vad CCDn ger. Så det är lite oförtjänt att CCDn i princip gått i graven. Nu är ju CMOS ett paraplybegrepp - det finns alla möjliga olika varianter från olika tillverkare.

Sony Exmor R och Panasonic (Live) MOS-sensorer är de som gör sig bäst på de kompaktkameror jag haft och fortfarande äger.

Min ekonomi har varit knaper av många olika anledningar, så jag har sällan kunnat köpt nytt (förutom en del kompaktkameror jag haft), så jag har kört strategin att vänta med inköp tills att de funnits på marknaden att priset börjat droppa. Så min första systemkamera, Canon 700D hade funnits på marknaden i fyra år då jag köpte den 2016. Innan den hade jag haft en Canon Powershot SX-510HS-kompakt, men en förträfflig långzoomare (den första egna kompakten med full manuella möjligheter). 700D hade väldigt fin bildkvalitet, och jag trivdes med den. Däremot var pekskärmen (helt vinklingsbar) inte riktigt mogen. Den var seg och missade fokus ofta. Dessutom enbart 7 fokuspunkter, och lite avsaknad av finesser gjorde den till en kamera man växte ur. Tur i oturen hade jag endast köpt på mig ett normalobjektiv - en dag då jag testade att fota vattendroppar i badkaret, gav ena bygeln på stativet med sig och kameran föll pladask i vattnet och blev förstörd. Lät den ligga och torka i flera månader, men den vaknade aldrig. Så där var det tur att jag inte hade börjat bygga upp en arsenal objektiv.

Vid den tiden runt 2015 så hade jag inte riktigt fastnat för något särskilt system. Så mycket var trial and error - jag läste om kameror, men alla som jag tyckte var bra kandidater var för dyra.

2014 hade jag också köpt en ny kompaktkamera. Sony HX-60V, och den är kvar än idag och är nog den jag tagit mest foton med. Orsaken är att den är så liten och smidig, och under rätt förhållanden ger den bra bilder. Den är seg att starta upp, att zooma med och allmänt trög att fokusera och hantera. PÅ punkten snabbhet där har jag många gånger funderat om det är ett måndagsexemplar..Ingen kamera jag har haft är så seg. Detta till trots har jag oftast alltid den med i fickan. Även om mobilen tagit över mycket fotande "on the fly", fyller den fortfarande en stor funktion för mig, mycket tack vare dess brännvidd på 24-720mm. I helautomatik och vidvinkel är det så att mobilen har bättre bildkvalitet - och jämnare sådan.

Har under många år varit anti mot mobilfoto - fast undertecknad har nu svalt den stoltheten, och Motorola One Vision som jag köpte för 5 månader sedan är en riktigt duktig mobilkamera. Dess "Quad Pixel"-teknologi håller vad den lovar, med att processa 48 mp till en högupplöst 12 mp färdig bild. Det är ju den berömda Pixel Binning-teknologin som åstadkommer det. Så så mycket foton jag har tagit under de här 5 månaderna med den är väldigt överraskande för min del
och man kan bara konstatera att framtida mobiler inte lär ha sämre bildkvalitet. Däremot är det ingen särskild känsla att fota mobilt - det är något heltt annat, lite magiskt med att fota med en systemkamera eller avancerad kompakt. Vibbar man man får av en kamera ska inte underskattas!

Istället för att ha köpt en svindyr kamera och inte ha köpt lika svindyra objektiv, tycker jag har uppnått en ganska bra balansgång med kameror som kompletterar varandra:

Förstakamera: Panasonic Lumix GX-80. Ja, jag älskar Panasonics kameror, och 2016 när GX-80 kom var den fylld till bredden med nya avancerade funktioner - vars konkurrenters kameror först på senare år fått, i motsvarande prisklass. Det jag syftar på är 4K-fototeknologin, med 4K burst, Post Focus och Image Stacking, samt en underbar tiltande pekskärm, och i allmänhet en kapabel kamera: Skarpa bilder trots de måttliga 16 megapixlarna. Att man tagit bort det optiska lågpassfiltret bidrar. Sedan en paradox för folk som inbillar sig att Micro Four Thirds-sensorer är skräp, är att det till stor del är den sensorn som gör att bdet är en rolig kamera att fota med. Liten och smidig, men generöst med två lägesrattar, 4 fysiska Fn-knappar och 8 st till virtuella på skärmen. Inte klumpig - passar perfekt att bara dra över axeln och ta med ut på språng. Den har inte jättesnygg retrodesign, den ser ganska intetsägande ut - men under den huven sitter det en liten arbetshäst.

Ju äldre man blir uppskattar man att saker är portabla och inte för tunga och klumpiga att ta med. Strax 50 år, så jag är ju inte direkt på äldreboendet - men sakta upptäckter jag att det är ytterst befriande att ha smidiga kameror och tillbehör med på utflykt.

Nackdelen GX-80 har är en liten sökare i det märkliga förhållandet 16:9 på en 4/3-sensor. Det påpekas ofta att det dynamiska omfånget är dåligt. Men där håller jag inte riktigt med - med kollar man DxoMarks databas så ligger den i samma fåra som välkända modeller från både Canon och Nikon. Det den i praktiken endast är "dålig" på det är actionfoto som sport och saker som rör sig väldigt hastigt. Det är ett problem som jag inte märker av, då det är mycket street photo, arkitektur, djur och landskap jag fotar - men har en experimentell fotostil också. Sedan sägs det att den ger mycket brus - nej, det gör den inte. Helt godtagbara foton vid ISO 6400 och även 12800 kan jag stå ut med. För saken är den att bruset som finns inte bara bearbetas bort så mycket av det utan att även det brus som är kvar, är av typen "snyggt brus"!

Fast i BSI/ISO AUTO har jag satt gränsen vid 12800. Det räcker och blir över för egen del. JAg nämnde det dynamiska omfånget - och där finns det två utmärkta funktioner som de facto ger större dynamiskt omfång, det är HDR- och "Intelligent Resolution", samt funktionen för att "Markera skuggor", ger stora möjligheter att tweaka bilden till det bättre.

"Markera skuggor" - en funktion som tillåter dig att via pekskärmen ställa in exakt hur ljusa/mörka partier du vill ha, vilket påverkar dynamiska omfånget liksom kontrasten. Det är en funktion som inte borde finnas på en kamera som kostade strax 9 000 kr då den släpptes 2016. Att den finns på nyare avancerade kameror är faktiskt inte helst självklart det heller - bla en kompis som har en EOS 800D, kan inte styra låg- och högdagrar på det partiellt, utan får förlita sig på en så korrekt exponering som möjligt.

GX-80 är en kamera som man inte växer ur så fort, med andra ord. Än idag är det många som rekommenderar den som första systemkamera att köpa, när man är ny och vill testa mer avancerat foto.

Mina andra kameror är: Sony HX-60V, Panasonic FZ-300 och FZ-72.
De kompletterar varann på ett mycket bra sätt - i mitt fall i både budget och ur bildkvalitetssynpunkt.

Jag är en mycket allroundfotograf även om arkitektur och byggnader är favoriter. Fågelfoto, street photo, kvälls/natt- och inomhusfoto är andra grenar jag deltar i.

Planen nu är dock att låta GX-80 bli andrakamera, då jag ska skaffa en Panasonic Lumix G9 för M4/3-systemet tilltalar mig och har så smått börjat göra planer på inköp av nya objektiv också.

Att Panasonic inte överger M4:3 är förhoppningen, och eftersom de fortfarande uppdaterar firmware så finns det hopp. Även om systemet dör ut på sikt, så finns det hur mycket fina objektiv och tillbehör. Och jag har inte vuxit ur GX-.80 än, och det lär ta tid att göra det med G9 också.

En dag fullformat. Har dock inte köpt den hypen helt eftersom M4:3- APS-C-sesnorer fortfarande tar strålande bilder, vilka vi ser i medier och på nätet dagligen. Att även mobilerna presterar bra, får man inse att allt inte hänger på sensorstorleken. Större pixlar - mer rationellt och en bra kompromiss för en som har rätt dålig ekonomi.

Vidare tar jag fina bilder med mina kompakter. Så som nu när jag strax ska ut i julruschen, så hänger både min lilla Sony och GX-80 med.

Imorgon är det en stor dag - då införskaffas ett nytt stativ. Jag lägger ned en slant extra på det då mitt nuvarande stativ har gjort sitt.

En resonerande, kreativ och skrivande fotograf är mitt signum. Liksom att jag humor är en viktig faktor - det underlättar att fota med glad min. Jag älskar teknik, men inser också att det är så sant som att man blir faktiskt inte duktig fotograf enbart för att man har dyra grejer. Och jag hatar elittänkande och jag-vet-bäst-mentaliteten en del fotografer har: En del av er som fotar med "rätt" utrustning, anser ofta att de har rätt att bestämma vad andra ska fota med - vad - och hur. Min erfarenhet av dom är att de som gnäller på det superdålig M4:3-systemet knappt är ute och fotar själv. Och många av dom tar som bäst medelmåttiga foton - fast dom i tron att dyra grejer ger bästa bilden, inte är något de direkt lyckas åstadkomma själva.

Om Kalle Pärsson har en billig kompakt, en systemkamera av instegsmodell - det säger väldigt lite av vad Kalle Pärsson lyckas ta för bilder. Sedan tar hans billiga utrustning inte bort glädjen att fota.

För det ska vara roligt att fota! Och jag tror den viktigaste punkten här är att lära - att vi mer erfarna kan lära av nybörjare, för de tänker ofta i helt andra banor, och har ett mer kreativt tänk. Något som gamla proffs har tappat i samma takt med åldern och alla pengar de lagt ned på sin utrustning.

Nu vet inte jag om det är normalt att presentera sig själv via en biografi med stor textmassa. Men sån är jag - behöver många ord, för jag älskar ord som säger något. En bild säger tusen ord - det tror jag absolut på.

Tillägg: Först på senare tid har jag börjat redigera i RAW - något jag verkligen uppskattar. Motståndet mot det har berott på att det blir ännu ett arbetsmoment efter att ha satt minneskortet i datorn. Precis som när man hamnar i sitt eget arbetsflöde, så tar det tid att få det som rutin. Än så länge använder jag Silkypix Developer Studio 8 SE. Men har RAW teraphee som jag ska sätta min in i lite mer, då versionen av Silkypix jag har saknar en del funktioner.

Tillägg II: Jag experimenterar mycket mer med gaffling nu. I GX-80 har man förutom expneringsgaffling även har bländare-, fokus och vitbalansgaffling att använda. Och det är en experimentfas jag är i där och testar mig fram. Även närbild och makro är saker jag gör mer nu än förr.