DJ Krusztob

Fotograferandet är min meditation, men samtidigt kan det vara som ettriga små myror som fnattar omkring i mitt huvud och de ger mig inte ro förrän bilden skänker mig en wow-känsla i magen.
När jag skriver det här så är jag inne i en period där jag föredrar bilder med smarriga och svulstiga färger. Jag är inte ute efter att det ska se naturligt ut, men samtidigt vill jag inte att färgerna är så intensiva så det blir smärtsamt för ögonen. En bild ska vara som en lyxig divan, där ögonen kan få en stunds behaglig vila, men samtidigt får inte dess klädnad vara för brokig och komplicerad, hellre åt det minimalistiska och harmoniska hållet. Jag uppskattar när en bild skänker mig känslan av den självklara enkelheten, som man benådas med när man läser och förstår ett matematiskt bevis, som är snyggt och smakfullt formulerat.
Fastän jag gärna tummar på det autentiska, så vill jag ändå att mina bilder ska uppfatts som fotografier och jag försöker vara nogrann med att hålla en tydlig marginal mot det mer rena grafiska hållet, samt mot den typ av alster som är skapade med penseln som främsta verktyg.

När jag blir gammal och ligger på min dödsbädd, så vill jag inte känna att världen har blivit sämre på grund av mitt leverne, utan snarare en smula bättre.