Faugel

Faugel, vad är det? För det första är det ett utomordentligt bra sätt att uttala ordet "fågel" på, så som man gör det i Skåne. För det andra är det som ni märkt namnet på mitt fotograferande, Faugel Fotografi.

Min förkärlek till fotografi och bildskapande som uttrycksform fick jag tidigt i livet, tyvärr var (och är) jag helt tondöv men kompenserade detta med att bli grym på att fotografera, teckna och illustrera. Jag fotograferar allt som oftast digitalt och arbetar gärna med montage och kreativ retusch i det digitala mörkrummet.

Från början kommer jag från den skånska ostkusten, hemmaorten är den lilla hamnstaden Åhus (känd för glass, vita stränder, beachhandboll, ål och vodka), men är sedan 14 år tillbaka bosatt i Göteborg. Jag har en tidigare yrkeskarriär som styrman i svenska handelsflottan och är utbildad fotograf vid Fotoskolan Göteborg. Tillsammans med min fotografkollega Rickard Olausson driver jag Skvader Media AB.

Det viktigaste jag har fått lära mig som kreatör är kort och gott "gör det". Att stanna upp och bara se problemen och inte lösningarna tar en aldrig dit man vill i slutändan. Det är som den här texten, den var svårt att skriva i början för orden fanns inte där, men till sist hittade jag ju fram till slutet.

Allt gott

Johanna

Medlem i grupperna

• Komposition & Ljus
• Digital, kreativ efterbehandling
• Porträtt
• Resefoto
• Maritima Miljöer

Vem är jag?

Mina intressen:
Konstfoto, Gatufoto, Nattbild, Mode, Reportage / Situation, Studio, Svart-vitt, Mörkrum, Vilda djur, Digital efterbehandling, Produkter, Porträtt, Utrustning, Natur, Resefoto

Jag fotograferar helst med digitalkamera och då helst i färg. Jag hittar mina motiv mestadels ute, och motiven är oftast rörliga. Motiven hittar jag med tele, och när jag exponerar så tar jag hjälp av histogram. När jag surfar på Fotosidan.se så gör jag det med Mac och jag tycker bilder är roligast.

Mitt bästa fotominne:
Ett av mina bästa fotominnen var jag med om i somras. Som matros ombord på M/S Huckleberry Finn bestämde jag mig strax efter avgång i Rostock att ta med mig kameran upp på nia-däcket (ovanför bryggan) och med mitt vidvinkelobjektiv föreviga ett av Disneys egna fartyg som har mycket vackra skrovlinjer. Sådana fotograferingar är varken vidare spännande eller svåra, men jag har en dokumentär nerv i mig som gör att jag måste föreviga så mycket som möjligt. Nåväl, jag fotograferade fartyget, vände mig om för att gå ner till bryggan på ånyo då jag såg en duva sittandes på räckverket tio meter bort. Här bör det nämnas att jag har en mycket speciell förkärlek till duvor. Vissa hatar dem och kallar duvorna för "luftens råttor", andra som jag uppskattar deras närvaro. Det är inte sällan som man ombord finner fripassagerare i form av duvor, fåglar som har fått slut på krafter och mellanlandat på däck. Vi har även haft ett antal duvpar som bestämt sig för att bli långtidspendlare och helt sonika byggt sina reden i ventilationstrummor och lite annan varstans ombord. När vi kommer in till kaj passar de på att flyga iland för proviantering eller socialisation med andra duvor, vad de gör vete fåglarna, men när det är dags för avgång så är de ombord igen. När man är ute på långseglingar är duvornas besök ett välkommet inslag, de påminner om livet iland och ger variation i vardagen. Nåväl, åter till fotominnet. I Rostock så har någon med största sannolikhet öppnat ett eget duvslag för allt oftare har vi fått duvor med ringar runt fötterna ombord. I den ena ringen står ägarens namn och telefonnummer, i den andra ryms ett identifikationsnummer för duvan. De tyska duvorna är tyvärr inte lika rädda för folk och fordon som deras svenska artfränder är, en överkörd duva ombord gav mig vetskapen om vad som egentligen står i deras ringar. Duvan som satt och obseverade mig på nia-däcket var onekligen en tysk duva som liftade till Sverige. Jag var irriterad över att jag hade vidvinkelobjektivet på men bestämde mig för att försöka få en bild på duvan ändå. Nu inträffade något märkligt. Medan jag sakta närmade mig duvan blev jag varse om att så länge jag höll kameran framför mitt ansikte så hade duvan inga problem med min närvaro, sänkte jag kameran så började duvan att skruva på sig. När jag inte var mer än 15 centimeter från duvan lyckades jag ta sommarens bild, där duvan är i centrum med vingarna något uppdragna, beredda för flykt, och med Ostseekanal (kanalen som leder ut från Rostock) i bakgrunden. Med vidvinkel. Direkt efter det att jag sänkte kameran tog duvan avsked och flög mot tryggheten i land, bilden återfinner ni i mitt album "djur".

Mitt sämsta fotominne:
Det är så mycket svårare att svara vad mitt sämsta fotominne är, alla de gånger man släpat med sig kameran och inte hittat ett enda intressant motiv?

Min största inspiration:
Såväl musiker, fotografer och andra konstnärer har satt prägel på mitt fotograferande. För att nämna några inspirationskällor så är det Leonard Cohen, The Beatles, Mucha och Rammstein. Och min farfar konstnären givetvis.

Drömbilden är:
svår att ta och svår att planera. Jag har lite diffusa bilder i huvudet som jag gärna vill få ner på pränt, men jag är inte den som jäktar för att få fram resultatet. Men någonstans i minnet sitter en dröm om en bild fotograferad analogt, utomhus, med vidvinkel, svartvit, på min syster med ett paraply i handen och med en blixt i bakgrunden. Med blixt menar jag en åskblixt, så ni ser varför bilden kanske kommer att förbli en drömbild. Men, vem vet..