Silva_D

Fick en liten Kodak Instamatic när jag var 9 - tog massor av suddiga bilder och sedan blev det inte så mycket mer med det. Pappa hade en kamera som jag lånade ibland, och i högstadiet var jag med i en fotocirkel och lärde mig famkalla och förstora svartvitt - men det tyckte jag inte var speciellt roligt - så det har jag saligen glömt.
Min två år yngre syster fastnade mycket mer för fotografering. Hon köpte sig en Pentax MX i London när hon var 20 och jobbade i England.
1979 - när jag var 21 år - flyttade jag ihop med en kille som var både son och sonson till yrkesfotografer - och han tyckte att jag borde fotografera mera - men eftersom det var så dyrt att framkalla, fick jag en gammal kamera och bara svartvit film som han kunde framkalla i badrummet så att vi bara behövde lämna in och betala för förstoringar av de bilder som blev lyckade. Det var inte många bilder som fann nåd inför hans örnblick.
1983 dog min syster och hennes Pentax hamnade hos mig.
På något vis kändes det som att hedra hennes minne att verkligen gå in för att lära mig att använda hennes kamera - så det gjorde jag - ofta och mycket.
1989 lämnade jag Per, och då började jag att på allvar fotografera i färg. Skaffade ett litet tele samt macrolinser till och kröp omkring i Botaniska trädgården för att kunna ta närbilder.
1990 gick jag och Pentaxen Fotomaraton i Stockholm. Har ngn av er gjort det? Man skulle ta 24 bilder på 24 timmar. Var fjärde timme skulle man infinna sig på ny plats och få fyra nya teman för de följande fyra bilderna. Alla fick en 24-bildersrulle, och för att ö h t vara med måste man lyckas med alla 24 bilderna och ha alla teman i rätt ordning. Jag fullföjde och klarade alla mina bilder - men det var läskigt. Sergels torg vid 4-tiden på morgonen är fullt av råttor!
1994 träffade jag en annan man och gifte mig och fick tvillingar - och då fanns det inte längre tid för några semiautomatiska systemkameror - innan jag ens hunnit kolla ljusmätaren var barnen utom synhåll. Pentaxen fick alltså samla damm.Min man gav mig en liten kompaktkamera - kommer inte ens ihåg vad det var för sort. När den blev kvarglömd på StenaLine fick jag istället min första digitalkamera - en liten Olympus c160 - 2 megapixel.
Den har tjänat mig troget under de sista 5 åren. Nu är barnen 12 år och i våras när vi plötsligt hade bägge barnen utlånade över dagen och bestämde oss för att vandra i naturreservatet så grävde jag fram min gamla Pentax, och macrolinserna. Min man stirrade förvånat på hur jag bytte objektiv och skruvade på och skruvade av linser och kravlade bland stenarna i strandkanten för att få de bilder jag ville ha. När filmen väl framkallats blev han lite impad av vad jag åstadkommit.
Tydligen låg det och malde i hans sinne under sommaren - för en fredag i augusti försvann han plötsligt, och kom sedan hem med en begagnad Nikon d70s med ett extra Sigma tele/macro 70-300 och ett stativ!
Sedan dess har det hunnit bli ett tusental bilder - mest i den egna täppan - man måste ju öva sig någonstans, och med jobb och två barns fritidsaktiviteter har man inte så mycket tid över.