Björsne

Välkommen till min sida här på Fotosidan.se. Titta gärna på mina bilder och skulle ni vilja skriva en kommentar blir jag jätteglad.

Nytt fotoår. Ska man lyckas fånga nått bra på sensorn i år?

Inplanerat redan nu: En resa till Peking. Förhoppningsvis blir det en del bra och roliga fototillfällen där för att komplettera minnena. (Mental note to self: Skaffa en mellanlagringsenhet!)

Ska även bli pappa i sommar. Så om ni tittar in här under hösten lär ni förmodligen drabbas av babybilder i parti och minut.

Har nu hunnit bli bra kompis med min Canon EOS 400 och tycker att jag behärskar den bra. Bättre och snabbare objektiv vill jag fortfarande ha, men plånboken får styra de inköpen. Sen är det klart att ett steg uppåt på kameratrappan hade ju inte det heller varit tråkigt.

Medlem i grupperna

Vem är jag?

Mina intressen:
Landskap, Vilda djur, Natur

Jag fotograferar helst med digitalkamera och då helst i färg. Jag hittar mina motiv mestadels ute, och motiven är oftast stilla. Motiven hittar jag med vidvinkel, och när jag exponerar så tar jag hjälp av känsla. När jag surfar på Fotosidan.se så gör jag det med Windows och jag tycker bilder är roligast.

Mitt bästa fotominne:
Jag klev upp i svinottan en dag i mars. Skulle åka över till östra sidan av Skåne och fotografera soluppgången vid Haväng. Det var kolsvart ute och stöttad av en rejäl frukost satte jag mig bakom ratten, laddad till tänderna med fotogrejer och bra bildideér. När jag hade åkt i några minuter såg jag några snöflingor som glimmade till i strålkastarljuset. Ytterligare några minuter senare hade de ensamma flingorna fått sällskap av betydligt fler och efter en tag var det bara helt löjligt vad mycket det snöade. På radion började det komma in rapporter om översnöade vägar, bilar i diket och snöplogar som gjorde vad de kunde för att fösa undan snön och göra asfalten synlig igen. När jag väl lyckats ta mig helskinnad fram till Haväng visade snöovädret ingen tanke på att dra sig tillbaka. Efter en liten promenad i närområdet insåg jag att det inte skulle bli någon soluppgång fotograferad denna dag. I alla fall inte av mig och i alla fall inte vid Haväng. Hade jag då gjort denna bilfärd, med fara för mitt eget liv och min frus bil, helt i onödan. Näppeligen! In i bilen igen. Jag körde söderut och tänkte att jag kan ju i alla fall köra en annan väg hem, så får jag ju åtminstonde se annan snö än den jag såg på ditresan. När jag närmade mig sydkusten tunnade snöfallet ut för att sedan upphöra helt. När jag sedan kommit fram till Ale stenar sken solen från en fotogenisk himmel (solsken, blå himmel, vita moln). Jag parkerade bilen, släppte ut hunden och började traska uppför sluttningen mot stenarna. Aldrig förr har jag varit vid Ale stenar och inte sett en enda annan människa. Inte ett fotspår i snön. Inte ett mänskligt ljud. Det enda som tydde på att det fanns någon form av civilisation i närheten var lastfartygen långt ute vid horisonten och vindkraftverken som kunde anas innåt land. Det kändes som om jag var den första person att upptäcka denna mäktiga stensättning. Det blev en del fotograferat ändå denna dag, även om det inte var sten jag hade tänkt ta bilder på. De flesta bilderna blev inte så bra, men det gjorde inget. Själva upplevelsen som jag fick var värd mycket.

Mitt sämsta fotominne:
Se ovan, fram till att jag kom fram till Ale stenar.

Min största inspiration:
Andras bilder.

Jag fikar helst:
Ja, det gör jag!

I kameraväskan har jag alltid:
För lite utrustning.

Drömbilden är:
Den där bilden på ett vilt, skyggt djur, när djuret ser rakt in i gluggen och man känner en samhörighet.