Hobbypris är något som inte existerar. Vi konkurrerar på samma marknad, att jag har det som sidoinkomst och en annan jobbar med det heltid är irrelevant. Jag tar betalt utifrån två avvägningar:
- hur mycket är kunden beredd att betala?
- hur lite kan jag acceptera för min arbetsinsats?
Om den första är lägre än den andra, så tackar jag nej. Likaså om jag känner att förhållandena gör att jag inte kan leverera något jag kan stå för.
Den första punkten styrs ju av en massa olika saker: vet kunden att skilja på skräp och kvalitet, vet kunden att jag levererar enligt vad som förväntas, hur många står i kö för att göra samma jobb, hur mycket tar de, är de bättre/sämre/lika bra etc etc.
Den andra punkten styrs av min tillfälliga situation: behöver jag jobbet, har jag något annat syfte med jobbet än pengar (marknadsföring, utbildning, rent nöje?) etc
Allt som allt leder det till att jag inte har något fast pris, utan försöker göra en professionell bedömning av varje uppdrag. Vid två tillfällen har det lett till att jag fotat bröllop gratis med motiveringen "vill ni ha proffsresultat, anlita ett proffs på bröllop, detta är inte mitt område. Jag kan fota för att lära mig men lovar inte en enda lyckad bild". Det ena paret anlitade ett proffs och bjöd mig på middagen. Det andra lånade ihop ett gäng enkla kameror och lät alla gäster ha kul med dessa. Båda blev nöjda med resultatet. Och jag levererade de bilder som jag själv gillade och lärde mig massor.
Nu är ju produktfoto lite lättare eftersom det går att ta om en misslyckad bild. Men principen är samma - yrkesmässigt arbete ska ha yrkesmässigt betalt oavsett vem som genomför det. Kan man inte leverera den kvalitet som kunden förväntar sig så kan man ju fundera på rabatter och sådant. Alternativt inte ta jobbet.
