Malm
Aktiv medlem
Hej igen,
Jag tänkte för en gång skull följa upp tråden med lite reflektioner kring hur det till slut blev. Jag tog mig råd och beställde en ganska väl specificerad uppsättning för att köra parallellt med min Canon-utrustning i minst ett par veckor.
Valet föll på A9 med 16-35, 24-70 och 70-200/2.8 vilket motsvarande min "standard" hos Canon. Jag köpte även en A7RIII som "backup" eller andra-kamera.
Även om jag kört Sony tidigare så var det ändå en "inkörningsperiod" som var lite krångligare än jag kanske hade förväntat mig. Men redan efter mitt första fotojobb så insåg jag när jag gick igenom bilderna att andelen skarpa bilder var i alla fall inte sämre än det jag brukade få med mig hem. Men jag upplevde det som lite krångligt att "hjälpa" AF att hitta rätt, tidigare har jag kört spot-AF baserat på hur jag tänkt komponera bilden och kört AF-C mot exempelvis ett ansikte.
Upplever att Sonyn är lite segare i gränssnittet här för att kunna köra samma arbetssätt utan att man istället får förlita sig lite mera på intelligensen med automatisk ansikts/ögon-af. Det är kanske den största omställningen, att förlita sig mera på att kameran ska "förstå" vad jag vill fokusera på och släppa lite på kontrollen.
Efter andra fotojobbet med Sonyn 2 veckor senare så insåg jag att jag inte ens hade tänkt en tanke på att köra Canon-systemet sedan jag hämtade ut Sonyn och det var en tillräckligt tydlig signal och Canon-systemet är inte längre i min ägo sedan ett par veckor.
A9 imponerar stort på mig, även om det fortfarande finns saker som dom förhoppningsvis justerar till den väntade efterföljaren, som exempelvis ett snabbare gränssnitt vid justering av fokusområde. Dom gråa fokus-markeringarna har varit väldigt svåra att se i vissa ljus, det blev lyckligtvis uppdaterat till justerbart till vitt/rött också i och med firmware 6.0 i veckan.
Men när det kommer till att finna fokus även i väldigt utmanande omgivningar så är jag helt övertygad att den kommer klara allt jag slänger till den!
Jag tänkte för en gång skull följa upp tråden med lite reflektioner kring hur det till slut blev. Jag tog mig råd och beställde en ganska väl specificerad uppsättning för att köra parallellt med min Canon-utrustning i minst ett par veckor.
Valet föll på A9 med 16-35, 24-70 och 70-200/2.8 vilket motsvarande min "standard" hos Canon. Jag köpte även en A7RIII som "backup" eller andra-kamera.
Även om jag kört Sony tidigare så var det ändå en "inkörningsperiod" som var lite krångligare än jag kanske hade förväntat mig. Men redan efter mitt första fotojobb så insåg jag när jag gick igenom bilderna att andelen skarpa bilder var i alla fall inte sämre än det jag brukade få med mig hem. Men jag upplevde det som lite krångligt att "hjälpa" AF att hitta rätt, tidigare har jag kört spot-AF baserat på hur jag tänkt komponera bilden och kört AF-C mot exempelvis ett ansikte.
Upplever att Sonyn är lite segare i gränssnittet här för att kunna köra samma arbetssätt utan att man istället får förlita sig lite mera på intelligensen med automatisk ansikts/ögon-af. Det är kanske den största omställningen, att förlita sig mera på att kameran ska "förstå" vad jag vill fokusera på och släppa lite på kontrollen.
Efter andra fotojobbet med Sonyn 2 veckor senare så insåg jag att jag inte ens hade tänkt en tanke på att köra Canon-systemet sedan jag hämtade ut Sonyn och det var en tillräckligt tydlig signal och Canon-systemet är inte längre i min ägo sedan ett par veckor.
A9 imponerar stort på mig, även om det fortfarande finns saker som dom förhoppningsvis justerar till den väntade efterföljaren, som exempelvis ett snabbare gränssnitt vid justering av fokusområde. Dom gråa fokus-markeringarna har varit väldigt svåra att se i vissa ljus, det blev lyckligtvis uppdaterat till justerbart till vitt/rött också i och med firmware 6.0 i veckan.
Men när det kommer till att finna fokus även i väldigt utmanande omgivningar så är jag helt övertygad att den kommer klara allt jag slänger till den!
