Tankevurpan som jag isåfall gjort är att tänka att fokus finns på ett visst avstånd från optikens "brännpunkt" och att detta avstånd är konstant över hela bildytan, därför skapande ett sfäriskt "plan" av skärpa.
Men tydligen är det inte så.
Antag att det finns ett objekt i bildens mitt en meter framför mig, samt ett objekt i bildens kant 1,1 meter framför mig, och att jag vil ha fokus på objektet i kanten. Om jag då riktar om kameran (antar här att jag använder fokuspunkt i mitten i kameran) och låser fokus och sedan komponerar om bilden så ligger fokus 0,1 meter bakom objektet i mitten. Om vi tänker oss ett platt skärpeplan så ska alltså fokus hamna 0,1 meter bakom även objektet i kanten, trots att jag faktiskt fokuserat på det (men sedan komponerat om bilden). Om vi å andra sidan har ett sfäriskt skärpeplan borde objektet i kanten bli skarpt, så som jag tänkt.
Nu när jag skriver detta så inser jag hur det ligger till. Ofta är det väl så att skärpedjupet räcker till för att dölja det faktum att en focus-och-omkomponering faktiskt inte satt skärpan exakt där man vill ha den.
Not 1: tyckte att 1,42 meter lär väl långt... får nog fräscha upp mina kunskaper i sinus och cosinus
Not 2: ett plan är ett plan, men jag tänkte mig nog nåt som liknade en jorglob från insidan, alltså ett sfäriskt plan
Men hur skulle det fungera om man inte hade korrigerat optiken för detta? Borde man inte få ett sfäriskt skärpeplan då?
