Vart går gränsen... egentligen?

[robertenglund89]

Hur långt får man gå?
Den ständiga frågan när det kommer till efterbehandling av journalistiska, repotage eller dokumenterade bilder.

Eftersom det är helt omöjligt att få samma resultat i kameran som det man faktiskt såg. Är det då inte OK eller tillock med viktigt att man tar tex. dubbla exponeringar och målar in himlen och skapar teckning i skuggor eller ger mer färg åt ögonen?

Det känns som det standarden för ett "äckta resultat" läggs i hur mycket man efterbehandlar snarare än hur man efterbehandlar.
(se FS´s eller journalist-gruppens regler)

I min mening bör det inte spela någon roll hur man gör så länge resultatet är en realistisk återgivning av vad man såg.

/RE

 

[Kijana]

Enkelt förklarat, om vi utgår från att din trovärdighet är viktig och du vill ha dina berättelser publicerade och gärna en och annan utmärkelse för mödan, så blir det stört omöjligt att ens få en inbjudan till sämsta åhörarplats till sådana tillställningar om det ens kan misstänkas att du manipulerat dina bilder.

Med lite andra ord lägger du fokus på fel saker här. Kameran har inga problem alls att få samma resultat som du såg om du är skicklig i att hantera kameran. Bli en överdängare till fotograf och du behöver inte tänka på efterbehandling.

 

[Dubbelolle]

Äkta, inget c! Vänligen Lars.

 

[Anders Östberg]

Min fundering kring det är ungefär så här...

Problemet med "realistisk återgivning av vad man såg" är att om du börjar manipulera bilden så blir den din subjektiva tolking av scenen, och det blir omöjligt för andra att veta hur mycket du manipulerat, hur långt från någon sorts sanning det är.

Ett foto "direkt ur kameran" är kanske något annat än vad du upplevde, men det är ändå en så "orörd" avbildning i någon mening som möjligt. Man kan då tolka bilden som sann, med vetskap om dom brister den kan ha på grund av tekniken då. Det är liksom allt eller inget här, börjar man tillåta manipulering så faller det lilla som nu finns kvar av tron att en bild inte ljuger.

 

[alf109]

Tycker du har en poäng.
Kameran registrerar aldrig vad vi ser, utan vad kameran "ser".
Om man vid bildbehandlingen försöker återskapa sitt intryck från fotograferingen ser jag inte några problem med detta.
Att manipulera betyder att man förvanskar något i syfte att vilseleda på ett eller annat sätt, därför anses normalt inte ordinär bildbehandling vara manipulation.
När det gäller detta att man skulle kunna exponera på ett sådant sätt att bilden överensstämmer med verkligheten skulle jag nog påstå att detta är ganska svårt. Bilder behöver som regel justeras i efterhand oavsett riktig exponering.

Skall man dessutom göra printar måste man komprimera motivets kontrast ytterligare om inte skuggor skall sota igen och högdagrar fräta ur. Sedan vet jag inte om man skall gå så långt att man (som regel) anser att det behövs flera exponeringar, omfånget i dagens kameror räcker nog för det mesta. Det man som regel måste göra däremot är att i efterhand justera kurvor för att tex lyfta lågdagrar och hålla tillbaks högdagrar.

 

[robertenglund89]

Tack för bra svar!

Det är väldigt kul att se att meningarna är skilda.

Kenneth, hur duktig du än bli har inte kameran samma teckning som dina ögon eller möjligheten att se med samma "levanda" ljus som dina ögon. Ljuset i en bild är alltid statisk vilket alltid leder till viss diff.
Jag förstår dock vad du menar och troligtvis har du helt rätt men det är tråkigt att det ska behöva vara så svart på vitt...

/RE

 

[bengt-re]

Jag håller helt med om tanken att dokumumtärt foto INTE skall efterbehandlas, justera vitbalans, kontrast och skärpa samt möjligen beskära är oki, allt annat är att väga in din subjektiva tolkning och det vänligaste ordet för det är att det är olämpligt. Många skulle inte tveka att kalla det fusk, manupikation, mygel, förfalskning eller liknande - det är inte oki helt enkelt. Fotar du porträtt kan det vara en annan sak, men f-n inte vid naturfoto eller annat dokumentärt foto.

 

[Graylingman]

Jag håller helt med om tanken att dokumumtärt foto INTE skall efterbehandlas, justera vitbalans, kontrast och skärpa samt möjligen beskära är oki, allt annat är att väga in din subjektiva tolkning och det vänligaste ordet för det är att det är olämpligt. Många skulle inte tveka att kalla det fusk, manupikation, mygel, förfalskning eller liknande - det är inte oki helt enkelt. Fotar du porträtt kan det vara en annan sak, men f-n inte vid naturfoto eller annat dokumentärt foto.

Är det okej med dokumentärt foto i svartvitt?

 

[Kijana]

Jag håller helt med om tanken att dokumumtärt foto INTE skall efterbehandlas, justera vitbalans, kontrast och skärpa samt möjligen beskära är oki, allt annat är att väga in din subjektiva tolkning och det vänligaste ordet för det är att det är olämpligt.

Nja. De duktigaste bildjournalisterna, som exempelvis James Nachtwey gör väl just en personlig och därmed subjektiv tolkning av händelser. Men det står inte i motsats till att det som händer framför kameran är sant.

 

[Torparfarsan]

Jag håller helt med om tanken att dokumumtärt foto INTE skall efterbehandlas, justera vitbalans, kontrast och skärpa samt möjligen beskära är oki, allt annat är att väga in din subjektiva tolkning och det vänligaste ordet för det är att det är olämpligt. Många skulle inte tveka att kalla det fusk, manupikation, mygel, förfalskning eller liknande - det är inte oki helt enkelt. Fotar du porträtt kan det vara en annan sak, men f-n inte vid naturfoto eller annat dokumentärt foto.

Finns det verkligen rent objektiva tolkningar? Är inte varje tolkning mer eller mindre subjektiv?

Även om fotografen i varje ögonblick strävar att fullständig objektivitet skall råda går det inte att komma ifrån det subjektiv inslaget. Det är som att försöka springa ifrån sin egen skugga en solig dag.

Däremot är det väl inte så lämpligt att manipulera en bild som är tagen ur dokumentärt syfte.

 

[MattiasL]

Man kan jämföra med text.
Text är liksom bild ett sätt för en avsändare att förmå mottagaren att förstå det som han eller hon upplevt. Man kan använda sig av snustorr sakprosa à la förundersökningsprotokoll, och beskriva i detalj vad som försiggått på en plats vid en given tidpunkt.

Man kan utgå från att om avsändaren skriver någonting i stil med "person a bragte person b om livet medelst hammarslag mot huvudet", kommer mottagaren visserligen begripa vad som hänt, men det är långt till att han eller hon känner något av vad de inblandade personerna upplevde vid tillfället. Den som skriver en text kan då välja att, utan att ljuga, blanda in mer poetiska beskrivningar av händelseförloppet, leva sig in i hur någon av personerna kan ha tänkt och känt och förmedla det med sitt ordval.

Fotografen har inte samma möjligheter att skapa bilden utifrån sin egen inlevelseförmåga, men har andra verktyg. De verktygen är att betona de delar av den lilla reduktion av verkligheten den tvådimensionella, elektroniska bilden utgör, som stärker berättelsen, och hålla tillbaka de andra. Däremot kan man inte byta ut delar av bilden mot delar från en annan, lika lite som textförfattaren bör komma undan med att byta ut hammaren mot en sax.

För min del anser jag att vi måste erkänna också den dokumentära bilden som en berättelse. Vi kan aldrig visa hela verkligheten, och det finns ingen anledning att göra det heller. För varje bild vi tar väljer vi bort oändligt många andra möjliga utsnitt. Jag ser det som fotografens uppgift att koka ner och förpacka ett händelseförlopp så det blir begripligt, och just en berättelse. Så länge vi likt på 1840-talet tror att kameran är en helmekanisk apparat som inte påverkas av mänsklig tanke och vilja, kommer vi bli väldigt besvikna.

 

[Kvitung]

För trovärdighetens skull så är det en reportagebild eller dokumentärbild, så efterbehandla den inte.

Jag kan tycka att göra om den till svartvitt eller beskära den är ok. så länge innehållet är oförändrat.

Ligger det nåt skit i vägen flytta på det först och plåta sen, än att ta bort det i PS.

Syftet är ju endå att dokumentera ett skeende inte ta ett klockrent foto och med komposionsmässigt tekniskt verkshöjd.

 

[MattiasL]

Att göra om till svartvitt är ju en väldigt grov bearbetning. Varför just det skulle vara ok förstår jag inte. Eller min teori är att vi har det svartvita med oss som ett visuellt arv från när svartvitt var det enda tekniskt möjliga, sen har nödvändigheten så att säga blivit en dygd, och nu ser vi nästan svartvitt som ett tecken på autenticitet, genom en koppling till gamla hjältar. Man kan ha det i åtanke i samband med rabaldret kring Klavs Bo Christensens HDR-liknande redigering i den danska Årets bild-tävlingen.
Jag tycker man kan tillåta sig grova bearbetningar vad gäller färg och kontrast och så vidare, att stärka bildens kommunikativa förmåga genom att aktivt välja vad som ska framhävas i den. Däremot tycker jag inte det är ok att flytta omkring saker i bilder med dokumentärt syfte.

 

[robertenglund89]

Mattias jag håller helt med, att man inte får mixtra med färger men samtidigt göra om bilder till svartvit är mycket underligt.
Om man tänker efter så är en hdr-bild den bild typ som ligger närmast verkligheten då man inte förlorar någon bildinformation alls (dvs om man inte tar i FÖR mycket med kontrasterna osv)

 

[jelu1661]

Mattias jag håller helt med, att man inte får mixtra med färger men samtidigt göra om bilder till svartvit är mycket underligt.
Om man tänker efter så är en hdr-bild den bild typ som ligger närmast verkligheten då man inte förlorar någon bildinformation alls (dvs om man inte tar i FÖR mycket med kontrasterna osv)

All bearbetning förstör information. Så kallad HDR förstör också information eftersom den resulterande bilden generellt presenteras i ett 8-bitars-format som inte klarar större dynamiskt omfång än någon av de bidragande bilderna, då försvinner alltså information om bl.a olika föremåls relativa luminans. Dvs, två saker som har exakt samma ljusstyrka i en "HDR" bild skiljde kanske egentligen med en faktor tre, bara för att ta ett lösryckt exempel.

Jag anser att hela HDR-begreppet är missbrukat och felanvänt, det har gått från att användas för bilder med verkligt stort dynamiskt omfång i därtill anpassade filformat till att handla om något slags komprimerat (ofta hårt) dynamiskt omfång i vanliga LDR-jpeg-filer som man tittar på på vanliga LDR-skärmar.

Jag menar inte att det är poänglöst att göra så, men man bör se det för vad det är.

Och angående trådens kärna så anser jag att så länge all bearbetning som kamerorna gör i sin jpeg-motor är okej så måste även samma operationer i efterbehandlingen vara okej. Dvs saker som färgbalans, färgmättnad, uppskärpning, distorsionskorrigering, CA-korrigering, kontrastjustering, upplättning av skuggor, bevarande av högdagrar etc.
Även de metoder som ansågs okej i analoga mörkrum bör vara okej med digitala bilder (motsvarande då, förstås).

För puritaner antar jag att rawfiler och dcraw -4 är det enda rätta.

 

[jelu1661]

Ett foto "direkt ur kameran" är kanske något annat än vad du upplevde, men det är ändå en så "orörd" avbildning i någon mening som möjligt.

Orörd i en väldigt konstig mening.
En så orörd bild som möjligt erhåller du genom att fota i raw och sedan konvertera så rakt som möjligt. Förslagsvis helt linjärt till något 16-bitars-format helt utan gammakurva, vitpunkt, etc.

Jag kan inte förstå att en bild skulle vara mer orörd för att man innan exponering bestämmer vilken behandling som ska göras i kameran sekunden efter att bilden är tagen istället för att man bestämmer det en dag senare. Eftersom du är okej med bilder "direkt ur kameran" (jag antar att du menar jpeg) så måste du ju vara okej med all behandling kamerans jpegmotor gör. Där ingår kontrastkurvor, upplättning av skuggor, uppskärpning, färgjusteringar, lokal kontrast, och även det som populärt numera kallas HDR eftersom en RAW-fil har ett större dynamiskt omfång än en jpeg och detta komprimeras ned.