Man behöver inte stirra sig blind på att i sina bilder eftersträva samma bildvinkel som ögat ser. Dels är ögat utrustat med en effektiv bildbehandlingsprocessor i form av hjärnan. I vissa situationer tar vi in vidvinklig information, i andra koncentrerar vi oss på ett begränsat område i synfältets mitt. Att någon upplevde 50 mm på APS-C som "normal" är ju ett exempel på detta. Det finns också en vidare definition av "normalbrännvidden" och det är när objektivets brännvidd motsvarar bildformatets diagonal. När då den färdiga bilden betraktas på avståndet av bildens diagonal, är detta det närmaste avstånd bilden kan betraktas på om man vill kunna överblicka hela bilden i ett svep. Denna brännvidd är ca 30-35 mm på APS-C och 50 mm på småbildsformatet (35 mm), normalbrännvidden.
Själv tar jag de allra flesta bilder med antingen vidvinkel eller tele, sällan normalbrännvidd. Men allt beror på vilken bildsyn man har, det är bara en själv som kan avgöra detta. Innan man kommit underfund med det, och speciellt om man är fattig student, är det enda vettiga att satsa på de budgetalternativ som finns, 18-55 och kanske 55-200. Små smidiga objektiv, med helt ok prestanda. De tillfredsställer ingen pixelpeepare, eller prylfantast, men de gör precis det de skall, levererar utmärkta bilder.
När man sedan märker att det är objektiv med bättre ljusstyrka för att fotografera under situationer med svagare ljus man behöver, eller mer vidvinkel än de 18 mm normalzoomen ger, eller längre/ljusstarkare tele än de 200 mm budgetzoomen ger, eller om man märker att man måste ha ett erkänt kvalitetsobjektiv för att må bra rent mentalt med sin utrustning (ytterst lite skillnad kommer att synas på bilderna vid normalt betraktande av dessa). Ja då är det dags att handla utrustning igen. Visst kan man handla bara för att det är kul också, men kanske inte som fattig student.
Förövrigt kommer man mycket långt med bara 18-55 också, det är ingen nödvändighet att också satsa på en telezoom direkt från början. När man känt sig för med 18-55 kanske man märker att det är tex mer vidvinkel man helst skulle behöva. Vet man dock med sig att man kommer att fotografera mer avlägsna objekt som tex djur och fåglar kanske man skall satsa på en 70-300 direkt, denna brännvidd är fortfarande överkomlig för en begränsad kassa. Blir det längre brännvidder blir det dyrt direkt. 200 med en budgetzoom är i kortaste laget för detta ändamål, 300 är bättre (men kanske inte optimalt), och en avvägning mellan pris/prestanda. En väg att gå om man vill åt makro utan att investera i ett dyrt makroobjektiv är att köpa till en Raynox närbildslins till sin 18-55, eller kanske hellre till en 55-200. Ger utmärkta bilder till en begränsad kostnad. Ett 18-55 med VR, ett 55-200 med VR och en Raynox DCR-150 eller 250 närbildslins och du står väl rustad inför ett brett urval av olika motivtyper. Mest fotografisk bang for the bucks, om man nu inte är pixelpeepare eller prylfantrast vill säga. Behöver väl knappastsägas att prylfantaster uppfattar en sådan utrustning som mycket tråkig, trotts att den alltså ger en stor fotografisk mångsidighet, och därigenom utrymme att utvecklas åt olika håll och prova sin kreativitet och se åt vilket håll det lutar.
Vet du dock med dig att du kommer att fotografera hästar i mörka ridhus, springande hundar i gryning och skymning, snabba inomhussporter eller bara en sådan sak som lekande barn inomhus, kommer krav på ljusstark optik in i bilden. Då får du köpa speciella objektiv lämpade för just den aktuella motivtypen. Men det är annars sådant du märker med tiden.
Alltid tacksamt med ny kunskap
