Att många modefotografer i toppen är dryga (läs sviniga) har väl de vanliga orsakerna.
Som unga män (oftast) var det lite svårt med tjejer. Men en dag fick de en kamera i handen och upptäckte att tjejer slängde pussar åt dem och skrek ”filma mig”.
När de kommit upp på toppen säger alla att de är bäst, men, innerst inne vet de att de bara är en bluff, någon dag kommer de att glömma filmen på hotellrummet eller liknande.
Konstigt att de inte blivit avslöjade än, men, säger de att jag är bäst så är det väl så.
Problemet är att det inte krävs mycket för att de skall avslöjas som de klåpare de innerst inne egentligen vet att de är, och de är beroende av andra människor för att folk skall tro de är duktiga. Sådana som modeller, assistenter och smink.
Och när stressen och ångesten sätter in måste de lätta på trycket åt någon, dessutom måste man ha ett färdigt försvar den dag det skiter sig. Därför rackar man ned på alla runt omkring och berättar hur dåliga de är. Så att alla vet, den dag avslöjandet kommer, att det inte är fotografens fel.
Sedan finns det ibland orsaker att skälla på medhjälpare, alla brinner inte för bilderna på samma sätt som fotografen och många kreatörer kräver samma hängivelse och engagemang för jobbet från alla i teamet. Men man kan inte alltid få det.
Men många kräk finns det, jag har jobbat åt två. Och det finns stenhårda, krävande fotografer som kan döda med blicken men jag ändå respekterar. Jag har jobbat åt två.
