Jag kanske också kan hoppa in och ge lite svar. Det är ekonomiskt mycket förmånligt att köpa en Sony A350 inkl standardzoomen 18-70 mm, eftersom pristillägget gentemot enbart ett hus bara rör sig om några hundralappar. Det rekommenderade priset är 8.000 kr för denna kombination, men den går att köpa för 7.000 kr från t.ex. Cyberphoto eller Expert. Förutsatt att du köper senast den sista juli så får du dessutom ytterligare 1.000 kr i rabatt från Sony, ifall du lämnar någon kamera i inbyte. Det kan vara en analog eller digital, kompakt eller systemkamera (men ingen engångs-). Detaljer om detta finner du på
www.sonycashback.net (har du ingen kamera liggande bör du kunna köpa en begagnad för högst 200 kr).
Eftersom A350 har en 14 Mp CCD-sensor, så finns det ingen kamera i denna prisklass (eller flera gånger högre för den delen) som kan mäta sig när det gäller bildkvalitet. Detta förutsätter förstås att du använder ett bra objektiv. Kitobjektivet kommer att vara det som begränsar dig, men ifall du bländar ner till 8 så ger detta faktiskt förvånansvärt bra resultat.
Vill du längre fram komplettera med högkvalitativa objektiv för att maxa bildkvaliteten, så finns det på begagnatmarknaden tillgängligt lite äldre Minolta-objektiv med legendarisk bildkvalitet, och vissa av dessa går faktiskt att få för en spottstyver.
Om du menade driftsäkerhet och pålitlighet så är Sony i alla fall inte sämre än Canon eller Nikon. Snarare tvärtom - mina fotokompisar har gott om trasiga Canon-objektiv liggande hemma. Nikon-objektiven är klart driftsäkrare, men även där finns det en del trasiga gluggar. Däremot finns det knappast några trasiga Minolta- eller Sony-objektiv alls. Det finns huvudsakligen två orsaker till detta, vad jag kan se. Minolta/Sony använder ett skruvsystem till autofokusen. Erfarenheten har visat att detta är ett kolossalt driftsäkert system. De har också ringmotorer (SSM) i några objektiv, och denna variant har också visat sig vara väldigt driftsäker. Canon har ju AF uteslutande i objektiven, men här har de två typer. Den ena använder en mikromotor, och detta är visserligen en ganska billig men är uppenbarligen ur pålitlighetssynpunkt en dålig lösning. På Canons dyrare objektiv använder man ringmotorer, och de är mångdubbelt pålitligare än mikromotorsystemen. De är dock inte riktigt i klass med skruv-AF-systemen (och av någon anledning inte heller riktigt lika driftsäkra som Minolta/Sonys SSM-system). Nikon har också börjat använda mikromotorer i sina objektiv (men tyvärr smusslar både Canon och Nikon numera med vilka objektiv som är försedda med det ena eller det andra).
En anna sak som uppenbarligen också är pålitligare att ha i huset än i objektivet är antiskak-funktionen. Det blir fler fel med IS (Canon) respektive VR (Nikon), dvs antiskak i objektiven, än med AS/SSS (Minolta/Sony, Pentax och Olympus), dvs antiskak i huset. Torde beror på att antiskak i objektiven är mera komplicerat, och det är större massor som ska flyttas runt. Det är också mera kritiskt, eftersom antiskak i objektivet ger effekten av ett ocentrerat objektiv.
Om du syftar på proffskamerahus, så är dessa förstås byggda för att klara mera användning och tåla lite hårdare tag än amatörhusen. Slutaren är konstruerad för att klara kanske 300.000 bilder, medan amatörkamerans dito är designad för 100-150.000. Men som amatör behöver du inte så mycket - dessa proffshus brukar ju kosta 30 till 80 papp. Dessutom är de as-tunga...
