Cygni
Aktiv medlem
Va?
Prisad fotograf avslöjad som fuskare
- Trådstartare ErlandH
- Start datum
MNB
Aktiv medlem
Den atmosfären som blir värre och värre känns det som när det kommer till drev är inte nyttig. Oavsett vad så är det människor som är huvudperson i drevet och vi alla har en gräns för vad det mentala klarar av.
Ett mycket tråkigt exempel är VDn för kulturhuset som tog livet av sig pga drevet, främst från aftonbladet.
Så förtjänar man ett drev? Nej, men vart går gränsen då? Cato har ju gått ut och hintat om att det är ett drev emot honom. Fast är det verkligen ett drev, man måste ju ändå räkna med att det blir uppmärksamhet kring en sådan händelse, speciellt när det är andra tävlanden och en prissumma inblandat.
Sen hjälper inte han eller dom människorna omkring honom alls igenom att komma med olika förklaringar istället för att stå för händelsen. Det kan säkert räknas till att dra en slutsats och allt det där, men är det någon som på allvar tycker att förklaringarna håller?
Han har tagit någon annans bilder och använt i en fotobok med sitt namn på den boken. Samt tävlat med den boken och vunnit.
Inte nog med att det är riktigt uselt beteende mot den avlidna fotografen sen har han ju medtävlande som var med i en tävling som inte bedömts på lika villkor.
Det är rätt mycket Streisand effekten över hela situationen. Ju fler och olika förklaringar Cato och hans team kommer med desto mer motstånd får han och dom. Istället för att bara säga sanningen och gå vidare. Dom föder ju det s k drevet (som dom vill kalla det just i detta fallet, vilket är upp för bedömning) själva med att fortsätta med olika förklaringar.
Om Cato och hans team gått ut och sagt som det var och bett om ursäkt till alla inblandade och så vore det punkt där. Inte mycket mer att diskutera och denna tråden och detta inlägget hade antagligen inte postats.
Men nu föder dom det gång på gång och diskussionerna går varma båda här och på andra ställen.
Ett mycket tråkigt exempel är VDn för kulturhuset som tog livet av sig pga drevet, främst från aftonbladet.
Så förtjänar man ett drev? Nej, men vart går gränsen då? Cato har ju gått ut och hintat om att det är ett drev emot honom. Fast är det verkligen ett drev, man måste ju ändå räkna med att det blir uppmärksamhet kring en sådan händelse, speciellt när det är andra tävlanden och en prissumma inblandat.
Sen hjälper inte han eller dom människorna omkring honom alls igenom att komma med olika förklaringar istället för att stå för händelsen. Det kan säkert räknas till att dra en slutsats och allt det där, men är det någon som på allvar tycker att förklaringarna håller?
Han har tagit någon annans bilder och använt i en fotobok med sitt namn på den boken. Samt tävlat med den boken och vunnit.
Inte nog med att det är riktigt uselt beteende mot den avlidna fotografen sen har han ju medtävlande som var med i en tävling som inte bedömts på lika villkor.
Det är rätt mycket Streisand effekten över hela situationen. Ju fler och olika förklaringar Cato och hans team kommer med desto mer motstånd får han och dom. Istället för att bara säga sanningen och gå vidare. Dom föder ju det s k drevet (som dom vill kalla det just i detta fallet, vilket är upp för bedömning) själva med att fortsätta med olika förklaringar.
Om Cato och hans team gått ut och sagt som det var och bett om ursäkt till alla inblandade och så vore det punkt där. Inte mycket mer att diskutera och denna tråden och detta inlägget hade antagligen inte postats.
Men nu föder dom det gång på gång och diskussionerna går varma båda här och på andra ställen.
Falumas
Aktiv medlem
Det är förmodligen till och med mänskligt. Ett försök att försöka bortförklara och hoppas på att problemet i och med det försvinner.
Det blir förmodligen en otrolig stress-situation (vilket ofta framkallar flyktbeteenden), dålig sömn och sedan riktigt dåliga beslut.
Har man inte intränade rutiner för hur man skall hantera det, så är nog risken stor att det blir fel. Problemet för fuskare är dock att det ofta är mer jobb att ta fram rutinen för att hantera att bli påkommen än att göra jobbet utan att fuska.
Dessutom är fuskare förmodligen mer riskbenägna än andra, så det gör nog att dom är mer beredda att gambla på att bortförklaringen går hem.
När fuskaren sedan insett att det är kört och fått några nätters sömn så brukar det komma vettiga saker ur deras munnar igen.
Det finns anledningar till att piloter, militärer och andra kritiska funktioner har just intränade rutiner för krissituationer. Inom IT-drift finns dom också och det tränas regelmässigt. Ingens hjärna fungerar bättre under stor stress, även om det verkar finnas något i stress som får oss att tro det när vi är stressade.
Senast ändrad:
Terje H
Aktiv medlem
Nu kan jag inte säga något om Cato Lein, då jag inte känner honom tillräckligt bra för att kunna uttala mig. Men jag kan använda mig själv som ett exempel och det jag gick genom 2011 och framåt.
Mitt dåliga mående började givetvis långt innan avslöjandet, vilket många idag förstått. En process som under en period handlade om att förneka, detta fast alltfler började bevisa mina lögner. Att vara i ett läge där man bokstavligt talat kämpade med livet som insats. Sedan kom erkännandet samtidigt som kraschen. Och en längre period i kaos, fullkomligt kaos, men där omvärlden krävde att man skulle vara saklig och välstrukturerad. Där man förväntade få kristallklara svar som kunde förklara så att alla blev nöjda. Vilket egentligen är att ställa omänskliga krav på en människa som kraschat.
Sedan alla dessa som kräver svar, eller dessa "experter" som är övertygade om att de sitter på de korrekta svaren. Svar som inte alls känns bekanta, eller som inte alls stämmer in. Och alla hatare, som känner sig jättebesvikna och som uttalar sig i olika media - där många knappt visste vem jag varit innan kraschen. Besvikna "vänner" som hellre får ut sin besvikelse i media än i privata samtal med vännen som kraschat. Även de som vände ryggen, för att inte förlora en egen karriär.
Livet direkt efter kraschen handlade om att överleva, för de närmaste vännerna och familjen. Om att inte alls ha någon tanke om framtiden, annat än att man var tvungen att finnas kvar för att möta den.
För min del blev Flashback platsen där man valde att hata, mobba och förlöjliga mig. Fotosidan där man var arga och besvikna (men där besökande flashbackare gjorde sitt för att hålla liv i diskussionerna). Flashbackare som inte gjorde annat som registrerade medlemmar på Fotosidan än att skriva nedsättande om mig. Jag slutade läsa på Flashback efter en månad ungefär, då det hade en toxisk påverkan av mig - och jag gick ur Fotosidan i den perioden helt enkelt för att skydda mig själv från alla arga och besvikna medlemmar.
Jag tror INGEN kan någon gång komma att förstå fullt ut vad jag gick genom - om man själv inte råkat ut för något liknande. Vill minnas att jag fick 2000-3000 mejl per dag, dels med många stöttande kommentarer - men det mesta var ren skär dynga!
Jag gick hos en psykolog under ett antal månader, och såhär i efterhand vet jag inte om jag hade klarat det utan den psykologen. Hon lyckades strukturera upp mitt liv så att jag kunde ta tag i de olika sakerna i rätt ordning.
Jag känner inte Cato Lein personligen, men vi är sedan innan vänner på Facebook. Jag tror jag vet hur han känner sig för stunden (med min egen erfarenhet) så det var därför naturligt för mig att skicka ett stödjande meddelande till honom. Visa att jag finns där som vän, då jag vet att det är precis det man behöver i det läge han befinner sig. Han behöver inte läsa en massa negativt från olika personer (som heller inte känner honom) och alla deras spekulationer.
Jag har idag tagit mig genom detta, överlevt, men också blivit en bättre fotograf än jag var innan. Jag har blivit betydligt starkare, är totalt orädd - men har också utvecklat allergi mot olika former för drev. Och drev finns verkligen (egen erfarenhet); massor av mejl, telefonsamtal, sms, hatkommentarer i blogg och på sociala media, journalister som jagar efter svar. Jag vet också hur man kan gå från relativt välkänd fotograf (för andra fotointresserade) till att bli en offentlig person fullkomligt öppen att skriva och säga vad som helst om! Detta fullkomligt utan att ha någon form av medieträning.
De absolut flesta som har uttalat sig mest tvärsäkert om mig på olika ställen är från personer som inte alls känner mig. De som känner mig väljer att samtala direkt med mig. Så är det, och så kommer det fortsätta vara.
Därför tycker jag att medlemmarna borde försöka hålla en betydligt mer seriös ton när man skriver om namngivna personer - och så långt som möjligt undvika det som kallas för flashbacknivå.
/Terje
Mitt dåliga mående började givetvis långt innan avslöjandet, vilket många idag förstått. En process som under en period handlade om att förneka, detta fast alltfler började bevisa mina lögner. Att vara i ett läge där man bokstavligt talat kämpade med livet som insats. Sedan kom erkännandet samtidigt som kraschen. Och en längre period i kaos, fullkomligt kaos, men där omvärlden krävde att man skulle vara saklig och välstrukturerad. Där man förväntade få kristallklara svar som kunde förklara så att alla blev nöjda. Vilket egentligen är att ställa omänskliga krav på en människa som kraschat.
Sedan alla dessa som kräver svar, eller dessa "experter" som är övertygade om att de sitter på de korrekta svaren. Svar som inte alls känns bekanta, eller som inte alls stämmer in. Och alla hatare, som känner sig jättebesvikna och som uttalar sig i olika media - där många knappt visste vem jag varit innan kraschen. Besvikna "vänner" som hellre får ut sin besvikelse i media än i privata samtal med vännen som kraschat. Även de som vände ryggen, för att inte förlora en egen karriär.
Livet direkt efter kraschen handlade om att överleva, för de närmaste vännerna och familjen. Om att inte alls ha någon tanke om framtiden, annat än att man var tvungen att finnas kvar för att möta den.
För min del blev Flashback platsen där man valde att hata, mobba och förlöjliga mig. Fotosidan där man var arga och besvikna (men där besökande flashbackare gjorde sitt för att hålla liv i diskussionerna). Flashbackare som inte gjorde annat som registrerade medlemmar på Fotosidan än att skriva nedsättande om mig. Jag slutade läsa på Flashback efter en månad ungefär, då det hade en toxisk påverkan av mig - och jag gick ur Fotosidan i den perioden helt enkelt för att skydda mig själv från alla arga och besvikna medlemmar.
Jag tror INGEN kan någon gång komma att förstå fullt ut vad jag gick genom - om man själv inte råkat ut för något liknande. Vill minnas att jag fick 2000-3000 mejl per dag, dels med många stöttande kommentarer - men det mesta var ren skär dynga!
Jag gick hos en psykolog under ett antal månader, och såhär i efterhand vet jag inte om jag hade klarat det utan den psykologen. Hon lyckades strukturera upp mitt liv så att jag kunde ta tag i de olika sakerna i rätt ordning.
Jag känner inte Cato Lein personligen, men vi är sedan innan vänner på Facebook. Jag tror jag vet hur han känner sig för stunden (med min egen erfarenhet) så det var därför naturligt för mig att skicka ett stödjande meddelande till honom. Visa att jag finns där som vän, då jag vet att det är precis det man behöver i det läge han befinner sig. Han behöver inte läsa en massa negativt från olika personer (som heller inte känner honom) och alla deras spekulationer.
Jag har idag tagit mig genom detta, överlevt, men också blivit en bättre fotograf än jag var innan. Jag har blivit betydligt starkare, är totalt orädd - men har också utvecklat allergi mot olika former för drev. Och drev finns verkligen (egen erfarenhet); massor av mejl, telefonsamtal, sms, hatkommentarer i blogg och på sociala media, journalister som jagar efter svar. Jag vet också hur man kan gå från relativt välkänd fotograf (för andra fotointresserade) till att bli en offentlig person fullkomligt öppen att skriva och säga vad som helst om! Detta fullkomligt utan att ha någon form av medieträning.
De absolut flesta som har uttalat sig mest tvärsäkert om mig på olika ställen är från personer som inte alls känner mig. De som känner mig väljer att samtala direkt med mig. Så är det, och så kommer det fortsätta vara.
Därför tycker jag att medlemmarna borde försöka hålla en betydligt mer seriös ton när man skriver om namngivna personer - och så långt som möjligt undvika det som kallas för flashbacknivå.
/Terje
Senast ändrad:
Spaceman Spiff
Aktiv medlem
Loggar in bara för att ge Terje en stor tumme upp!
Bra skrivet!
/Jon
Bra skrivet!
/Jon
PMD
Aktiv medlem
Aspiranter till dessa yrkeskategorier brukar ofta genomgå lämplighetstester för att se till att de inte klantar till det så mycket under sin yrkesutövning. Tyvärr tror jag inte att det finns lämplighetstester för fotografer.
PMD
Aktiv medlem
Terje,
Jag brukar inte kommentera dina inlägg här på Fotosidan eftersom jag tappade förtroendet för dig i lodjursskandalen för drygt tio år sen. Efter att ha försvarat dig ganska länge här på Fotosidan blev jag, som du kanske förstår, lite besviken när det visade sig att Gunnar Glöersen hade rätt.
Mitt råd till dig är att inte ta upp den händelsen igen. Ditt namn nämndes i förbigående i den här tråden men lodjursskandalen i Mullsjö kommer inte att ta stor plats i diskussionen om inte du själv ser till att den gör det.
Om du ignorera alla referenser till lodjuren i Mullsjö så kommer skandalen så småningom att självdö och du kan fortsätta med vad du nu gör nuförtiden. Även om ditt namn dyker upp ibland i sådana här sammanhang så kommer det inte att påverka dig speciellt mycket om du bara struntar i det.
Terje H
Aktiv medlem
För mig är det en självklarhet att vara där som stöd för andra. Sedan kan det kanske vara med på att dämpa drevet något. Då är inget bättre än att använda sin egen erfarenhet som exempel. Med tanke på att jag sett andra sidan av ett drev än många av er som är en del av det, så kan det nyansera debatten. Hoppas jag!
Tackar för dina råd och tips, även fast dessa inte alls tjänar syftet med min kommentar.
Cygni
Aktiv medlem
Ursäkta Terje, men nu låter det som en ursäkt igen. Det var du själv som la krokben på dig.
Terje H
Aktiv medlem
Jag upprepar: För mig är det en självklarhet att vara där som stöd för andra. Sedan kan det kanske vara med på att dämpa drevet något. Då är inget bättre än att använda sin egen erfarenhet som exempel. Med tanke på att jag sett andra sidan av ett drev än många av er som är en del av det, så kan det nyansera debatten. Hoppas jag!
Har aldrig någonsin försvarat det jag gjorde, men din kommentar tjänar inte syftet med min kommentar.
ErlandH
Aktiv medlem
Det här är inget "drev", utan berättigad och till största delen saklig kritik mot att någon vunnit en utmärkelse genom att stjäla, fuska och ljuga. Och fortsätter att ljuga efter att fusket avslöjats.
För den som står så nära CL att han eventuellt skulle lyssna på ett råd vore nog det bästa att råda honom att erkänna och ge en så ärlig redogörelse för hur det här har gått till som möjligt. Det är, även om det givetvis kommer att vara väldigt smärtsamt, enda sättet att komma vidare.
FiCa1
Aktiv medlem
Instämmer. Det gäller bara att kunna kritisera sakligt utan att s.a.s. hetsa mobben. I CLs fall förefaller det (utifrån den information jag just nu har tillgång till) inte vara fråga om "slarv", utan om att medvetet inte ange "fotograf okänd" till "loppisbilderna" – dvs. fusk. Det är för mig fullkomligt obegripligt att så idiotiskt sätta sitt rykte som fotograf på spel. Boken hade ju, enligt min uppfattning, blivit ännu bättre och intressantare om det tydligt hade framgått att "loppisbilderna" inte var tagna av CL, utan hans tolkningar av dem.
brutusostling
Aktiv medlem
Cato är en fantastiskt duktig fotograf. Något måste ha gått ordentligt fel.
