Jag har förresten en fundering till
(Nej, jag ger mig alldrig!
)
Det är huruvida principen för en Frasier-optik (
http://en.wikipedia.org/wiki/Frazier_lens) är densamma som för en tiltoptik. D.v.s. att det djupa skärpedjupet skapas genom en extrem tilt där filmplanet hamnar paralellet med de infallande strålarna.
Jag snabbkollade patentet och upptäckte då att namnet Hans Alfredsson förekommer i patenttextens inledning så jag gissar att det är en multifokalvariant det handlar om (det står under ”references cited” redan på första sidan så jag läste inte längre, jag hade en liten misstanke
Det har i så fall inte något med tiltning att göra utan kan istället enklast beskrivas som en slags ”samtidig dubbelexponering” där den ena exponeringen har fokus på något långt bort och den andra på något nära. Allt däremellan blir alltså suddigt (och undviks därför lämpligen genom god komposition av bilden
och det som är skarpt har en suddig bild överlagrad men det får våra hjärnors syncentra fixa till så att vi luras att uppleva en bild med enormt skärpedjup.
Tricket i det Alfredssonska fallet är om jag minns rätt nästan löjligt väl relaterat till objektivlockshålsexperimentet tidigare i tråden eftersom det just bygger på att göra en bländare framför objektivet, i detta fall placerad exakt i objektivets främre brännpunkt. I denna bländare placeras sedan en lins med dubbla brännvidder (i sin enklaste form helt enkelt en delad försättslins). En lins placerad på detta ställe påverkar inte alls objektivets brännvidd eller huvudplanens placering och en bländare framför objektivet utgör ju ingångspupill i sig själv (och som du helt riktigt är inne på så är det runt ingångspupillens mittpunkt man ska vrida när man panorerar, d.v.s. det är från ingångspupillens mitt objektivets synvinkel mäts). De två bilderna med olika fokus kommer alltså att få samma synvinkel och överlappa varandra exakt eftersom de har en gemensam ingångspupill.
I vanliga kameraobjektiv sammanfaller förresten nodal- och huvudpunkterna med varandra och som du kan se i dina konstruktioner så finns det ofta ett stort avstånd mellan ingångspupill och främre huvudpunkt så runt nodalpunkten ska man mycket riktigt inte vrida objektivet. De flesta beskrivningar om hur man hittar nodalpunkten i panoreringssammanhang är dock fel och beskriver i själva verket hur man hittar ingångspupillen
I specialfallet att objektivets pupillförstoring är lika med ett, d.v.s. att in- och utgångspupillerna är lika stora, sammanfaller dock pupillerna med sina respektive huvudpunkter (och förr var de flesta objektiv så pass symmetriskt uppbyggda att pupillförstoringarna blev nära ett).
Ska man vara riktigt supernoga vid panorering så visar det sig att med mer extrema vidvinkelobjektiv flyttas oftast ingångspupillen beroende på varifrån i motivet observatören befinner sig. Det innebär att det helt enkelt inte finns någon helt exakt punkt i objektivet att rotera runt vid panoramafotografering. I praktiken är detta inget jätteproblem utan ingångspupillens mitt såsom det ser ut längs optiska axeln fungerar bra för det mesta, ska man däremot göra närbildspanoramor blir det problem.
Vad bländarens position anbelangar så är dess ideala läge beroende på hur man konstruerar objektivet och objektivets konstruktion avgörs i sin tur av var man vill ha bländaren
Det är alltså lite som att fråga om hönan eller ägget kom först. Om vi ser på din 28:a i inlägg nr 12 så kan vi ju tänka oss att vi placerar bländaren i direkt anslutning till frontlinsen som därmed kan krympas till samma storlek som ingångspupillen, detta kräver dock att de två andra linserna längre in i objektivet måste bli betydligt större för att undvika vinjettering.
