Advertisement
Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Om att inte kunna fotografera!

Produkter
(logga in för att koppla)

gray

Aktiv medlem
Efter att ha varit ägare till en Canon 20D i drygt ett år och ett otaliga foton senare upptäckte jag att jag inte kunde fotografera!
Jag tog foton genom att peka med kameran mot det objektet som jag ville fotografera. Det har fungerat bra när jag har tagit foton för att illustrera t.ex. maskindelar till div. kursmaterial. Att ta ett foto för att öka den pedagogiska tyngden hos en bok behärskar jag. Men när jag pekade kameran mot objekt utanför mitt normala yrkesrevir upptäckte jag att mina foton inte rymde någonting alls, ja det fanns färger och former, men inget av det jag trodde att jag fotade.

Jag har stridit med min kamera om vem som skall bestämma var fokus skall ligga. Jag har skickat in flera objektiv för justering. Och det blev bättre. Jag var tvungen att inse att jag inte var stadig som en klippa när jag fotade, det blev både stativ och stabiliserade linser. Och det blev bättre. Ja, jag blev tekniskt bättre och allt mer kapabel att bedöma vad som krävdes i stunden, vilket kom mitt yrkesfotande till godo. Mina foton blev allt skarpare.

Men jag kunde fortfarande inte fotografera.
Jag kunde gå ut och ta mängder av foton, jag kunde komma hem med 400 foton efter en 2-3 timmars promenad med kameran. Efter 1 timme framför datorn återstod kanske 2-4 tveksamma alster.
Jag försökte att gå ut med endast ett objektiv i taget för att försöka begripa vad jag höll på med. Jag försökte till och med att slå över kameran i manuellt läge för att få full kontroll och samtidigt tvinga mig själv att begripa vad jag höll på med.
Det var en intressant erfarenhet. Jag arbetar allt som oftast med avancerad mätutrustning i mitt arbete och har lärt mig att om jag inte kan manuellt styra mitt mätinstrument kan jag heller inte kontrollera vad jag mäter. Och att manuellt styra en 20D var inte så enkelt då jag inte kunde med någon större säkerhet fokusera manuellt. Sökaren är inte konstruerad för en äldre fotograf med glasögon. Principen verkar vara att man förväntas peka med kameran i den riktning objektet för mitt intresse verkar befinna sig, och därefter överlämna sig till kameragudarnas godtycke.

Men jag tänkte att om jag köper ett bra, ljusstarkt manuellt objektiv så blir det bättre. Och då började min regression!
Jag köpte ett Contax-objektiv på annons här på fotosidan och plötsligt blev det intressant. Nästa steg var att köpa en kamera med ljusstark sökare. Men jag kände att jag inte skulle köpa en ny bättre turbomodell, den skulle knappast göra mig till bättre fotograf. Detta till trots den allmäna diskussionen, här och på andra sidor om vilket nytt underverk som skall släppas nu i dagarna. Nej, det blev en begagnad Canon 1Ds i nyskick. Plötsligt kunde jag fokusera!!!
Och så blev det fler manuella objektiv, kvalitet och teknik kan vara kul!
Nu blev det kanske 20-50 foton efter en promenad, och 2-4 tveksamma alster.

Men jag kan fortfarande inte fotografera!.

Men förfallet går vidare. Jag kan höra min mun säga att jag aldrig mer skall hålla på med film efter att ha givit bort min Minolta systemkamera. Samtidigt sitter jag och tittar på begagnade Contaxkameror och blev extra nyfiken på en som det följde några rullar film med till, kamera måste jag ju ha om jag har några Contax-objektiv. Jag kan ju alltid skylla på att jag samlar. Plötsligt så har jag börjat att titta lystet på diverse engångskameror i kiosken.

För jag börjar att inse att ju mindre jag sätter mellan mig och "bilden", desto mer tvingas jag att själv iakta min omgivning.

Nästa steg blir inser jag nu att köpa ett papper och en penna och sedan sätta mig ner och TITTA mig omkring.

Sen kanske jag så småningom kan lära mig att fotografera.

Och då plötsligt blir inte tekniken ett hinder utan bara ett verktyg för att realisera mina bildidéer.
 
Mycket intressanta reflektioner. Jag känner igen det på sätt och vis. Har man möjligheten att ta oändligt många bilder så tar man oftast alldeles för många. Man har ju ändå inget att förlora. Men jag tror att man kan uppnå samma inställning som med en "toycamera" med en systemkamera. Det handlar om att om att inte bara fota för fotandets skull. Låt kameran hänga i sin rem. Det finns ingen anledning att knäppa massa mediokra bilder. Se dig om; koncentrera dig på naturen och omvärlden under fotoutflykten. Ta BARA upp kameran när du verkligen ser nåt som du vill fota. Jag kanske missuppfattat dig, men jag tror att alldeles för många tar enormt mycket kassa bilder (jag inräknad) för att det är så lätt. En analog kamera gör att man tänker lite mer, eftersom det inte finns några histogram och sånt. Men det går ju faktiskt utmärkt att behandla en digital kamera likadant.
Stäng av bildvisningen; ta bara bilder som du tror blir bra, och titta inte på dem förrän du kommer hem. Det borde ge lite mer "nerv" i fotograferandet kanske?

Själv är jag blott en nybörjare, men jag tror mig kunna tänka mig in i situationen i alla fall:)
 
Mål!
Jag säger bara mål, vad är dina mål med fotograferandet?
Att fotografera 400 bilder för bildernas skull är som att skriva 400 ord för ordens skull, ”makes no sense” Vi är alla betraktare av vår värld, vi är aldrig i centrum vi betraktar allt som finns omkring oss och vi registrerar men för att återge de vi betraktar i form av bilder måste vi vara ett med omgivningen, man kan bara säg att något är gott om man smakat det eller hur?
Så smaka på din omgivning vad är det som är gott i din omgivning vad är det du skulle vilja visa för oss på FS av din omgivning? Sätt upp mål som du skall uppnå med ditt fotograferande men kom ihåg, det är inte målet som är det viktigaste det är vägen dit och att ha roligt på vägen. Hitta det roliga i fotokonsten, det skall vara gött att leva annars kan det kvitta osv…! Läs fotoliteratur, lär av andra, gå med i en fotoklubb.

Att ta ett bra foto kan ta en evighet men när man väl tagit fotot så känns det som om det bara tog 1 min :)
 
Riedar du är på god väg.... det är många av oss som fotograferar utan att få bra bilder. Bra bilder är sällsynt och kräver god iaktagelseförmåga och tekniken måste sitta.

Reidar skriver
För jag börjar att inse att ju mindre jag sätter mellan mig och "bilden", desto mer tvingas jag att själv iakta min omgivning"

Lösningen för mig har varit att sitta ner på en slumpvald plats och där ta tre bra bilder. Efter att ha koncentrerat mig och suttit och tittat så ser jag att -visst finns motivet där.


Tekniker som du och jag har svårt att inse att bara för att det går att få skarpt behöver inte allt vara skarpt överallt och alla gånger.

Din utrustning lämnar inget övrigt att önska så du har rätt.... nu handlar det om dig och inte tekniken. Nu handlar det om att"se" motivet och erövra det det är en mental övning.

Du skriver om vad vi alla brottas med alltid vid alla tillfällen, många har inte insett det.

Så låt oss kämpa vidare....!
 
Det är inget fel på dina bilder. Du kan. Du gillar det . Du utvecklas och lär dig. Kör på.

Det finns inget som heter inspiration bara transpiration.

Mvh J O
 
"Sen kanske jag så småningom kan lära mig att fotografera...."

Tror det är som någon annan sagt här,
man måste "lära sig se" innan man kan fotografera...! :)

Tror bilden måste "uppstå i huvudet" innan man tar upp kameran och fryser detta ögonblicket...

Sedan vad för kamera man har, är nog ganska oväsentligt...

När jag går på sta'n "ser jag bilder",
spännande ögonblick/bilder....
se'n om jag hinner ta dom, det är en annan sak! ;)

Men tror att försöka se/veta vad för bild jag skall ta innan jag tar upp kameran är en bra modell.....

Och att titta på bilder, diskutera bilder, läsa fotoböcker, gå på utställningar osv, osv, det är en del av grundplattformen i ett bildskapande...!

Och tror även,
att en liten kamerautrustning, där fotografen inte bara "är passagerare",
utan "förare", är en bra modell!
 
Något av det viktigaste tycker jag är att fråga sig vad man egentligen är intresserad av att fotografera. Att bara gå runt och hoppas på att något ska dyka upp framför kameran (något jag har gjort en hel del av) är rätt fruktlöst och frustrerande. Däremot om man fotograferar något man är intresserad av och kan en del om så blir det genast både lättare och bättre.
 
Bra ämne Reidar, jag förstår precis dina funderingar. Kameratillverkarna verkar utgå ifrån att deras kunder i allmänhet är idioter, i många fall till och med alfa-idioter. Kameran styr allt, från multisegmentsstyrning av exponeringen till sjuttioelva fokuseringspunkter, och som grädde på moset, en d-jla blixt som helt plötsligt poppar upp som gubben ur lådan. Allt avpassat ur matematiska och statistiska modeller för hur vi förväntas fotografera vad vi nu råkar fotografera. Naturligtvis kan inte en statistisk modell motsvara mina personliga önskemål, i många fall kan den det, men för det mesta inte. Grundläggande är väl vilken inställning man har till det man sysslar med, är maskinerna till för mig eller tvärt om. Alla som har försökt programera en ny DVD spelare eller TV, eller bara försökt ställa klockan rätt på micron, kan väl skriva under på att teknikerna som bygger prylarna kanske borde satsa lite mer på pedagogik och människa/maskin gränssnittet. Det finns liksom ingen gräns för hur dumt det kan bli när KTH nissarna får fria tyglar. Själv använder jag en radda kameror. För enkla snapshots, en digital ixus 500. Med den har jag i princip noll koll, den knäpper kort, om det blir himmel eller pankaka är en 50/50 situation. Min andra digitalare är en Eos 5D, fantastisk kamera kapabel till storverk, men jag har inte på långa vägar blivit helt intrimmad på hur den fungerar ännu. Ibland exponerar den inte alls som jag vill, ibland ligger skärpan där jag absolut inte vill ha den, men jag lär mig. När jag ska gå ut och verkligen fotografera tar jag min Leica M4-2 och en lös mätare, eller min Rolleiflex TLR från 1945, stativ, ett par rullar FP4 och en spotmätare. Där är min hjärna kung, jag lägger exponeringen där jag vill ha den, skärpan ligger där den ska och jag vet exakt hur slutresultatet blir redan när jag trycker på knappen. Betyder det att de gamla grejorna är bättre, knappast, bara annorlunda. Tycker att fotografering med nya moderna kameror har blivit betydligt svårare, med gamla kameror var det en sas linjär inlärningskurva. När man väl lärt sig den grundläggande tekniken så blev resultatet vad man förväntade sig, alltid. Med moderna kameror måste fotografen, vid sidan om motivet, dessutom slåss med en massa microprocessorer som drar och bänder åt olika håll. Jag tycker ärligt talat lite synd om dagens 20-någonting-åringar som börjar plåta, allt serveras färdigtuggat och ingen verkar ha en aning om grundläggande tekniker. Det måste vara svårt att plåta utan att ha en solid kunskapsgrund att stå på... mycket lera under fötterna liksom.

För någonstans handlar det väl om man ser sig själv som den som sitter vid ratten, eller om man sitter i passagerarsätet. Och när man läser en del frågeställningar, till exempel här på fotosidan, kan man ju bara skratta åt vilka oceaner av okunskap som döljer sig bakom en del insändare. Missförstå mig inte, många tar bra bilder, men jag undrar om alla verkligen vet varför det blir bra bilder.
 
Väldigt konstig inställning tycker jag att å ena sidan klaga på att kameran gör allt åt dig, och allt blir fel, och sedan använda kamerans automatik i alla fall... det finns lika mycket manuella inställningsmöjligheter på din 5D som på din andra kameror, och du kan också använda din lösa ljusmätare om du föredrar det.

Skyll inte på att det finns automatik, kameran tvingar dig inte till att arbeta på något visst sätt. Den ger alla möjligheter att välja själv och stora möjligheter att använda din erfarenhet till att justera kamerans val om du nu vill använda någon del av automatiken.
 
Ja, vad ska man säga? Min uppfattning är att du har gått ner dig i prylträsket. Du verkar ju ha ekvationen mest och dyrast prylar = bäst foton, ganska klart för dig och det kanske är där du får börja tänka om. Om man ser på de foton du lagt upp, som man ändå får anta är de foton du är mest nöjd med, så känns det som att du hade klarat av att knäppa dom med vilken analog systemkamera från mitten av 80-talet som helst.
 
Det jag reflekterar mest över är detta med sökaren... Visst, jag har full förståelse för att ju större sökare dest BEKVÄMARE och lättare blirdet, men en liten sökare är ju fortfarande inte så liten att du inte ser någonting alls och att du på så sätt inte skulle kunna fotografera.

Min fader är snart 65 år, hela sitt liv har han använt Leica M modeller senare även R, sedan bytte han till en EOS 350D, aldrig har han klagat eller ens nämnt sökarens storlek. Även han har glasögon.

Han har tagit tusentals utsökta bilder från alla hans resor den senaste tiden alla med en 350D.

Mitt tips är att lär dig använda din utrustning, acceptera hur situationen är. Jag vill också påstå även om ajg nu är ute på tun is att alla kan inte ta bra bilder, likväl som att alla kan inte måla eller sjunga eller spela harpa. man kan lära sig till en viss gräns, men sedan är det din talang som utvecklar dig den sista biten...
 
Några reflektioner från mitt hotellrum i Sundsvall.

Det är kul att läsa era reflektioner på mitt inlägg. De har i mångt och mycket bekräftat mina funderingar på hur jag kan gå vidare i mitt fotande. Ett mål med mitt naturfotande har blivit att försöka dokumentera vad som sker under några årstidsväxlingar i ett minimalistiskt naturreservar i Borlänge, som kallas för Frostbrunnsdalen. Och fotandet handlar inte om en 100% realistisk avbildning utan mer att återge den stämning som ibland infinner sig där i skymningen. Ofta är det doch bara grått och trist :)

Jag har tagit fasta på tipset om en fotoklubb och har nu kontaktat en lokal klubb. Återstår att se om det går att sy ihop min almanacka med deras kursplanering.

Jag har nu grävt fram ett gammalt 256 Mb minneskort som jag har stoppat i kameran, Eftersom jag nu bara fotar RAW så kan jag inte "skjuta vilt" utan jag tvingas att tänka efter mer. Jag har upptäckt att stativet är bra för att "bromsa upp" fotandet. Det kan man luta sig på när man står och iaktar sin omgivning och funderar om det egentligen är mödan värt att slå på kameran eller om man bara skall njuta av den friska luften.

jag har bläddrat i moderna fotoböcker men upptäcker hela tiden att de till stor del behandlar Photoshop. Verkar som jag får söka på antikvariat för att hitta gamla böcker som behandlar fototeknik.

Ang. dina funderingar, Kalle B. om din faders erfarenheter av sökaren, så antar jag att han inte använder sin 350D för att primärt ta manuella foton. Det är i det manuella fotandet som jag beklagar mig över min 20D, i mitt yrkesfotande så arbetar jag med dess automatik och det råder nu "väpnad fred" oss emellan. Jag tar minst dubbla bilder av alla objekt, så får jag en bild och kameran kan få dribbla bort en, så blir alla nöjda :)

Fantasierna om vad jag tror att min kameraväskas innehåll skulle betyda för mitt privata fotande orkar jag inte bemöta. Dock förstår jag inte kommentaren om att, efter ett besök bland mina bilder, att dessa skulle man lika gärna kunnat fotat med en kamera från 80-talet. Vilka bilder på Fotosidan skulle inte kunna vara fotade med en sådan? Detta då denna tråd primärt handlar om att försöka fånga motiv, inte teknik.
 
Kan inte låta bli att fortsätta lite på teknikspåret. Kör också manuelt ibland och saknar "kattögat". Har funderingar på att byta mattskiva, men har inte hittat någon som passar till min kamera än. Vet inte om det finns någon till 1ds heller, eller det kanske sitter sådan i från början? Annars kanske det också skulle vara nått som lugnar ner fotandet?
 
ANNONS
Köp en spegellös systemkamera från Canon och få ett 50mm objektiv på köpet hos Götaplatsens Foto.