gray
Aktiv medlem
Efter att ha varit ägare till en Canon 20D i drygt ett år och ett otaliga foton senare upptäckte jag att jag inte kunde fotografera!
Jag tog foton genom att peka med kameran mot det objektet som jag ville fotografera. Det har fungerat bra när jag har tagit foton för att illustrera t.ex. maskindelar till div. kursmaterial. Att ta ett foto för att öka den pedagogiska tyngden hos en bok behärskar jag. Men när jag pekade kameran mot objekt utanför mitt normala yrkesrevir upptäckte jag att mina foton inte rymde någonting alls, ja det fanns färger och former, men inget av det jag trodde att jag fotade.
Jag har stridit med min kamera om vem som skall bestämma var fokus skall ligga. Jag har skickat in flera objektiv för justering. Och det blev bättre. Jag var tvungen att inse att jag inte var stadig som en klippa när jag fotade, det blev både stativ och stabiliserade linser. Och det blev bättre. Ja, jag blev tekniskt bättre och allt mer kapabel att bedöma vad som krävdes i stunden, vilket kom mitt yrkesfotande till godo. Mina foton blev allt skarpare.
Men jag kunde fortfarande inte fotografera.
Jag kunde gå ut och ta mängder av foton, jag kunde komma hem med 400 foton efter en 2-3 timmars promenad med kameran. Efter 1 timme framför datorn återstod kanske 2-4 tveksamma alster.
Jag försökte att gå ut med endast ett objektiv i taget för att försöka begripa vad jag höll på med. Jag försökte till och med att slå över kameran i manuellt läge för att få full kontroll och samtidigt tvinga mig själv att begripa vad jag höll på med.
Det var en intressant erfarenhet. Jag arbetar allt som oftast med avancerad mätutrustning i mitt arbete och har lärt mig att om jag inte kan manuellt styra mitt mätinstrument kan jag heller inte kontrollera vad jag mäter. Och att manuellt styra en 20D var inte så enkelt då jag inte kunde med någon större säkerhet fokusera manuellt. Sökaren är inte konstruerad för en äldre fotograf med glasögon. Principen verkar vara att man förväntas peka med kameran i den riktning objektet för mitt intresse verkar befinna sig, och därefter överlämna sig till kameragudarnas godtycke.
Men jag tänkte att om jag köper ett bra, ljusstarkt manuellt objektiv så blir det bättre. Och då började min regression!
Jag köpte ett Contax-objektiv på annons här på fotosidan och plötsligt blev det intressant. Nästa steg var att köpa en kamera med ljusstark sökare. Men jag kände att jag inte skulle köpa en ny bättre turbomodell, den skulle knappast göra mig till bättre fotograf. Detta till trots den allmäna diskussionen, här och på andra sidor om vilket nytt underverk som skall släppas nu i dagarna. Nej, det blev en begagnad Canon 1Ds i nyskick. Plötsligt kunde jag fokusera!!!
Och så blev det fler manuella objektiv, kvalitet och teknik kan vara kul!
Nu blev det kanske 20-50 foton efter en promenad, och 2-4 tveksamma alster.
Men jag kan fortfarande inte fotografera!.
Men förfallet går vidare. Jag kan höra min mun säga att jag aldrig mer skall hålla på med film efter att ha givit bort min Minolta systemkamera. Samtidigt sitter jag och tittar på begagnade Contaxkameror och blev extra nyfiken på en som det följde några rullar film med till, kamera måste jag ju ha om jag har några Contax-objektiv. Jag kan ju alltid skylla på att jag samlar. Plötsligt så har jag börjat att titta lystet på diverse engångskameror i kiosken.
För jag börjar att inse att ju mindre jag sätter mellan mig och "bilden", desto mer tvingas jag att själv iakta min omgivning.
Nästa steg blir inser jag nu att köpa ett papper och en penna och sedan sätta mig ner och TITTA mig omkring.
Sen kanske jag så småningom kan lära mig att fotografera.
Och då plötsligt blir inte tekniken ett hinder utan bara ett verktyg för att realisera mina bildidéer.
Jag tog foton genom att peka med kameran mot det objektet som jag ville fotografera. Det har fungerat bra när jag har tagit foton för att illustrera t.ex. maskindelar till div. kursmaterial. Att ta ett foto för att öka den pedagogiska tyngden hos en bok behärskar jag. Men när jag pekade kameran mot objekt utanför mitt normala yrkesrevir upptäckte jag att mina foton inte rymde någonting alls, ja det fanns färger och former, men inget av det jag trodde att jag fotade.
Jag har stridit med min kamera om vem som skall bestämma var fokus skall ligga. Jag har skickat in flera objektiv för justering. Och det blev bättre. Jag var tvungen att inse att jag inte var stadig som en klippa när jag fotade, det blev både stativ och stabiliserade linser. Och det blev bättre. Ja, jag blev tekniskt bättre och allt mer kapabel att bedöma vad som krävdes i stunden, vilket kom mitt yrkesfotande till godo. Mina foton blev allt skarpare.
Men jag kunde fortfarande inte fotografera.
Jag kunde gå ut och ta mängder av foton, jag kunde komma hem med 400 foton efter en 2-3 timmars promenad med kameran. Efter 1 timme framför datorn återstod kanske 2-4 tveksamma alster.
Jag försökte att gå ut med endast ett objektiv i taget för att försöka begripa vad jag höll på med. Jag försökte till och med att slå över kameran i manuellt läge för att få full kontroll och samtidigt tvinga mig själv att begripa vad jag höll på med.
Det var en intressant erfarenhet. Jag arbetar allt som oftast med avancerad mätutrustning i mitt arbete och har lärt mig att om jag inte kan manuellt styra mitt mätinstrument kan jag heller inte kontrollera vad jag mäter. Och att manuellt styra en 20D var inte så enkelt då jag inte kunde med någon större säkerhet fokusera manuellt. Sökaren är inte konstruerad för en äldre fotograf med glasögon. Principen verkar vara att man förväntas peka med kameran i den riktning objektet för mitt intresse verkar befinna sig, och därefter överlämna sig till kameragudarnas godtycke.
Men jag tänkte att om jag köper ett bra, ljusstarkt manuellt objektiv så blir det bättre. Och då började min regression!
Jag köpte ett Contax-objektiv på annons här på fotosidan och plötsligt blev det intressant. Nästa steg var att köpa en kamera med ljusstark sökare. Men jag kände att jag inte skulle köpa en ny bättre turbomodell, den skulle knappast göra mig till bättre fotograf. Detta till trots den allmäna diskussionen, här och på andra sidor om vilket nytt underverk som skall släppas nu i dagarna. Nej, det blev en begagnad Canon 1Ds i nyskick. Plötsligt kunde jag fokusera!!!
Och så blev det fler manuella objektiv, kvalitet och teknik kan vara kul!
Nu blev det kanske 20-50 foton efter en promenad, och 2-4 tveksamma alster.
Men jag kan fortfarande inte fotografera!.
Men förfallet går vidare. Jag kan höra min mun säga att jag aldrig mer skall hålla på med film efter att ha givit bort min Minolta systemkamera. Samtidigt sitter jag och tittar på begagnade Contaxkameror och blev extra nyfiken på en som det följde några rullar film med till, kamera måste jag ju ha om jag har några Contax-objektiv. Jag kan ju alltid skylla på att jag samlar. Plötsligt så har jag börjat att titta lystet på diverse engångskameror i kiosken.
För jag börjar att inse att ju mindre jag sätter mellan mig och "bilden", desto mer tvingas jag att själv iakta min omgivning.
Nästa steg blir inser jag nu att köpa ett papper och en penna och sedan sätta mig ner och TITTA mig omkring.
Sen kanske jag så småningom kan lära mig att fotografera.
Och då plötsligt blir inte tekniken ett hinder utan bara ett verktyg för att realisera mina bildidéer.