Det du har stött på är ett fenomen som många sportfotografer på allvar började tvingas hantera 2007 och framåt - dvs när vi fick kameror med så pass bra prestanda på höga iso att man tillräckligt ofta fick så korta slutartider i inomhusbelysning att fenomenet på allvar började bli störande.
I stort sett all belysning (lysrör, LED m m) blinkar på olika sätt. Och vad värre är, ofta får de väldigt olika ljusfärg när de tänds upp/släcks ned vilket innebär att inte bara mängden ljus utan också färgtemperaturen varierar. Men, tack och lov och som Ola var inne på i ett tidigare inlägg, många moderna ljusanläggningar hämtar ström från alla tre faser på ett sådant sätt att blinkningarna i stort sett släcker ut varandra.
Fotar du till exempel under TV-produktioner kommer du upptäcka att man numera använder mycket bakgrunder uppbyggda av stora bildmoduler i form av dioder, ungefär som gigantiska glesa bildskärmar. De ger snygga och koola bakgrunder (man kan snabbt växla färg, visa bilder m m) för TV, men är ofta rätt problematiska för stillbildsfotografer eftersom de mönster och färger de visar så att säga "vandrar" över panelerna med en frekvens på 50 eller 100 gånger per sekund.
Men som du upptäckt är ett sätt att undvika sådana här fenomen att använda tillräckligt lång slutartid. Ofta brukar det räcka med ungefär 1/50.
Eller om man vill ha kortare slutartider, att man använder de funktioner en del nyare kameror har: De kan själva synka tajmingen hos exponeringarna efter ljusets svängningar. Det här är alltså ett så passa påtagligt och allmänt känt problem att kameratillverkarna försöker kringgå det. Vill minnas att Canons 1DX var en av de första kamerorna med sådana funktioner.
Kort sagt, av de exempel du gett är det inget fel på din kamera - du har bara upptäckt ett problem som fått många fotografer att svära de senaste tio åren eftersom vi nu har fått tillräckligt bra iso-prestanda för att på allvar drabbas av fenomenet
