Moderna skarpa kameror och konsekvensen för fotografering på allmän plats.

[PMD]

Många fotografer tänker heller inte på att det som exv. är en Sandhamnsregatta drar till sig alla möjliga typer av människor och även om man tycker sig ha den självklara rätten att ta sina bilder på tillställningar som dessa, så är det en hel del där som säkert verkligen inte vill vara med på fotografernas bilder av de mest skiftande slag.

Det kan vi inte acceptera. Vi som vill ha ett öppet samhälle måste kämpa emot sådana tendenser. Jag vet inte riktigt status för den föreslagna nya lagen om fotograferingsförbud i "privata situationer", men eftersom det hördes en del upprörda röster när förslaget kom så får vi väl hoppas att politikerna tog intryck.

Annars tycker jag nog att folk har fått sina prioriteringar fel om de upprörs av att bli fotograferade på stan, men skiter i att staten avlyssnar deras privata konversationer.

 

[PMD]

En annan sida av samma mynt är att de som blir fotograferade allt oftare idag kräver ersättning för detta. Läste i Digitalfoto om en fotograf som erkände att hon varit tvungen att betala för att få en bild av ett mycket speciellt folk i Etiopien med verkligt spektakulära sätt att klä sig och smycka sig. Nästan lite skamset säger hon att hon för första gången varit tvungen att själv ge något och inte bara ta för givet att man bara kan ta.

Betala "infördingarna" för att låta sig bli fotograferade har fotografer gjort hur längre som helst. Inte alltid med pengar, men ändå någon form av betalning. Turister tycker förstås att det förstör det genuina, men för de fattiga människor det handlar om spelar det stor roll om det får en liten slant.

 

[PMD]

Är det något som står utom allt tvivel, så är det att den privata sfären krymper hela tiden

Jag tvivlar på det.

Den privata sfären är densamma nu som den var för 20-30 år sen (och ännu längre tillbaka). Att det finns fler människor som fotograferar på stan (om det nu gör det) har inte ändrat på gränsen mellan privat och offentligt.

 

[PMD]

Där de europas riktigt rika bor exv. Cap de Antibes i Provence i Södra Frankrike blir allt väldigt tydligt, där den s.k. "miljardärsbukten" finns, så är allt inhägnat bakom jättemurar där stationer med kameror sitter efter hela murarna. Det är som om de byggt en gyllene bur runt sig men ser ut nästan som Hall- eller Kumla-fängelsernas murar. Dessutom omger de sig med så mycket egendom att det inte går att se in till husen genom all vegetation. De är alltså beredda att betala ett väldigt högt pris bakom sina jättemurar för att värna om sin privata sfär.

Det är inget direkt nytt. Dessa människor har plågats av papparazzi i decennier (åtminstone sen 1960; innan dessa kallades väl den typen av fotografer för något annat. , och har omgett sig av murar och andra insynsskydd av det skälet och andra skäl sen hur länge som helst.

 

[PMD]

Så vi ska inte som fotografer bli förvånade över om folk framöver kommer värna sin privata sfär ännu hårdare än idag genom att göra livet svårare för de som vill ta bilder.

Det som har gjort livet svårare för de som vill ta bilder de senaste åren är inte privatpersoner som vill vara ifred utan myndigheter (och andra som tycker sig utöva myndighet) som med terrorismskräck och pedofilskräck hindrar fotografer från att ta bilder på byggnader och barn. I en tråd om vad man får och inte får fotografera har det nyligen uppmärksammats hur idiotiskt poliser och väktare beter sig i Storbritannien. I Sverige är det väl (ännu) inte lika illa, men tendensen finns.

 

[Sten-Åke Sändh]

Det som har gjort livet svårare för de som vill ta bilder de senaste åren är inte privatpersoner som vill vara ifred utan myndigheter (och andra som tycker sig utöva myndighet) som med terrorismskräck och pedofilskräck hindrar fotografer från att ta bilder på byggnader och barn. I en tråd om vad man får och inte får fotografera har det nyligen uppmärksammats hur idiotiskt poliser och väktare beter sig i Storbritannien. I Sverige är det väl (ännu) inte lika illa, men tendensen finns.

I Storbritanien handlar det om något helt annat. Det landet har befunnit sig i krigstillstånd och mycket aktivt ställt upp på USA:s sida i södra Irak. I krigstillstånd är det första som händer att man gör en hel del inskränkningar i folks frihet.

 

[PMD]

Problemet i UK är inte att lagarna har skärpts när det gäller fotografering, utan poliser och väktare har fått för sig att fotografer är terrorister. Det har gått så långt att det brittiska inrikesdepartementet har känt sig tvunget att skicka ut en skrivelse till polismyndigheterna runt om i landet och påpeka att de tillämpar lagen fel.

 

[Sten-Åke Sändh]

Jag tycker att man ska räkna med att folk kan se en (och därmed även fotografera en) när man befinner sig på offentlig plats. Högupplösta sensorer har inte ändrat på det.

Det handlar inte bara om offentliga platser. Här finns inga sådana gränser. Det finns knappt någon kameraskugga idag och det är det jag menar med att det privata rummet verkligen krympt. Ända fram till mobiltelefonerna kom så var det väl aldrig någon som ägnade en tanke ens åt att de kunde hamna på bild i de mest skiftande sammanhang och dessutom publiceras till hela världens beskådan. Fattar man inte implikationerna av den förändringen då har man missat mycket. Vi är bara i början av en medvetandeprocess som jag tror kommer växa sig mycket starkare framöver och som alla typer av fotografer kommer att behöva förhålla sig till på ett eller annat sätt. De som har barn idag och känner någon form av föräldraansvar tvingas nog lite till mans fundera över hur de ska instruera sina barn så att de inte går vilse i den digitala labyrintens irrgångar vare sig det handlar om fotografi eller nätpublicering. Det är ju inte så lätt att backa bandet om man en gång publicerats på nätet mot sin vilja. Fler och fler gör de erfarenheterna.

Det finns människor som deltar frivilligt i detta med hull och hår utan att tveka eller tvivla på det vettiga i det och de prioriterar säkert de plusvärden de hittar men de som fortfarande sätter värde på avskildhet och att själva få bestämma hur privata de vill vara ska väl också få vara detta? Det är ju här konflikten ligger. För många fotografer skiter ju faktiskt dessutom i vad som är privat och inte. Allt "fotoövergrepp" sker ju faktiskt inte heller i offentliga sammanhang.

 

[Bengf]

Jo, det gör jag kanske, men det innebär en massa försakelser ekonomiskt. Allt i livet handlar om prioriteringar och jag kan garantera att jag i övrigt lever jäkligt spartanskt. Jag har sålt en komplett Canonutrustning som var resultatet av 20 års gnetande för att jag började förutse den här utvecklingen för ett tag sedan. Så det finns pengar avsatta för ändamålet.

Ånnu har jag inte sett hur den vanlige medborgaren lyckats äta kakan och ha den kvar (borträknat den tid kakjäveln tillbringar mellan mun och arsel). Verkar vara en typisk svensk företeelse att tro att det faktiskt går (jag åsyftar inte dig, Bengt).

Dock lyckas vissa skripelfria personer i maktpositioner sno min kaka, äta upp den och få två nya på bordet. Titta bara bak kulisserna i banker och bland en del folkvalda.

//Lennart

Dom svarta händerna har alltid fött dom vita.

//Bengt.

 

[Sten-Åke Sändh]

Det kan vi inte acceptera. Vi som vill ha ett öppet samhälle måste kämpa emot sådana tendenser. Jag vet inte riktigt status för den föreslagna nya lagen om fotograferingsförbud i "privata situationer", men eftersom det hördes en del upprörda röster när förslaget kom så får vi väl hoppas att politikerna tog intryck.

Annars tycker jag nog att folk har fått sina prioriteringar fel om de upprörs av att bli fotograferade på stan, men skiter i att staten avlyssnar deras privata konversationer.

Det öppna samhället dog med Olof Palme. Det var då Sverige förlorade sin naiva oskuldsfullhet.

Vad är det för "privata situationer" vi tycker det är riksintresse att dokumentera och publicera. När någon sticker in en mobilkamera under skynket i en provhytt? Måste alla bilder tas för att man kan? Jag tror (men är böjd att hålla med om att jag har fel) att de flesta vet när man borde avstå från att ta bilderna man står i begrepp att ta. De flesta fattar vad en förklenande situation är men väldigt ofta tas ändå dessa bilder och i allt högre grad de senaste åren har de också publicerats. I en del fall bland unga med det direkta uppsåtet att skada och kränka andra. Det är verkligen sällan man hör det minsta knyst om det personliga ansvaret i dessa sammanhang. Alla bara vevar frihetsmantrat och talar om det "öppna samhället" utan insikt i vilken "död" deras "bröd" skapar. Alla profiterar inte på sina bilder ekonomiskt men en del använder dem till att misskreditera och förlöjliga andra och har en agenda med det så i någon mån ser dessa säkert det hela också som någon form av vinst visavi de de chikanerar.

Är det verkligen någon som tror att inskränkningar i dessa friheter skulle föreslås om man inte tyckte att saker börjar gå lite överstyr och att vissa får betala ett för högt pris för andras "frihet" att fotografera och publicera vad som helst. Jag är verkligen ingen förbudsivrare normalt och skulle bli ganska upprörd om man begränsade politiska fri- och rättigheter på motsvarande sätt men jag måste säga att handlar det om att stoppa kränkningar medelst bilder i olika former så kan jag verkligen tänka mig det om inget annat hjälper.

 

[Sten-Åke Sändh]

Problemet i UK är inte att lagarna har skärpts när det gäller fotografering, utan poliser och väktare har fått för sig att fotografer är terrorister. Det har gått så långt att det brittiska inrikesdepartementet har känt sig tvunget att skicka ut en skrivelse till polismyndigheterna runt om i landet och påpeka att de tillämpar lagen fel.

Ja jag vet det och har läst det men problemet är när ett samhälle drabbas av chocker i form av terroristangrepp som svar på krigstillståndet så inte bara vidtas officiella åtgärder utan folk skapar sitt eget krismedvetande vare sig de är poliser eller allmänhet. Misstänksamheten ökar överhuvudtaget. Sen kan man tycka att det är konstigt att det företrädesvis drabbat fotografer.

Går vi dock till exv. Syrien så är det väldigt svårt att avgöra för en förtryckande regim vilka som är pressfotografer (sådana har man ju ofta motarbetat först om det gällt att stoppa rapportering från krishärdar). Idag tas allt fler reportagebilder av de som var på platsen och de tas med mobilkameror. Proffsreportrar och fotografer är sällan på plats när det smäller i första läget. Det vet regimen i Syrien idag så de gör ingen som helst skillnad på fotografer och fotografer längre vad det verkar.

 

[PMD]

Det handlar inte bara om offentliga platser. Här finns inga sådana gränser. Det finns knappt någon kameraskugga idag och det är det jag menar med att det privata rummet verkligen krympt.

Det är knappast obekant bland gemene man att nästan alla människor har en mobiltelefon med kamera. Dessa kameror är dock bara användbara på någotsånär nära håll, så någon flytt av gränsen mellan privat och offentligt har inte skett.

 

[PMD]

Det öppna samhället dog med Olof Palme. Det var då Sverige förlorade sin naiva oskuldsfullhet.

Trams. På Olof Palmes tid hade vi enbart den statliga televisionen och den statliga radion (möjligen hade närradion satt igång i liten skala, men den var ganska hårt reglerad).

Samhället är öppnare nu än på 1960- och 1970-talen. Fler kan göra sin röst hörd genom att publicera sig på Internet. Förr var det enbart mediaeliten som kom till tals.

 

[PMD]

Jag är verkligen ingen förbudsivrare normalt och skulle bli ganska upprörd om man begränsade politiska fri- och rättigheter på motsvarande sätt men jag måste säga att handlar det om att stoppa kränkningar medelst bilder i olika former så kan jag verkligen tänka mig det om inget annat hjälper.

Det är redan förbjudet att publicera kränkande bilder.

 

[PMD]

Ja jag vet det och har läst det men problemet är när ett samhälle drabbas av chocker i form av terroristangrepp som svar på krigstillståndet så inte bara vidtas officiella åtgärder utan folk skapar sitt eget krismedvetande vare sig de är poliser eller allmänhet. Misstänksamheten ökar överhuvudtaget. Sen kan man tycka att det är konstigt att det företrädesvis drabbat fotografer.

Den brittiska allmänheten är coolare än poliserna. Britterna är vana vid krig och terroristangrepp. Det är inget nytt att terrorister spränger bomber i London. IRA har gjort det mer eller mindre regelbundet sen 1969. Den nya, och lite konstiga, är att poliser är så på hugget mot just fotografer. Jag vet inte riktigt vad det beror på.

 

[Photocon]

Samhället är öppnare nu än på 1960- och 1970-talen. Fler kan göra sin röst hörd genom att publicera sig på Internet. Förr var det enbart mediaeliten som kom till tals.

För kategoriskt påstående, anser jag. Otroligt många drunknar i infoflödet istället v s b av att jag inte längre hittar en artikel i det stora digitala arkivet. Artikeln räknade upp antalet förbud och inskränkningar som tillkommit resp tagits bort sedan 1972. Avsevärt fler har tillkommit, enl källan. Och det gällde även så pass allvarliga saker som insyn i den offentliga verksamheten.

Sedan: Vilka utgjorde mediaeliten då? Finns ingen mediaelit idag?

//Lennart

 

[PMD]

Ja, det har införts en hel del frihetliga inskränkningar de senaste 10-20 åren, men som sagt så har en del också tagits bort.

Jag är verkligen inte glad åt FRA-lagen, t.ex.

Mediaeliten är förstås det som i blogosfären brukar kallas "gammelmedia", de traditionella tidningarna och tevekanalerna (även om de också finns på webben numera). Jovisst finns den fortfarande, men den är inte lika dominerande, och den får inte stå oemotsagd längre.

 

[Sten-Åke Sändh]

Det är knappast obekant bland gemene man att nästan alla människor har en mobiltelefon med kamera. Dessa kameror är dock bara användbara på någotsånär nära håll, så någon flytt av gränsen mellan privat och offentligt har inte skett.

Jo det är min grundade uppfattninga att det verkligen gjort detta och det gäller inte bara fotografier utan även hur folk bladdrar om sina högst privata saker i det offentliga rumet på bl.a. tunnelbanor och bussar, på gator och torg. Eftersom man är så van att bjuda på detta ibland tvivelaktiga nöje utan tanke på att detta privata samtal faktiskt sker för öppen ridå i det offentliga, så förstår jag varför du och andra kanske inte tycker det skett någon sådan glidning. Om man dessutom lever för öppen ridå på Facebook också, så levs ju många människors liv idag för helt öppen ridå. Om någon då tar bilder i det sammanhanget av människor som är vana att leva så så förstår jag att de inte ser några problem med det men det är en väldig skillnad mot hur det har varit och de som var vuxna redan på 70- och 80-talen innan vare sig Internet eller mobiltelefoner vunnit någon spridning vet hur oerhört annorlunda det är nu i förhålande till då.

På 80-talet fanns en mycket livaktig integritetsdebatt där man diskuterade främst statens roll i det digitala samhället. De som var unga då levde under det kalla kriget och man var vaksam på alla "storebrorstendenser" hos staten. Många är fortfarande fixerade vid detta och ser inte överhuvudtaget faran att man springer benen av sig för att självmant hjälpa exv. Facebook och andra bygga upp världsomspännande persondatabaser med mycket bristfällig insyn och kontroll. Varför finns uppfattningen om att de privata persondatabaserna skulle vara så mycket mer harmlösa än de statliga? Särskilt förvånande är ju det mot bakgrunden att Facebook lite luddigt säger sig samarbeta mot staterna i de fall brottslig verksamhet föreligger. Som vi alla vet så är det ju högst individuellt vad som är ett brott i ett land och i andra.

Sen är det som sagt min uppfattning att det långtifrån handlar bara om mobilderna och att dagens kameror är ett helt annat vapen än för bara fem år sedan och att de flest nog inte riktigt tagit till sig ännu ännu vad en modern kamera faktiskt är mäktig. Om ett år eller så så kommer vi förmodligen se mobilkameror med 16-18 Mpixel och hyfsat lågljuskapabla bakbelysta sensorer. Den utvecklingen går rasande fort och kompakterna är ju som bekant redan där. Vil man så kan man säkert få ett vasst objektiv också för några spänn extra.

Vi hade en väldigt mycket större fredad zon på 70- och 80-talen än idag och vi slapp höra den verbala nedskräpning vi idag är utsatta för och ingen hade ännu kommit på tanken (som tydligen ett tjejgäng gjort) att ta skrevbilder med mobilkameror av de som sitter mitt emot på tunnelbanan - for fun och för publicering på nätet. Vad är det annat än ett intråg i vår privata sfär? Om man inte reagerar över det så tycker jag nog att man blivit lite väl avtrubbad. Det smärtar mig dessutom att konstatera att vi som mobiltelefonins föregångsland tekniskt inte kommit längre när det gäller hur vi ska uppföra oss och hantera det faktum att mobiltelefonsamtal faktiskt stör andra. Jag kan bara konstatera att man i andra länder hanterar detta oerhört mycket bättre än hur vi hanterar det i Stockholm i alla fall.

 

[PMD]

Klart att det är ett problem med folk som inte kan uppföra sig, men det är en annan sak.

 

[Sten-Åke Sändh]

Trams. På Olof Palmes tid hade vi enbart den statliga televisionen och den statliga radion (möjligen hade närradion satt igång i liten skala, men den var ganska hårt reglerad).

Samhället är öppnare nu än på 1960- och 1970-talen. Fler kan göra sin röst hörd genom att publicera sig på Internet. Förr var det enbart mediaeliten som kom till tals.

Jag talar om den verkliga världen Per och inte bara den virtuella. Vi som var unga då levde i en mycket öppnare värld än idag. Inte en port var låst i hela stan knappt på dagtid. Politikerna hade inga livvakter och de kunde röra sig fritt bland vanligt folk utan att behöva vara rädda för våld. Jag tror väldigt få var rädda att gå hem genom stan ens nattetid. Jag ägnade det överhuvudtaget inte en tanke själv. Idag känner jag personligen unga människor som har skottsäker väst på sig när de går ut eftersom de är rädda att bli skjutna i gängrelaterat våld. Folk som är knappt 20.

På den tiden fanns en livaktig press och det fanns en verklig politisk debatt som drevs genom tidningarna som nästan alla hade en konsekvent ideologisk färg. Idag är ideologierna så urvattnade att de knappt finns och partierna har alltmer tagit skepnaden av sakfrågemegafoner och regionala språkrör - hårddraget stad mot land. Jag mötte en av mina gamla kompisar som jobbar med att trycka Svenska Dagbladet och han menade att en del inte tror tidningen som vi är vana att se den kommer finnas kvar om 3-4 år. Massor av tidningar har lagts ned och kvar blir en oerhört ytlig rapportering i bleka nätkopior eller reklamspäckade alster som Metro.

Jag måste säga att erbjudandet om att läsa din blogg istället inte känns som ett speciellt fullödigt substitut Per. Nätet är i jämförelse med högkvalitativ professionell rapportering som vi haft i många år i de stora morgontidningarna en intellektuell sophög och det är ofta besvärande långt melan guldkornen. Jag är verkligen inte alls lika imponerad av nätets kvalitet alla gånger som du verkar vara. Jag beklagar denna utveckling att dagens unga inte läser tidningar i så stor utsträckning längre. Det hämmar deras läsutveckling och läsförståelse och slår sönder möjligheterna till att förstå sambanden i samtiden. Pressen som ju kallats den tredje statsmakten är klart på dekis (trots att Aftonbladet säkert går som tåget ekonomiskt) för jag talar om Aftonbladet som intellektuell produkt och jag ser inget som kan fylla det tomrummet idag.

Blanda inte ihop att du och andra kan göra er röst hörd med inflytande. Det är som att pissa i Nilen om det inte finns mekanismer som kan ta tag i en debatt och lyfta den. Så länge din förhatliga stats TV som högern alltid brukat kallat SVT (som rent tekniskt i landet inte är det) gör sitt jobb så funkar det ändå hjälpligt men SVT är ju heller inte vad det en gång varit eftersom man ju beter sig som reklam TV alltmer fast man egentligen inte borde behöva.