Tomasz
Aktiv medlem
Jag var på fryshuset med min dotter igår, det var Franz Ferdinand som blåste liv i oss.
Lydig som jag är kollade jag biljettens baksida som talade om att det inte var tillåtet att ta med kamera in på arenan, min MD-spelare hade jag själv diskriminerat så det var bara ringningarna i öronen man fick med sig hem...
Dotterns plastpappa skojade om att Pink Floyd var för-band, men jag tycker att de såg för unga ut för det?
Oerfaren som jag var visste jag inte vilket band som stod på scenen, visserligen har jag hört en hel del av Franz genom dotterns dörr, men man har lite aannan fokus när man står med båda händerna mot staketet och svettas för att inte bli mosad, så jag vågade inte fråga om de verkligen var så dåliga.
Det visade sig vara ett för-band och enochenhalvtimme efter utsatt tid kom de riktiga artisterna. Vilket jag borde förstått, ingen huvudattraktion börjar ju på utsatt tid.
Under tiden hade två tjejer lyfts över staketet och burits bort, en kille vomerat framför oss och burits bort, en annan kille burits bort från scenkanten av en STARK tjej i personalen.
Och annan personal körde skytteltrafik med vattenflaskor som de "vattnade" fansen med så gott de kunde.
Jämfört med mina gamla Bowie-konserter har det hänt en hel del i gemet, eller så är det kanske jag som uppfattar mer nuförtiden... Fryshuset hade ett väldigt nyktert arrangemang tycker jag, och de skötte logistiken suveränt.
Nåväl, till det fotografiska. Muddringen vid ingången dammade inte ens av min skinnjacka. Kamera hade utan problem följt med in alltså. Men jag saknade inte kameran, mer om det senare.
Det var kul att se alla mobilkameror och digitala pocketdito höjda över huvudena på publiken, säkert varannan besökare gjorde så. BLIXT, och så kunde jag se (det stod många framför vårt staket) resultatet: Tre nackar Men strax fattade många vad som var fel och stängde av blixten. Jag vet inte hur slutresultatet blev, men man såg scenljuset på deras bilder i alla fall.
Och då kommer jag till min saknade kamera. Eller inte saknade. Jag saknar inga bra bilder på Franz Ferdinand, sådana kan man ju hitta på deras website. Och de bilder som erbjuds på scenen är ju hårt arrangerade av någon annan: Artisternas poser, ljussättning m.m. Det känns inte som att man kan göra så mycket intressant av det. Vad säger ni som tar mycket konsertfoto? Är det kul eller bara massmarknad?
Men det skulle vara roligt att ha bilder på publiken. Så mycket känslor! Jag jämför med vilken händelse som helst som framkallar mycket känslor. Att fota jordbävningen i Pakistan är något för geologerna och deras diagram, att fota människornas känslor för händelsen är något annat.
Franz Ferdinand kändes ibland som en jordbävning, men det var "offen" som var mest fotogeniska!
Och, jag gillar bandet! Bowie i all ära, men han är ju ganska tyst nuförtiden.
Lydig som jag är kollade jag biljettens baksida som talade om att det inte var tillåtet att ta med kamera in på arenan, min MD-spelare hade jag själv diskriminerat så det var bara ringningarna i öronen man fick med sig hem...
Dotterns plastpappa skojade om att Pink Floyd var för-band, men jag tycker att de såg för unga ut för det?
Oerfaren som jag var visste jag inte vilket band som stod på scenen, visserligen har jag hört en hel del av Franz genom dotterns dörr, men man har lite aannan fokus när man står med båda händerna mot staketet och svettas för att inte bli mosad, så jag vågade inte fråga om de verkligen var så dåliga.Det visade sig vara ett för-band och enochenhalvtimme efter utsatt tid kom de riktiga artisterna. Vilket jag borde förstått, ingen huvudattraktion börjar ju på utsatt tid.
Under tiden hade två tjejer lyfts över staketet och burits bort, en kille vomerat framför oss och burits bort, en annan kille burits bort från scenkanten av en STARK tjej i personalen.
Och annan personal körde skytteltrafik med vattenflaskor som de "vattnade" fansen med så gott de kunde.
Jämfört med mina gamla Bowie-konserter har det hänt en hel del i gemet, eller så är det kanske jag som uppfattar mer nuförtiden... Fryshuset hade ett väldigt nyktert arrangemang tycker jag, och de skötte logistiken suveränt.
Nåväl, till det fotografiska. Muddringen vid ingången dammade inte ens av min skinnjacka. Kamera hade utan problem följt med in alltså. Men jag saknade inte kameran, mer om det senare.
Det var kul att se alla mobilkameror och digitala pocketdito höjda över huvudena på publiken, säkert varannan besökare gjorde så. BLIXT, och så kunde jag se (det stod många framför vårt staket) resultatet: Tre nackar
Men strax fattade många vad som var fel och stängde av blixten. Jag vet inte hur slutresultatet blev, men man såg scenljuset på deras bilder i alla fall.Och då kommer jag till min saknade kamera. Eller inte saknade. Jag saknar inga bra bilder på Franz Ferdinand, sådana kan man ju hitta på deras website. Och de bilder som erbjuds på scenen är ju hårt arrangerade av någon annan: Artisternas poser, ljussättning m.m. Det känns inte som att man kan göra så mycket intressant av det. Vad säger ni som tar mycket konsertfoto? Är det kul eller bara massmarknad?
Men det skulle vara roligt att ha bilder på publiken. Så mycket känslor! Jag jämför med vilken händelse som helst som framkallar mycket känslor. Att fota jordbävningen i Pakistan är något för geologerna och deras diagram, att fota människornas känslor för händelsen är något annat.
Franz Ferdinand kändes ibland som en jordbävning, men det var "offen" som var mest fotogeniska!
Och, jag gillar bandet! Bowie i all ära, men han är ju ganska tyst nuförtiden.
