Förklaringen är väl att det är dyrare och svårare att bygga optik med hög ljusstyrka för mellanformat? De blir större då avståndet till filmplanet/sensorn måste vara större. En motsvarande brännvidd för mellanformat, med samma ljusstyrka som en för småbild, blir oundvikligen större. Att tillverka mellanformatoptik med höga ljusstyrkor går, men de blir då så stora att man ofta nöjer sig med lite lägre ljusstyrkor för att hålla nere storleken och kostnaden. Rätta mig om jag har fel.
Det finns ett antal faktorer som gör optik dyr.
Det som är enklast att bygga är ett normalobjektiv, där brännvidden är ungefär lika stor som bilddiagonalen (dvs lite mindre än diametern på den ljuscirkel man behöver teckna.
Att bygga ett optiskt mediokert och ljusssvagt normalobjektiv är mycket enkelt och därmed billigt.
Att bygga samma objektiv så det är optiskt bra, dvs med högre upplösning, jämnare egenskaper över hela ytan, minimering av optiska aberrationer (fel), snyggare oskärpeteckning och -släpp osv gör det dyrare.
Att bygga objektivet ljusstarkare gör det dyrare eftersom man då skall klara att ge samma höga optiska prestanda som täcker över en större bländarpupill. Det ger större och tjockare glas med högre krav. Ofta får man kompensera för optiska fenomen som uppträder i bildens ytterkanter genom att ha fler linselement vilket i sig själv ökar komplexiteten, ger fler glasytor vilket ställer högre krav på antireflexbehandling osv.
Att sedan göra objektiv med längre brännvidd än en normal ökar priset eftersom en större brännvidd ger en större bländarpupill (för samma maxbländare) vilket större och större glasytor och därmed mycket dyrare linselement.
Att göra vidvinklar borde då bli billigare efersom bländarpupillen (för en given maxbländare) blir mindre och mindre. Men vidvinklar är optiskt mycket mer komplicerade, mycket eftersom de måste vara hyfsat telecentriska, dvs samla in en vidvinklig bild och sedan se till så ljusstrålarna trots detta träffar sensorytan (eller för den delen filmen) i någorlunda rät vinkel. För teleobjektiv är det optiskt ganska enkelt att skapa telecentriska objektiv, faktum är att den delen blir enklare och enklare ju längre brännvidden blir. Följdaktligen blir telecentricitet mer och mer komplicerat ju kortare brännvidden blir och bildvinklarna tilltar.
De flesta moderna vidvinklar för spegelreflexkameror är optiskt uttryckt ett normalobjektiv med en stor vidvinkelkonverter monterad framtill. Det här innebär fler linselement som kompenserar för de fenomen som inträffar när ljuset hanteras.
(Lägg sedan till den fullkomligt horribla komplexiteten som introduceras med en variabel brännvidd, en zoom, alldeles i synnerhet en vidvinkelzoom ... Ouch!
Allt det här blir dessutom dyrare att göra med större bildcirkel eftersom en sådan tvingar alla linselement att bli större. (Sedan finns det vissa intressanta undantag här, men de kan vi ta en annan gång ...)
Sedan är det med objektiv som med allt annat, ju färre du tillverkar av något, ju högre blir styckpriset eftersom många kostnader (som utveckling) är konstanta oavsett seriestorlek.
Så man kan säga att kostnaden för tillverka ett objektiv ökar kraftigt med
- högre optiska krav
- ju mer brännvidden avviker från normal
- högre ljusstyrka
- större bildcirkel
- mindre tillverkningsserier
Till råga på allt så växer ofta priserna exponentiellt, som att 25% högre krav på upplösning kan dubbla priset eller att en ökning maxbländare med ett enda bländarsteg kanske gör objektivet tre gånger dyrare.
Objektiv till mellanformatare måste uppfylla extremt höga optiska krav eftersom mellanformatskameror används just när kraven är extremt höga. De måste teckna ut mycket stora bildcirklar med bibehållen kvalitet och de görs i mycket små serier.
Att i det läget försöka göra dem med maxbländare på f2 eller f1,4 ... Då skulle redan dyra objektiv bli groteskt dyra.
Dessutom skall man hålla i minnet att mellanformatare sällan används för att fånga snabba förlopp (då man vill ha både korta tider och stor bländare) och de gånger man gör det ofta istället jobbar med blixtar.
Bländarens viktigaste bildmässiga uppgift så som mellanformatare typiskt används blir att styra skärpedjupet. Skärpedjupet med en viss bländare (som 2,8) minskar med större bildyta. Det innebär att skärpedjupet vid 2,8 på en mellanformatare redan är ungefär så tunt som det blir vid 1,4 med en 24x36-kamera. Och så mycket tunnare skärpedjup än så är ytterst sällan praktiskt användbart.
Kort sagt, att göra ljusstarkare objektiv än 2,8 till mellanformatare blir tokigt dyrt och skulle till råga på allt inte vara någon större hjälp.
