Jo, att den inte kan låsa förstår jag, men det är svårare att förstå att den låser på något helt annat än det man tror.
Manuell fokus är mycket svårt att lyckas med tycker jag, både om jag använder den optiska sökaren eller min Sonys Manual check LV läge. Nex verkar iof ha en intressant funktion som visar var skärpan hamnar vid manuell fokus.
Det är en aning mer komplicerat än det ser ut vid en första anblick.
Problemen för fasdetekterande AF är två: Dels ska fokussensorn verkligen hitta det som man siktar på och detektera det korrekt, och dessutom ska sedan AF-motorn få instruktion om att flytta precis rätt antal steg.
Det vanligaste felet vid felfokusering med fasdetektering är att objektivet helt enkelt ställs fel konsekvent för att kalibreringen inte stämmer. Då kommer man så klart aldrig att få skarpt, och felet hänger ihop med att ingen kontroll görs av att optiken har hamnat i ett läge som ger skärpa.
När man har kontrastavkänning via sensorn måste objektivet passera skärpeläget för att sedan gå tillbaka innan skärpan är inställd. Det är så att säga "kalibreringen", och det görs varje gång man aktiverar AF. Det kan alltså i princip inte bli fel, såtillvida att inom ytan där kameran kontrollerar skärpan finns någonting som blir skarpt. Den dåliga nyheten är att det kanske inte är det som man vill ha skarpt. Ett exempel finns här:
http://migrated.ifokus.se/uploads/bd6/bd61ccbb3f7edd34d5701549257ff939/daglega.jpg
När jag tog bilden på rådjuret siktade jag med fläcken för skärpa på ansiktet, där jag tycket att det var vettig kontrast. Bakom rådjurets huvud är det gräs, och för oss ser grönt gräs ut att vara ganska jämnt i tonen, men inte för kontrastavkännande AF. Kamerans AF ser belyst strå mot skugga upprepat på massor av ställen, och det duger alldeles utmärkt att ställa skärpa på, mycket bättre än nospartiet och ögonen på ett rådjur.
Så det som kan lura AF, både fasdetekterande och kontrastavkännande, är att det kan finnas någonting annat inom området som läses av och som duger att ställa skärpa på. Om man till exempel försöker med en cykel är det stor chans att kameran hittar något som är bättre att ställa skärpa emot som befinner sig längre bort.
Så båda systemen går att lura, men kontrastavkännande AF liknar mer ögats sätt att arbeta och ger i många situationer säkrare resultat. Den stora fördelen med fasdetekterande AF hänger ihop med att ingen iterering görs, så det går snabbare att låsa skärpan, var den nu råkar hamna.
När man ställer skärpan manuellt har de spegellösa systemen uppenbara fördelar framför spegelreflexkameror, och det beror på att moderna spegelreflexkameror i regel saknar goda hjälpmedel för manuell inställning av skärpan. Man kan tycka att bilden är skarp även när man inte har ställt in den skarp, eftersom sökarskivan inte har något riktigt bestämt läge där den visar bilden; om skärpan står på kortare håll ser man igenom sökarskivan och bilden ser skarp ut, och om skärpan är ställd på längre håll, så kan man se bilden skarp på närmre håll än sökarskivans läge i kameran. Sådana fel finns inte när man har elektronisk sökare.
En nackdel med den elektroniska sökaren är att man inte ser bilden i realtid, utan med en fördröjning som beror på uppdateringsfrekvensen. Man ser alltså inte det som händer, utan det som just har hänt, förfluten tid. När man trycker av får man en bild på det som händer strax efter det man såg i sökaren. Nikons nya 1-system överbryggar den svagheten genom att fånga bilden strax innan man tryckte av. Det finns också några kompaktkameror med den finessen, och den kommer troligen på fler spegellösa.
