konstnärligt

[ariadne]

vad innebär uttrycket " ett konstnärligt foto" för er? beror det på bilden isig eller helt och hållet på i vilket sammanhang det prestenteras i?

men om man tittar här på fotosidan, så tycker jag själv att en del foton är mer konstnärliga än andra. men jag vet inte riktigt vad jag menar med det ordet. för det behöver ju inte utesluta att det är bra rent tekniskt. kanske kan det ha att göra med att det väcker frågor hos en. kan också ha att göra med hur pass kreativ fotografen varit.

hm, jag kommer nog inte längre. nån som har nåt att säga?

 

[green]

Läste nån gång för länge sen att "ett konstverk är en bit av verkligheten betraktad via ett temperament", kommer inte längre ihåg vem som skrev det. Jag tycker det beskriver bra vad jag ser som konstnärligt. När man fotograferar tolkar man verkligheten, om man sen medvetet låter sin egen individualitet styra den tolkningen så blir resultatet ett konstverk.
Alla som fotograferar och är medvetna om relationen mellan ett fotografi och den verklighet det föreställer kan på så vis kallas konstnärer, vilket jag föredrar framför elitistiska definitioner som utgår ifrån etablerade konventioner styrda av en självutnämnd kulturmaffia.

 

[cwe]

Anna, en intressant fråga som tål att diskuteras. Oj, det finns mycket att säga/fundera på här.

Jag ser det ofta som en process, ett antal "poler" att förhålla sig till.

Den första är det "vackra fotot", det "tekniskt korrekta fotot", vilket är bra och trevligt och mysigt, men känns tämligen instängande och trångt.

Nästa pol är kanske "det konstnärliga fotot"? Det kan vara mer spännande, och öppna ögonen, roa, utmana och allt det där. Men det kan också vara fyllt av precis lika mycket klyschor och fasta figurer. Det är en steg i en "frigörelse"-process...

Det tredje är det "personliga fotot och det personliga uttrycket", "jag fotar vad som faller mig in". Här "känner" jag ofta mest för min bild. Det kan ju ofta ha mer mening för fotografen själv än för en eventuell publik.

Och vad händer sedan? Jo, jag tror att man kommer tillbaka till "det vackra" och "det tekniska" igen, och sluter cirkeln. För mig är det en utvecklande process.

För mig är det viktigaste att med jämna mellanrum får impulser och stimulans till nya motiv och nya bildidéer, det ger ånga till maskineriet. Där är ju fotosidan suverän!

Sedan gillade jag Jurgens citat, det håller jag med om.

-Christian

 

[ariadne]

jörgen - gillar citatet, men har ngr invändingar. förstås

alltså, handlar fotografering alltid om att tolka verkligheten? det låter lite som att du menar att man inte kan undgå att tolka när man fotar, även om man bara vill ta ett kort rakt av för ren dokumentation. " här är kalle när han slog ut en tand" handlar det alls om tolkning?

 

[ariadne]

"Nästa pol är kanske "det konstnärliga fotot"? Det kan vara mer spännande, och öppna ögonen, roa, utmana och allt det där. Men det kan också vara fyllt av precis lika mycket klyschor och fasta figurer. Det är en steg i en "frigörelse"-process... "

min fråga är ju lika hopplös att kunna besvara som "vad är konst" så jag är alltså inte ute en exakt definition, gränserna får vara flytande, och det ska de nog vara också, men iallafall -
för mig handlar det en hel del om tanken och syftet bakom bilden. inte bara bilden i sig, dvs
hur den ser ut, utan vad den vill säga.

 

[cwe]

>för mig handlar det en hel del om tanken och
>syftet bakom bilden. inte bara bilden i sig, dvs
>hur den ser ut, utan vad den vill säga.

Anna, håller med, den "resonansen" mellan vad man ville/tänkte och hur det blev/uppfattas är ju mycket intressant. Det är ju därför som det är så lockande att "slänga upp" sina alster här på fotosidan också, för mig.

Och jag antar att du menar också att utvecklingen av dina tankar bakom bilden i sig är en utvecklande process, så är det ialla fall för mig. Jag tror att jag haft säkert tio gånger fler bildidéer som jag utvecklat i huvudet (och oftast ratat) än vad jag lagt upp.

-Christian

 

[ariadne]

jo, och jag menar lite att om tex tar ett foto som kanske tekniskt sett inte är något avancerat mästerverk så kan man få höra "det där kan jag också göra" då har man ju lagt all sin fokusering enbart på bilden. för om det är ett buskap man vill få fram så är det antagligen inte bilden i sig som är det viktiga, den hjälper "bara" till att få fram det budskapet. på bästa sätt förhoppningvis.

men det är nog på nåt sätt så att det lättare att impas av någonting som man vet är väldigt svårt. man bli imponerad. sen om man bli gripen är ju en annan sak. ( det ena utesluter inte det andra förstås)

 

[cwe]

Men om man själv inte tagit en viss "sorts" bild har man ju inte erfarenheten av den, och måste givetvis skaffa sig den. Det _är_ skillnad på teori och praktik, är något jag upptäcker gång på gång på gång... "Hehe! Hur svårt kan det vara?" och sedan sitter man där med skägget i brevlådan.

Jag tror att det här antagligen är en personlig grej, men för mig är "tekniken" bara ett verktyg att få över en känsla/ett budskap/en tanke. Andra tror jag lägger mer tonvikt vid att först behärska alla de tekniska pryttlarna för att sedan försöka "förmedla" något... Om du förstår vad jag menar?

Ang impad-ning: joo, jag kan bli impad av att någon behärskar en viss teknik, att det är ett säkert hantverk. Eller å andra sidan att någon fått över "sitt budskap" på ett starkt sätt. Det som ofelbart imponerar mest på mig är när någon har det säkra handlaget och ett djupt personligt uttryck, och dessutom kan "leka" med genrena och metaforerna på ett intelligent sätt. Mitt ideal! Typ som Ekelöf inom poesin, dansar varv efter varv runt en...

En hel del av mina foton skulle jag inte vilja/våga påstå är "konstnärliga", utan de är först och främst "personliga", ett sätt för mig att uttrycka mig. Därav mitt mysko "pol-resonemang" i början av den här tråden.

-Christian

 

[ariadne]

"Jag tror att det här antagligen är en personlig grej, men för mig är "tekniken" bara ett verktyg att få över en känsla/ett budskap/en tanke. Andra tror jag lägger mer tonvikt vid att först behärska alla de tekniska pryttlarna för att sedan försöka "förmedla" något... Om du förstår vad jag menar? "

jo, där kan man nog vara väldigt olika. själv önskar jag ibland att jag hade lite ordningsinne, var sak på sin plats, och var sak tar sin tid. jag förflyttar mig hit och dit och upp och ner och tar inte alls en sak i taget. men det går nog det med. hoppas jag det finns ju inga garantier bara för att man gick från punkt a till punkt b till punkt c och följde regelboken menar jag. det kan jävlas ändå.

"Ang impad-ning: joo, jag kan bli impad av att någon behärskar en viss teknik, att det är ett säkert hantverk. Eller å andra sidan att någon fått över "sitt budskap" på ett starkt sätt. Det som ofelbart imponerar mest på mig är när någon har det säkra handlaget och ett djupt personligt uttryck, och dessutom kan "leka" med genrena och metaforerna på ett intelligent sätt. Mitt ideal! Typ som Ekelöf inom poesin, dansar varv efter varv runt en... "

jo, och de som vågar vara sig själva. det är inte så jävla lätt. det är nog det modigaste.

"En hel del av mina foton skulle jag inte vilja/våga påstå är "konstnärliga", utan de är först och främst "personliga", ett sätt för mig att uttrycka mig. Därav mitt mysko "pol-resonemang" i början av den här tråden. "

konstärlig har nog blivit ett rätt så infekterat ord, jag är inte så förtjust i det heller, det har blivit så jävla uppblåst på nåt vis. jag kände mig iallafall uppblåst när jag sa det till en busschaufför som frågade när jag kom konkandes med kameran " är du fotograf"? "nä, jag är konstnär" sa jag och det var nog första gången jag sa det. fast det kändes rätt tufft också*ler*
man kanske inte ska känna sig uppblåst. men för mig så blir det lite som att säga att jag minsann är en "fiiiin" människa och så vill jag absolut inte uppfattas så därför väljer jag nog ett annat ord. ditt polresonemang va inte mystisk, jag tror det ligger mkt i det, allting hänger ihop, gränserna är flytande och går in i vartannat, man kan inte skära ut en bit och säga att det här är konst, det här är teknik, det här är dokumentation osv. och stanna inom en av de bitarna. då har man liksom inga ut och ingångar från just den zonen och kan heller aldrig få in ny näring som gör att man utvecklas. lite som att om jag vill bli väldigt duktig på att fotografera så tror jag det är bra om jag målar eller tecknar eller skulpterar också. det ena ger näring till det andra.

anna slir

 

[cwe]

>själv önskar jag ibland att jag hade lite
>ordningsinne, var sak på sin plats, och var sak
>tar sin tid.

Hehe, känner inte alls igen mig. Äsch, det blir så trist om man tar allt alltför "metodiskt".
Fast ibland skulle det nog dessvärre vara bra...

>jo, och de som vågar vara sig själva. det är
>inte så jävla lätt. det är nog det modigaste.

Att vara sig själv är ju *lätt*, under förutsättningen att man är _perfekt_? Men att visa sig i all sin skröplighet är en lite annan sak. :~

>konstnärligt = infekterat.

Jo du, kanske därför vi är ensamma här i tråden? Ingen annan som vågar vara lika pretto? Hoho, neej, det ekar ganska tomt här...eller? (Ibland skulle jag vilja ha "läst-räknare" även i forumet.)

Men om man aldrig vågar stå för sina ambitioner så kommer man ju aldrig någonstans! Det är så jante-mässigt att aldrig våga säga att "jag är konstnär", eller vill bli "bäst på naturfoto" osv... Fan, man måste ju vara ärlig någon gång också! Att vara uppblåst och pompös är ju en sak, att vara stolt för det man har åstadkommit och kämpat för, och vara nervös inför om man ska lyckas med sina ambitioner är en *helt annan*.

Jag utforskar mina mer kreativa sidor här på fotosidan, egentligen ser jag mig som super-tekniker, möjligen med lite illa dolda management-tendenser. Så jag tycker att du är modig som vågar säga att du är konstnär. Det är såååå himla enkelt att såga någon med en lite lätt spydig kommentar, "håll dig vid din läst", "stick inte upp", och Jantes skugga breder ut sig och förmörkar hela Narnia-dalen!

Det är alltid intressant att diskutera med dig, Anna!
-Christian

 

[gors]

cwe skrev:
Ingen annan som vågar vara lika pretto?

Jorå, för tusan.

Det knepiga med att definiera konstnärlighet är att det inte har lika mycket med verket att göra som med avsikten.

Konst har som sitt främsta syfte att framkalla sinnesintryck eller inlevelse, det må vara av känslomässig eller tankemässig natur.

Nu kan ju vad som helst framkalla detta. Man står där på tunnelbaneperrongen och ser ett kexchokladpapper på spåret och liksom drabbas av någonting.

Lika så med "okonstnärliga fotografier". Ett vanligt passfoto kan också drabba betraktaren, fast man vet att det inte är skapat med några konstnärliga ambitioner.

Det här gör det omöjligt att skilja konst från icke-konst om man bara ser till verket. Om man nu är intresserad av att benämna saker och ting korrekt får man fråga sig vad som ägde rum i huvudet på den som skapade bilden. Fanns avsikten där?

Således kan det där gamla passfotot från förrförra stycket mycket väl upphöjas till konst. Allt som krävs är att en konstnär plockar upp det och säger; "det här är min konst".

Tror vi då på konstnären så tar vi det för konst. Konst är en förtroendefråga.

Med detta sagt tycker jag att det känns som om det är fullt möjligt att till exempel Annas egna bilder är skapade med konstnärliga avsikter.

Det ligger också inom möjligheternas ram att hon faktiskt plagierat en polares verk och bara är ute efter att få beröm. Och då är det inte konst längre, vad bilderna än väcker inom oss.

Och det roliga är att till syvende og sidst är det bara Anna som verkligen vet.

 

[Hassan]

ariadne skrev:

alltså, handlar fotografering alltid om att tolka verkligheten? det låter lite som att du menar att man inte kan undgå att tolka när man fotar, även om man bara vill ta ett kort rakt av för ren dokumentation. " här är kalle när han slog ut en tand" handlar det alls om tolkning?

Funderar lite på det här.
Jag tror att vi ständigt tolkar världen. Ibland fotograferar vi vår tolkning.

 

[cwe]

>Jorå, för tusan.

Skönt, började tro att vi var långt ute på en långt skör och tunn tråd...

Göran, håller med dig om det knepiga att definiera 'konstnärlighet'. Fast innan vi fortsätter så tror jag att vi måste skilja på att definiera det *utifrån* - som faktisk observation - och *innefrån* - som erfarenhet och process. Eller hur?

Jag tolkar din definition som en utifrån-definition, och menade nog det jag skrev tidigare som en innefrån-definition. Eh, om jag är begriplig?

Jag tenderar nog att oftast resonera "innefrån", och är inte så upptagen med de yttre definitionerna. Här finns ju en hel rad olika syn på konsten och konstens roll och mening, inget som jag egentligen är särskilt bekant med - manifest hit och manifest dit. (Om någon i kulisserna har några bra pekare till sådana, så skulle jag uppskatta det *mycket*!)

>Och det roliga är att till syvende og sidst är
>det bara Anna som verkligen vet.

Jag håller med dig delvis. Men jag skulle vilja tillägga att jag ibland tar mig friheten att "deklarera" något ett konstverk, oavsett upphovsmannens intention. Efter ett tag så "tillhör" inte verket konstnären längre, utan får ett eget liv och en egen relation till sin publik, som så att säga "enleverar" verket.
-Christian

 

[gors]

Christian, jag är den siste att vilja ta ifrån dig rätten att utropa ett konstverk då och då. Det borde vi nog göra oftare lite till mans.

Men i en striktare bemärkelse räcker det inte med att något väcker känslor eller stimulerar tanken hos dig, eller många, för att det definitionsmässigt ska vara ett konstverk. Det måste också finnas en konstnär bakom med avsikten att åstadkomma just detta.

Alltså, återigen: Ett äpple i din trädgård som väcker något hos dig är inget konstverk.

Samma äpple i en konstsalong, placerat där av någon som vi erkänner som en konstnär, är däremot ett konstverk. Och det är det oavsett det fortfarande väcker något inom just dig eller inte. Det är konst. Däremot kanske konsten inte fungerar för just dig, men det är en annan historia.

Minst lika förbluffande är det ju att originalet Mona Lisa är ett konstverk, men alla hundratals plagiat som gjorts inte är det. Detta trots att vi lekmän inte skulle kunna skilja dem åt om så våra liv hängde på det.

Skillnaden ligger i avsikten. Om avsikten var att öva målerikonstens hantverk genom att plagiera en mästare, eller rent av att luras, så är det inget konstverk. Därför kan bara originalet vara konst.

Konstigt värre.

 

[cwe]

>Skillnaden ligger i avsikten.

Göran, förstår vad du menar, och håller med om att någon ordning måste det vara, och misstänker att detta är den vedertagna definitionen.

>Christian, jag är den siste att vilja ta ifrån
>dig rätten att utropa ett konstverk då och då. >Det borde vi nog göra oftare lite till mans.

Hehe, det skulle vara svårt för dig att göra, för dig tar jag bara kvickt och böjer mig fram och nuddar föremålet: "härmed viger jag dig till ett fortsatt liv som *konst*".

Men allvarligt, så har det något att göra med "ögonen", att försöka *se* ordentligt. Och att *lyssna*, inte allra minst. Men det är väl självklart, iofs. Men borde man göra oftare, har du helt rätt i.

Vänligen,
Christian

 

[ariadne]

"Således kan det där gamla passfotot från förrförra stycket mycket väl upphöjas till konst. Allt som krävs är att en konstnär plockar upp det och säger; "det här är min konst". "

det är kanske det som är konstnärligt, att hitta nåt litet i rännstenen och se det stora i det! ( eller blåsa upp det iallafall trots att man inte sett, det händer nog det med)

men visst är det så. säger jag att det är konst så är det väl det.

förresten, jag hakar upp mig på ordet "upphöjas".varför används det ordet så ofta när man talar om konst. eller poesi. om konst är någonting som ligger utanför verkligheten varför skulle det då just vara en upphöjning? konsten kan ju lika gärna befinna sig bakom verkligheten. eller under.

en flummig parentes kanske. som man gärna får flumma vidare på.

 

[cwe]

Upphöjas är jag tämligen övertygad om handlar om "statusen". Jag tror ofta att förhållandet till "konst" är dubbelt, lite madonna/hora-dubbelhet. "Godkänd" konst är finfint, och är något vi i kära medelklassen gärna frotterar oss med. Icke etablerad konst är mysko, föraktfullt och subversivt, något att göra sig lustig över. (Om det inte ligger i gränslandet till att snart bli fullt etablerat, då kan man vara häftig om man "fattat galoppen".)

Det tror jag ibland kan vara varför det är frestande att "falla ner" till bländare, filmtyp, filter osv. Det är inte så knöligt att diskutera, och man "blottar" sig inte genom att fråga om det. Fast många tror jag egentligen vill åt det där gåtfulla balsamet "konst" att gnugga in i sina bilder, helst av typen "godkänd konst". Snackar jag strunt nu?

Hehe, apropå att bli upphöjd till konst så råkade jag ut för en kulturkrock igår. Stod och fotade en fantastisk trappuppgång med ett glänsande träd på K-holmen. (Precis upplagd) Det kom ut lite folk från huset och tittade konstigt på mig, men så är det ju ibland. Men en av dom gick inte sin väg utan kom fram och frågade vad jag gjorde. Fotar trappuppgången, sa jag. "Legitimera dig" krävde hon och visade sin polisbricka. Huups. Oj, det var visst baksidan av ekobrottsmyndigheten, det där. Hon var kallsinnig till mina förklaringar om den vackra trappuppgången, och skulle rapportera det hela till säkerhetschefen. Där var det några som *inte* ville vara med på "konst"!

-Christian

 

[ariadne]

"Upphöjas är jag tämligen övertygad om handlar om "statusen". Jag tror ofta att förhållandet till "konst" är dubbelt, lite madonna/hora-dubbelhet. "Godkänd" konst är finfint, och är något vi i kära medelklassen gärna frotterar oss med. Icke etablerad konst är mysko, föraktfullt och subversivt, något att göra sig lustig över. (Om det inte ligger i gränslandet till att snart bli fullt etablerat, då kan man vara häftig om man "fattat galoppen".)
"

absolut. men har konsten bara de lägena? skit eller finfint? det känns nästan så. att antingen så värderas det som skit eller så smäller man upp det i värsta lokalen och tar på sig de finaste kostymerna. varför är det så tror du, att det plötsligt kan svänga från bottenvåningen till högsta våningen? för både ställena är ju rätt så isolerade öar på sätt och vis. hamnar det i mitten så kallas det väl hötorgskonst eller nåt..

 

[cwe]

>absolut. men har konsten bara de lägena?
>skit eller finfint?

Nej, jag tror att det är en av de saker som fotosidan så att säga åtgärdar, ett mellanläge. (Kanske en del av deras succe-recept, faktiskt?) Jag tror också att kursverksamheter, folkuniversitetet osv utgör "skyddsrum" för estetisk verksamhet.

Nej, missförstå mig inte. Alltså, jag tror att de flesta har behov av skönhet, spännande former och kittlande figurer i sin vardag. Det finns bara en viss obekämlighet just kring "konst" - som du inledde med, ett "uppblåst" ord.

Och det leder till skyddsbeteenden, nedlåtande kommentarer och kanske ett alltför snabbt accepterande/gillande av "godkänd" etablerad konst (till och med även om det inte egentligen säger något för den personen.) Och avfärdande av det man "inte känner igen", även om man kanske gillar det.

Jag *gillar* folkbildning, kurser och samfälligheter, det "demokratiserar" exempelvis sådant som "foto", konst och för all del lerdrejning. Att kunna pröva själv. Det är bra.

-Christian

 

[Hans-C]

Mycket intressant diskussion!