Hur räddar jag mig som fotograf?

[Niclasfoto]

Hej!

I många år har fotografiet dominerat min vakna och mindre vakna tid. Jag har andats bilder och gör det till viss del fortfarande men på en så sval nivå att jag börjar bli riktigt orolig. Ingen vanlig "dal" detta... I can assure you all!
Visst är det tillåtet att förlora ett intresse, hur starkt det än har varit men jag känner en sorg i mitt hjärta.

Känner inte att det utmanar mig längre och när jag inte lyckas föra mina bilder samt mina bildskapande tankar vidare i den omfattning jag skulle önska så har jag förlorat ngt viktigare ännu viktigare, själva framtidsutsikten vad gäller mitt fotande. Jag som alltid har haft målbilder.

Hur räddar man ett intresse som dominerat så många år av ens liv?

Prylarna har blivit färre och orkar inte ens uppdatera bildfiler längre,, organiseringen utom all kontroll,, bryr mig rättså lite numera. Skall jag bara sälja supertelet till fördel för andra saker?

Låter som ett rejält kärleksproblem och till viss del är det väl precis så det "är".

Har ni ngr tankar.

Jag har mina egna funderingar och tankar men skulle vilja ha lite tankar //utifrån// så att säga.

MVH Niclas,

 

[kyo]

Att sälja supertelet och investera i lite annan utrustning kanske inte är en sån dum idé. Ett nischbyte kan vara det som krävs för att återuppliva passionen.

Men jag misstänker att ju mer du oroar och stressar dig över att behöva 'rädda' ditt fotointresse just nu desto mer olust kommer du känna inför det. En lång paus från fotandet kanske inte är helt fel för att sedan återvända med ett riktigt sug -- som om du börjar om på nytt.

Det är mina tankar.

 

[rautio]

Kameran är ett verktyg med vilket du kommunicerar och förmedlar en tanke. Foto är inte ett självändamål. När foto blir ett självändamål, en teknisk prestation har den förlorat sitt syfte och passionen dör.

Hur zenskt och kornigt det än låter tror jag det ligger nåt i det

Släpp kameran ett tag tills du känner behovet att berätta nåt, eller ta till ett ritblock eller pensel bara för omväxlingens skull. Utgå ifrån att det är okej om du aldrig mer känner behovet av att plåta utan låter nåt annat ta över. Då kommer du högst antagligen att hitta kamera pånytt på ett sätt eller annat.

Skit i kameran nästa gång du åker på en resa eller drar till vildmarken (du plåtar mycket natur ser jag). Sånt brukar vara bra terapi ifall man plåtar mycket. Man slipper prestationsångesten.

Eller så går du ut och köper ett fisheye objektiv och gör nåt kul.

bara några tankar...

 

[Sabud]

Jag har väl inte riktigt varit i din situation men jag gick och köpte den nya LX3 från Panasonic.Sedan dess har mitt gamla tunga och dyra kamerasystem inte ägnats en tanke faktiskt.

Fotograferandet har blivit riktigt roligt och med 24-60mm blir det helt andra motiv än tidigare.

 

[J O Härnström]

Kanalisera ditt engagemang på något annat som du tycker är roligt.
Vad som helst som är kul. Broderi på stramalj, spinning, sektmedlemskap eller något annat spännande.
Om du har råd så behåll dina prylar. Försök inte bota svikten med "prylsjuka".

Fotolusten kommer nog tillbaks, förr än du anar...
Beroendet är starkare än hos betydligt lättare droger som heroin, kokain och snus. (nja, snus kan ju vara marigt att klara sig utan förstås)

MVH J O

 

[HNormark]

I fler år nu har jag försörjt mig på min teckningar och illustrationer. Inspirationen flödade och jag trodde att "det här kommer jag aldrig att tröttna på - jag ska aldrig pensionera mig". I våras råkade jag för första gången ut för att tappa ritlusten totalt. Idéer hade jag, men ingen lust att genomföra dem.

Under ett halvår ritade jag nästan ingenting. Jag försökte att inte stressa över det utan ägnade mig istället åt annat jag tycker är roligt. Ungefär samtidigt skaffade jag min första DSLR och blev helt såld på foto, så jag fick mitt kreativa utlopp där. Nu har ritinspirationen äntligen återvänt helt och hållet (fast jag gillar fortfarande foto...).

Så, vad jag försöker säga är att det viktigaste är nog att inte pressa sig att hålla på med ett visst intresse när man inte har lust. Är det något man verkligen har brunnit för kommer inspirationen så småningom tillbaka.

 

[Ubbe 1]

Att byta inriktning och skapa möjlighet till nya infallsvinklar kan öka tillfredsställelsen i det man gör. Att fota med "supertele" kräver ett stort engagemang och mkt planering. Rätt miljö skall uppsökas (oavsett om du skall fota djur eller motorsport). Tid skall läggas på transporter till vald miljö och utrustningens storlek o tyngd begränsar din flexibilitet. Sälj ditt supertele.....köp en ultravidvinkel (om du inte redan äger en) och upptäck det intressanta i omgivningen nära dig. Mindre engagemang och energi läggs på möjligheten för att kunna fota , och mer energi kan läggas på att fota . Man behöver inte "gå över ån, för att hämta vatten".

 

[nic_k]

Vad har fotograferandet fyllt för syfte hos dig, när du har fotat mycket? Har du haft konkreta projekt att arbeta med, eller mer haft kameran med som en 'ventil' i naturen? Vad har du haft för flöde i ditt bildskapande? (jag menar inte det tekniska flödet kamera-hårddisk-utskrift i första hand, utan mer vad bilderna ska vara till; på väggen hemma, utställning, tävling, tidskrift osv)

Jag har mest varit en 'ventil' fotograf, hamnade i en fotosvacka, fann ett nytt värde i att skapa fotoprojekt som mer kopplas till mitt arbete som biolog. Nu är jag mer aktiv än nånsin och alternerar ventilfotograferande med egna projekt.

En klyschig fråga man kan ställa sig är 'Hur ska det vara när det är som bäst?' Kan du se svaret framför dig, så är det lättare att skapa förutsättningarna och röja hindren för att komma tillbaka till det läget.

/Nic

 

[tormig]

Hej!
Hur räddar man ett intresse som dominerat så många år av ens liv?

Varför måste det räddas? Står det skrivet någonstans att fotografiet måste dominera din "vakna och mindre vakna tid"?

Sälj rubbet och börja dreja istället.

 

[Glenn Bark]

Tjenare Niclas
jag tror som en del andra här ovan att om jag hade varit i din sits, så hade jag förmodligen gjort så att jag ställt telet mm långt in i garderoben. Sen hade jag engagerat mig i andra intressen, gamla eller nya. Kanske paddla kajak, frimärkssamlande, eller kanske måla akvareller (om du vill fortsätta "inom bilden"). Kanske hade ditt intresse för fotograferandet så sakteliga kommit krypande tillbaks efter några månader, eller några år, och då är det ju en lätt match att plocka fram telet igen. Kanske vill du då utveckla din gamla nisch och då har du redan bra utrustning eller så vill du då göra något helt annat och du kan då sälja telet och köpa...vad vet jag, ett fisköga edyl.

I korthet så tror jag på att helt släppa fotandet ett tag, och inte småpilla med kameran då och då. Lägg undan grejerna och försök få fram bilderna i ditt huvud genom en pensel eller ritpenna istället...eller nåt helt annat.

Har ju sett din kapacitet här på FS tidigare och tycker att det vore synd om dina bilder "försvann", samtidigt som jag givetvis förstår att motivationen många gånger är svår att upprätthålla. Olika skeenden i livet kräver olika prioriteringar och kanske är det dags för dig att lägga kameran på hyllan ett tag och jobba med nåt annat. Hoppas du hittar en lösning som passar dig!

Ha det bra
Glenn

 

[Niclasfoto]

Varnar för långt svar. Förstår om ni inte orkar läsa allt !

Hej alla!
Tack för svar.

Jo det är ett svårt ämne detta. Fotografiet har varit så närvarande i mer än hela mitt vuxna liv.

Första knäcken i mitt fotande var när jag fick kalla svar från folk när jag skickade bilder runt till olika magasin. Man inser ju rättså snart att man inte blir bemött med ngn direkt uttalad ödmukhet. Men rättså snart fick man ju höra att "så går det till".

Så gick åren, studerade foto..studerade foto igen.. studerade konst,, studerade annat.. jobbade.. etc.

Ngnstans på vägen så övergick jag till det digitala.. inte bara för att jag såg fördelarna men också pga att den objektiva situationen gjorde det ekonomiskt riktigt att fota digitalt. Så blev det.

I och med den konverteringen så kände jag en förlust. Ngt som många idag inte kan relatera till, då de aldrig har arkiverat ett enda dia.

Utmaningen var att hitta det svåraste motivet, och lyckas. Här har det saknats motivation en längre tid och idag så är det relativt dött. Att uppleva situationerna är dock ngt som lever. Så där kör jag på

Idag så känner jag att motivationen att skicka runt bilder är näst intill död. Motivationen att visa bilder för en här en där, ngr här och ngr där inte håller för att jag skall känna nog skapandelust igen. jag har i flera år pratat i termer "bara jag får visa en bild för ngn, som också upplever ngt i den riktning jag vill visa ngt".. där är det också dött.

Så nu står jag här och är allmänt paff och bedrövad över att jag inte hittar tillbaka.

Varför måste jag hitta tillbaka?
Nej, inget tvingar mig, alls. Det är bara det att när man plötsligt inser att man förlorat ngt så dominerande i sitt liv så blir det en sorg. Ingen vanlig "dal" alltså.

Jag har ju fler intressen än foto (& måleri) och de är i stort sett väldigt introverta i sin karaktär. Där känner jag också en befrielse ifrån att hela tiden söka sig utåt med det man producerar. Jag behöver alltså inte mottagare, det är ingen komunikation som avgör om bilderna existerar eller inte. Om mina bilder bara finns för mig så har jag verkligen ingen lust att ta vara på de heller.

Låter möjligen lite egoistiskt?
Ja kanske är det det. Men det tillåter jag mig att vara då, till en viss grad.

Kanske är det dags att "let go" av det som är visuell komunikation generellt.. i alla fall för en tid.
Precis som du Glenn och flera skriver.

Blir lite drastiskt att sälja grejerna även om det inte finns så mycket kvar att sälja idag,, tendensen har ätit på prylarna och saker(läs: det enomiska värdet) har omprioriterats.

Jag har iaf haft stort nöje av fotosidan.se och loggar in flera ggr i veckan. Jag tror också att jag har bidragit rättså mycket till forumet med mina typ över 10000 inlägg.. även om inte allt jag påstått har varit så populärt.

Tackar igen för era tankar. Tar de med mig vidare.

Ställer prylarna in i garderoben,, kopplar ned externdiskarna och glömmer hela grejen. Sätter ett datum runt Jul och frågar mig då igen om prylarna skall bortprioriteras.

När mina intressen ändå blir mer och mer introverta så kan jag ju låta motiven bli det också,, fotar med mitt inre och då blir ju skillnaden ingen alls vad gäller bilderna/minnena men väldans stor vad gäller att jag slipper bära 10kg i händerna samt ha mer stålar på kontot att fördela på smartare saker.

MVH Niclas,

 

[Torparfarsan]

Som flera andra har antytt så försök att undvika att pressa fram resultat. Gör något annat en tid och ta det lugnt så kommer med stor sannolikhet lusten, inspirationen och resultaten tillbaka.
Var själv i denna situation vid ett antal tillfällen. En gång gick det så långt att jag sålde av varenda fotopryl. Foto stod mig inte upp i halsen utan mer än så. Det höll på att kväva mig helt.
Nu låter jag fotointresset komma och gå och mår bra. Har som regel alltid en kamera med mig när jag går ut, men ofta, ja rent av oftast, så blir det inte en enda bild tagen. Och jag är inte ledsen för det.
Ibland kommer motivet helt oväntat och då kan fotandet ta fart av sig själv. Jag råkade öppna ugnsluckan till en av järnspisarna i sommartorpet och till min stora förvåning fann jag att ugnens insida vad bemängd med reklamtext ingjuten i godset. Och det fick mig att plocka fram kameran och börja dokumentera torpet i sin helhet.
Tappa inte humöret, gör något annat och stäng inga dörrar. Lycka till.

 

[Arctic]

Du kan ju alltid sälja grejjerna och köpa en TRG ;-)

 

[Bofoto2]

En annan

lösning är att vidga sina vyer, lyfta sig själv i håret, eller rättare sagt låt andra lyfta, gå en kurs. Människan är ett flockdjur, men foto funkar ofta som en privat och isolerad hobby och man ska jobba så tycker jag. Men när du visar dina bilder får du lite input, men ingen vägledning eller ifrågasättande, bara mest uppmuntran och kanske lite kritik nån gång som får dig att ändra målet med högst 1%.

Du har kört fast kort sagt, och visst funkar det att dreja ett tag, sen kan du känna dig fräsch igen och plåta på.
Men efter ett tag är du där igen, om du är naturfotograf så försök hitta en workshop med Anders Petersen eller kanske Terje Hellesø, och svetta bort din invanda fotobacill. Kort sagt lyft dig själv i håret med nån typ av hjälp, vi är trots allt flockdjur.

 

[Photocon]

En gång fotograf- alltid fotograf, hävdar jag som både har fotot som intresse och yrke.

Du ser det ju själv som en relation. Jämförbart med ett äktenskap, kanske.

Svåriheterna i en mänsklig relation går att diskutera med den andra parten, men det kan vara övermäktigt att föra en dialog med sin kamera.

Du har fått många bra och varierande råd/tips.

Det här rådet kanske verkar klicheartat, men försök att inte tänka på det sättet du gör. Låt det hela ha sin gång. Jag törs garantera att du återvänder till fotograferandet igen inom x tid.

Kanske, eller rentav troligtvis i annan form. Du verkar vara en människa som registrerar och analyserar dina känslor. Att registrera är enl min åsikt helt besläktat med begreppet fotografera.

Bottomline: Med eller utan kamera kommer du alltid att vara fotograf på något sätt.

Mvh/Lennart

 

[-Maverick-]

En fotodepression alltså.
Lyssna till ditt hjärta och låt fotot vara ett tag, skapande kan inte framtvingas i vilket fall.
Alternativt byt motivområde, bort från klorofyllen och in till stadens gator. Försätt dig i en fotosituation du aldrig eller sällan varit i.
Men jag tror mest på att lägga ner aktiviteten när motivationen inte finns, det är som med fysisk träning - man ska lyssna till kroppen, aldrig pressa på om något inte känns bra, då blir det värre skador längre fram i tiden.

 

[J O Härnström]

Det ska va gött att leva

Det går inte att sitta hemma i soffan och vänta på inspiration.
Det finns inget som heter inspiration bara transpiration.

Jag lockades med för några veckor sedan att teckna modell igen efter ett lååångt uppehåll. Kämpigt men lärorikt och mycket roligt.
Visst har jag "tappat" mycket osv. men skoj är det.

http://www.grafik99.com/krokiduo2_w.jpg

Tevlig helg allihopa.

 

[alcedo [E.F.S]]

Jobbig situation. Tror nog att det kan vara en bra idé att låta grejorna stå i garderoben ett tag (även om jag hade låtit dem stå längre än till julen; kanske nästa jul istället?). Jag hade en liten svacka i somras (inte alls av samma dimension som den du upplever). Den "botade" jag genom att helt utan prestationskrav fotografera på ett för mig helt nytt sätt. Annan metod, andra motiv. Och det gav lite nytändning jag började plötsligt se andra saker. Köpte till och med ett ritblock för första gången sedan jag flyttade hemifrån (och det var inte igår precis).

Som många andra har sagt; ha inte bråttom i dina beslut. Hoppas att du finner dig tillrätta i vad du vill.

 

[Matajjas]

Packa ner grejjerna och gör eventuellt bara fotorelaterat som du verkligen tycker är roligt för din egen skull, om det så skulle vara att fota så att dina fötter ser ätbara ut eller vad som helst, skit i tidningar och att sälja bilder i första hand.

Låt det ta den tid det tar för sådant...ett år eller en månad spelar ingen roll. Du märker när det är dags.

Själv gör jag bara jobb jag verkligen tycker är roligt i mitt företag. Inget annat. Det går olika tidsperioder mellan jobben och jag är super nöjd med det. Jag har tur att jobba med mitt stora intresse och att även kunna fota inom det till största delen.

Så sälj inget, låt bara bli grejjerna tills du tycker att det vore kul att pilla lite med dem igen!!!

Lycka till!
/Mattias

 

[Niclasfoto]

Du kan ju alltid sälja grejjerna och köpa en TRG ;-)

Hej!
Tja, gissa om den idéen har autobahn i huvet just nu.. får ju TRG22 + 6-24x72 om jag säljer prylarna.

För er som inte vet så handlar det om prylar till en annan typ av jakt.

Jakt är ju ett mer "introvert" intresse och visst lockar det att sadla om och jaga fler upplevelser med en annan typ av jakt än kamerajakt.

Är ju genomless på att längta efter att folk skall se mina bilder,, nu går det bara ut över skapandet och sporrar inte, som det har gjort tidigare.

**

Lyssnar på er och känner att ni har rätt.
Jag lägger det på hyllan en stund. Fotograferandet alltså
Så får vi se om jag byter prylarna till roligare och smartare (just nu=mer introverta) saker.

MVH Niclas,