J. S-g.
Aktiv medlem
När jag ikväll läste en intervju med Luc Delahaye i Guardian började jag fundera hur det egentligen står till med fotografikritiken i allmänhet och kanske i Sverige i synnerhet. Förvisso var stycket jag reagerade på i Guardian exemplariskt förstockat och ignorant:
Delahaye responded with unruffled politeness which might have been partly influenced by the temporary presence of Nora. One does not ask a lady her age, but at a guess I would say she was two weeks. Delahaye had brought Nora from the bedroom (his wife was not present) and, sitting at the table, hefted her expertly into the crook of his arm and deftly gave her a bottle. I remarked that photographers were always so handy with their hands - I once knew one who repaired gas stoves.
Men det fick mig att fundera. Vad syftar fotografikritiken till? Var finns den? Finns den över huvud taget i Sverige?
Pliktskyldiga anmälningar av nya utställningar på Hasselblad Center -- anmälningar som är förvånansvärt fria från både budskap och analys -- och kanske en recension av någon fotograf med "tillräcklig tyngd" någon gång emellanåt (William Egglestons Los Alamos är det senaste jag kommer att tänka på) föranleder inte så värst mycket reflektion från läsarens sida.
Delahaye responded with unruffled politeness which might have been partly influenced by the temporary presence of Nora. One does not ask a lady her age, but at a guess I would say she was two weeks. Delahaye had brought Nora from the bedroom (his wife was not present) and, sitting at the table, hefted her expertly into the crook of his arm and deftly gave her a bottle. I remarked that photographers were always so handy with their hands - I once knew one who repaired gas stoves.
Men det fick mig att fundera. Vad syftar fotografikritiken till? Var finns den? Finns den över huvud taget i Sverige?
Pliktskyldiga anmälningar av nya utställningar på Hasselblad Center -- anmälningar som är förvånansvärt fria från både budskap och analys -- och kanske en recension av någon fotograf med "tillräcklig tyngd" någon gång emellanåt (William Egglestons Los Alamos är det senaste jag kommer att tänka på) föranleder inte så värst mycket reflektion från läsarens sida.