Hur stort omfång behöver du täcka?
Frågan om hur många exponeringar som behövs för en HDR-bild dyker upp ibland, och då kommer nästan alltid svar från folk som har använt femtielva olika exponeringar och som tror att resultatet blir bättre av det.
Det behövs mycket sällan mer än två exponeringar för HDR, men det hänger lite grann på hur stort dynamiskt omfång man vill få ut av motivet. Det finns motiv som har så stort dynamiskt omfång att man kan behöva tre exponeringar, men mer än tre är klart overkill, och att ha så lite som två stegs skillnad i exponering är slöseri.
De flesta kameror har ungefär åtta stegs dynamik eller något mer i sina jpeg-filer, men nära sju steg av dynamiken ligger inom ett område med tämligen rak tonkurva. När man lägger ihop bilderna, behöver de matchas någonstans där tonkurvan är någorlunda rak, så man kan få ungefär tolv stegs dynamik ur två bilder som är tagna med fyra stegs skillnad. Den ljusare av bilderna bör då inte vara överexponerad, utan man tar en bild exponerad efter högdagrar, och en bild till exponerad fyra steg mer.
Arbetsgången kan vara att med spotmätning mäta upp den ljusaste högdagern som ska ha teckning, exempelvis kanten på ett solbelyst moln, och exponera med två stegs kompensation mot plus för den mörka bilden. Ännu en bild med fyra stegs kraftigare exponering för att få teckning i skuggorna räcker för att göra en HDR-bild med omkring tolv stegs dynamik; precis hur stor dynamiken blir beror på sensorn, den kan bli ända upp till fjorton steg med de bättre sensorerna.
Man vinner ingenting på att ha tätare stegning mellan tagningarna, och upp till fyra stegs skillnad kan man ha utan att förlora bildinformation. Om man tar tre bilder med fyra stegs skillnad emellan får man sexton stegs omfång, och det är overkill för alla motiv, eftersom man egentligen inte kan få tillräcklig frihet från slöjning med någon optik för att återge så stor dynamik. Optiken, med bästa möjliga antireflexbehandling, klarar ungefär fjorton stegs dynamik och tappar sedan i skuggorna genom överstrålning. Man kan visserligen få bättre kontrast i skuggpartier genom att skärma av objektivet för ljus från de ljusare delarna, exempelvis med flaggor, men det behövs mycket sällan mer än omkring tretton stegs dynamik.
Så endera tar man två bilder med fyra stegs skillnad, vilket räcker för de flesta motiv, eller om man behöver större dynamiskt omfång, tar man tre bilder med tre stegs skillnad.
Fördelen med att ta färre bilder är att det går mycket fortare att bearbeta, och att det är mindre risk att motivet ändras mellan tagningarna. Bäst fungerar det med kameran på stativ och en fjärrkontroll där man kan ändra slutartiden, eller en hack som automatiserar det. Om man till exempel tar i solljus med ISO 200, så kan den mörka bilden exponeras med exempelvis 1/1600 f/8 och tiden ändras till 1/100 för den ljusa bilden. Jämfört med normal exponering blir den mörka bilden då "ett steg underexponerad", vilket garanterar att den solbelysta kanten på moln ligger inom vad som kan registreras av sensorn, medan den ljusa blir tre steg överexponerad.
I bilder med mycket små ljusa partier kan större dynamik klara sig igenom optiken utan alltför mycket överstrålning, så att man exempelvis kan få glödtråden i en lampa att synas tydligt i ett nattmotiv, men kontrasten blir bättre om man kan skymma lampan i bilderna man tar för att återge skuggorna. Det blir då inte en "naturlig bild" som man ser det när man tittar på motivet, utan bilden kan återge mycket större dynamik än man kan uppfatta med ögonen och betydligt större färgmättnad.
Innan man ger sig på att ta ett motiv i HDR kan det vara lämpligt att känna till sin kameras dynamiska omfång analysera det dynamiska omfånget i motivet, för att inte i onödan ta ett otal exponeringar för att göra vad kameran klarar med en enda. Exempelvis Nikon D7000 klarar motiv med tretton stegs dynamik med en exponering, medan det krävs två exponeringar om man har en Canon EOS 1000D.
