fototerapi och fotografer

[Maa]

hejsan

Håller på att skriva ett arbete för en 5p kurs vid umeå universit. Jag tänkte skriva om fotografiets/fotograferandets betydelse vid svåra situationer... Har redan nämt Jo Spence som fotade sig själv, sjukvården och iscensatt under sin bröstcancer. Är det nån som vet någon annan fotograf som fotat i teraputiskt syfte (du själv tillexempel=))? Mitt arbete borde vara inne om 39 minuter, fast det kan jag ju glömma! Men lite hjälp skulle iallafall sitta fint o hjälpa mig att få in det innan veckan har blivit måndag igen!

/Mari

 

[skarpedjup]

Bilder för att få ur saker ur en själv, eller bilder som redskap för att hjälpa andra?

Räcker det inte om du utgår från hans bilder då tro?

 

[gors]

Konstnären Carl Johan de Geer gjorde någon gång för länge sedan (slutet av 70-talet kanske?) en fotodagbok med titeln "Med kameran som tröst".

Boken fick också nyligen ge namn åt en film om Carl Johan de Geers liv och verk. "Med kameran som tröst, del 2", heter filmen.

 

[mipert]

Albert Wiking gav ut en bok med bilder på personer som hade åsikter om alkohol.

En del av arbetet med boken tror jag nog kan betraktas som terapi för honom.
Om jag minns bakgrunden till biildernas uppkomst korrekt.

 

[Maa]

tackar! jag ska kolla upp de fotograferna!

 

[stoltz]

Jag och min fru fotograferade otroligt mycket när vår son hade gått bort i plötslig spädbarnsdöd i januari 2003. Vi fotode hela tiden från den stund han kom in på barnakuten och inte levde längre. Vi nämligen rådet, av läkaren, att ta mycket bilder, och under de första timmarna hade de arrangerat så att sjukhusfotografen kom och tog bilder.

Alla förberedelser inför begravningen - när vi tvättade och byte kläder på honom. Vi tog också bilder under själva begravningen.

Nu i efterhand kan jag säga att kameran skapade distans till det som hände, den blev helt enkelt en sköld. Bilderna som vi fick "genom skölden" är dock otroligt nära och påtagliga - Det gör i mångt och mycket fortfarande ont att se på dom, men för varje gång vi tittar på dom så förändras upplevelsen bit för bit.

Självterapi i allra högsta grad och det ger mig och min fru en möjlighet att försöka att greppa något som känns ogreppbart - Bilden blir en påminnelse och en representation i sig själva som förädras allt eftersom man förändrar sin egen upplevelse av händelsen.

 

[gors]

Hans-Christians berättelse får mig att tänka på Ewa Stackelberg, som gjorde en fotobok för att bearbeta sorgen efter sin avlidne man.

"Berättelse för levande" heter den, och den blev utsedd till årets fotobok av SFF för några år sedan.

 

[oehnner]

Åke Hedström i Malmö (du hittar honom kanske fortfarande i SFFs fotografguide, http//www.sfoto.se) gjorde boken "Emma" (kom ut 1980) om hans dotter som dog av akut allergichock.

Jefferik Stocklassa gjorde också en bok om att förlora ett barn, "Dagar med Dao" tror jag den hette, kom ut i slutet av 70-talet.

 

[Maa]

Tack, har ´haft stor nytta av era tips!

/Mari

 

[chajo]

Ifall det inte är försent....

I tidningen Foto finns ett reportage om Monica Englund som tog mycket bilder när hennes man var döende i/dog i cancer.

Foto nr 7/8 2004 "Istället för ord", text o porträttfoto Lena Kvist (plus Monica Englund)

 

[lottawe]

Jag fotar ofta i terapeutiskt syfte. Ofta blir det bättre bilder ju sämre jag mår även om motiven kanske inte avslöjar känslan för tillfället så ofta, fast den här är nog ett undantag där många ändå tolkar in ett visst mående. Jag mådde mycket bättre efter att jag hade gjort den bilden.
De flesta bilder jag gör i teraupetiskt syfte har jag dock inte känt behov av att publicera/visa. Det viktigaste för mig är just att göra dem.

Då mina tvillingar dog rekommenderades jag i likhet med Hans-Christian av läkare att fotografera.
Även jag som inte ens ägde en systemkamera eller var aktiv fotograf på den tiden kände att kameran skapade viss distans till händelsen.
Jag tror att läkare ofta ger rådet att fotograera traumatiska livsupplevelsr både för att det nog ses positivt för återhämtningen och för att det nog på sätt och vis "tvingar" den drabbade att se, inte fly från det jobbiga som sker/skett.

Jag tycker ämnet är intressant. Lycka till med ditt arbete.

Måste lägga till att jag ändå mår bra oftast Och att jag tror det är väldigt vanligt med fotograferande i terapeutiskt syfte bland fotografer, i likhet med att många som skriver hellre skriver av sig. För mig kan det teraupetiska syftet vara bara att göra en bild när man borde städa. När det är rörigt runt en på ett eller annat sätt. Det behöver inte betyda att det är katastrof alltid alltså.