timofej
Aktiv medlem
Har läst Magnus inledningsartikel i den senaste "Allt om digitalfoto". Den handlade om fotografering på semestern och förhållandet mellan hobbyn och resten av familjen. Själv har jag just återkommit från en treveckorssemester i Europa och känner igen den beskrivna situationen mycket väl. Det var inget kul för familjen att stå och vänta tills jag sätter upp stativet, byter objektiv, filter, testar olika vinklar och så vidare. Samtidigt känner jag mig stressad och får ingen tillfredställelse heller. Många bilder blev därefter. Dessutom fick jag kommentarer från min fru att det vore mycket trevligare att njuta utsikterna tillsammans än att vara ensam och se mig tillbringa de vackra stunderna med min kamera.
Jag har inte tänkt på det förut men Magnus artikel fick mig fundera på det. Han hade intressanta synpunkter att man borde separera fotande från gemensamma aktiviteter. Ett exempel var att komma upp tidigt på morgonen och fotografera i bättre ljus och i lugn och ro på köpet. Håller fullständigt med. Har dock funderingar på hur man borde göra om man aldrig återkommer till stället? Om man vandrar förbi ett andlöst landskap eller stöter på något annat fotogeniskt.
För mig handlar ofta resor om ingenting annat än om en utökad möjlighet till bra bilder. Mitt hjärta blöder när jag ser något som jag gärna skulle vilja ta bild på men kan inte (av olika anledningar).
Hur gör ni? Har ni hittat alla en livspartner som tålamodigt stannar och väntar varenda gång ni tillbringar tiden med något annat ni älskar? Eller struntar ni i vad andra tycker? Eller att vara ensam är fotografens öde? Tyck till och kom med bra tips!
Jag har inte tänkt på det förut men Magnus artikel fick mig fundera på det. Han hade intressanta synpunkter att man borde separera fotande från gemensamma aktiviteter. Ett exempel var att komma upp tidigt på morgonen och fotografera i bättre ljus och i lugn och ro på köpet. Håller fullständigt med. Har dock funderingar på hur man borde göra om man aldrig återkommer till stället? Om man vandrar förbi ett andlöst landskap eller stöter på något annat fotogeniskt.
För mig handlar ofta resor om ingenting annat än om en utökad möjlighet till bra bilder. Mitt hjärta blöder när jag ser något som jag gärna skulle vilja ta bild på men kan inte (av olika anledningar).
Hur gör ni? Har ni hittat alla en livspartner som tålamodigt stannar och väntar varenda gång ni tillbringar tiden med något annat ni älskar? Eller struntar ni i vad andra tycker? Eller att vara ensam är fotografens öde? Tyck till och kom med bra tips!