Det kan vara värt att nämna en sak till, som inte framkommer av intervjun, men som kan ha betydelse när man gör program för att återskapa, eller när man använder sådana program.
Kamerans, eller datorns, operativsystem kan bara logiskt adressera de platser som presenteras av kortets firmware, medan kortet kan sortera om bitarna som man egentligen inte har en aning om var de ligger. Det är därför det blir svårt när minnescellerna kan kommas åt efter att de har demonterats, då logiken i kortets firmware måste användas för att veta vilka adresser respektive minne har.
Den lägsta nivån når man alltså inte vid lågnivåformatering med överskrivning, utan man når bara den lägsta logiska nivån i vad kortet presenterar för kameran/datorn. Kortet innehåller logik, som skulle kunna jämföras med en server. Den visar ett innehåll för datorn som frågar efter det, men det innehållet är logiskt uppbyggt på ett annat sätt än hur det är lagrat i minnescellerna. Man kan skriva över, och skriva till, allt som presenteras på det sättet, men man får inte veta i vilka minnesceller det är lagrat.
Men det framkommer tydligt ur intervjun att det säkraste sättet att kunna komma åt och vid behov återställa så mycket data det bara går, är att alltid starta med nyformaterat kort i kameran, dvs efter att man har tömt över det i datorn formatera, och att man dessutom aldrig raderar några bilder från kortet. Det är bra regler att hålla sig till. Nästan alltid när det uppstår problem har användaren raderat filer och inte formaterat kortet. Det förekommer att användare har samma kort i flera år utan att någonsin formatera, utan bara låtit bildhämtningsprogrammet radera kortet när bilderna har tagits ur.
Lågnivåformatering i datorn med överskrivning underlättar återställning av bilder och utesluter fragment av tidigare bilder, men det viktigaste, om man vill kunna använda återställningsprogram i nödfall är att alltid formatera och aldrig radera.
