Grönbeck skrev:
Hur vet vad du gör rätt om ingen talar om det för dig? Och om du tänker lite längre än bara en enda bild så kanske du också förstår att man behöver lite positiva omdömen också, annars är vi alla nog ganska "dumma" enligt ditt eget sätt att se det.
Och jag förstår faktiskt ärligt talat inte varför du måste vara så dryg och otrevlig i tonen, alla tycker inte likadant (diskussioner bygger på det faktumet) och det är bara att gilla läget.
Sedan var faktiskt större delen av mitt inlägg riktat mot, bland många andra, Mats Wendelius som mest verkar hävda att positiva omdömen är att "stryka medhårs" och att vi som emellanåt vill höra positiva saker också endast är ute efter "självbekräftelse".
Jag är inte emot pool-idén som sådan, jag har i ett tidigare inlägg skrivit att jag välkomnar poolen. Men man måste balansera behovet av "negativ" kritik mot behovet av "positiv" kritik och inte dra alla människor över en kam och hävda att folk endast vill ha positiva omdömen (medhårsstrykning). För det en attityd jag tycker stinker, det är att se ner på och förakta alla oss som anser att det är utvecklande att få reda på vad man kan bygga vidare på.
Peter, 7 år, sitter i skolan och försöker lära sig forma bokstäver med blyertspennan. Det är svårt, tungan måste hållas precis rätt i mun, med skakiga och ryckande rörelser så lyckas Peter efter många om och men få nästan 20st krumelurer som liknar det fröken ritat på tavlan: A. Fröken tittar på Peters papper och säger "jahaja, det där kunde du allt ha gjort bättre. Du är inte särskilt följsam, du måste ha mjukare linjer. Det är för spretigt. Och ser du inte att alla bokstäverna här inte är lika stora? Bättre kan du."
Peter sitter kvar när fröken går vidare till nästa elev för att "hjälpa" och tittar på sitt papper med alla krumelurer han jobbat så hårt med. Även han kan se att det inte är på pricken likt frökens, men liite duktig måste han väl ändå ha varit? Eller kanske det här med att skriva inte är något för honom ändå?
I en byggnad lite längre bort, på samma skola, sitter Elin, 15 år, med skissblocket framför sig. Uppgiften är att med kolet teckna blomvasen som står på ett bord mitt i salen. När teckningsläraren går förbi henne och sneglar på hennes försök skakar han på huvudet och säger "men snälla Elin, du har ju inte fått några proportioner rätt här. Gör så här istället", och så tar han kolet ifrån henne och drar några snabba streck för att sedan gå vidare. Elin undrar om skuggningarna hon lagt ner så mycket möda på inte heller var bra, men läraren har redan gått vidare. "Proportioner var det ja", tänker Elin och suddar och skissar om på nytt. 20 minuter senare går han förbi igen och kommenterar att "du trycker för hårt med kolet när du gör skuggorna, de blir för hårda jämfört med hur ljuset faller" och hastar sedan vidare till nästa elev. Elin tittar förvirrat på sin teckning och undrar om hon fortfarande inte har fått proportionerna rätt...
