nickepartan skrev:
Så du menar att om man använder ett f2,8 objektiv
på en digital systemkamera (ex EOS 10D) med
faktor 1,6 så skulle det bli f4,48 ?
Fotar man i ISO 100 läge med analog kontra digital skulle det bli olika slutartider vid en bestämd bländare eller?
Kan du utveckla lite tack.
Vi måste komma ihåg att själva grundobjektivet förändras inte, det har hela tiden samma brännvidd och ljusstyrka (observera att detta även gäller om vi använder en telekonverter. Grundobjektivet OCH telekonvertern blir tillsammans en annan brännvidd, själva grundobjektivet är däremot hela tiden detsamma).
Målet är att med två olika format erhålla, så långt möjligt, exakt samma bildresultat. Detta innebär att bilderna (lika stora, betraktade från samma avstånd o s v) ska se likadana ut. Såväl bildvinkel, skärpedjup, linsfel samt, som du mycket riktigt påpekar, även slutartiden ska tillsammans ge samma visuella resultat på näthinnan.
Frågan vi ska ställa oss är: Om vi tar den ena bilden med ett kamerahus med mindre sensor och t ex ett 200 f/2,8 på full öppning med ISO 100 och 1/250 s, vilken fullformatsutrustning måste vi då använda för att få en ekvivalent bild?
Om faktorn är 1,6 blir måste vi använda ett objektiv på 320 mm för att få samma bildvinkel. Ingångspupillen blir 70,7 mm (200/2,83=70,7) d v s ljusstyrkan blir 4,5 för att få samma skärpedjup.
Vi måste vidare naturligtvis en använda fullformatssensor med samma antal pixlar som den mindre sensorn, d v s pixlarna får 1,6x1,6=2,56 ggr större upptagningsyta. Detta medför att vi utan att öka det statistiska bruset har råd att öka ISO-inställningen med en faktor 2,56.
Slutartiden måste vara samma, vilket medför att vi måste använda ISO 256 (100x1,6x1,6=256), vilket vi har råd med som vi redan har sett. I slutänden är det antalet registrerade fotoner i varje pixel som bestämmer bildkvalitén, den större ytan måste därför kompenseras med ett mindre bländarvärde för att inte det statistiska bruset ska bli mindre på den större sensorn (termiskt brus och andra rent tekniska ofullkomligheter får vi leva med tills vidare, men det förändrar inget i själva resonemanget).
Allt faller alltså elegant in på sina rätta platser om man bara ser till att jämföra samma slutresultat, d v s undvika att jämföra päron och äpplen.
Det enklaste sättet att erhålla ett 320 f/4,5 är naturligtvis att sätta på en telekonverter med faktorn 1,6x på vårt ursprungliga 200 f/2,8. Även detta överensstämmer med kravet på konstant bildresultat eftersom en perfekt telekonverter ju förstorar upp grundobjektivets linsfel på samma sätt som en delförstoring (den lilla sensorn). En telekonverter är i själva verket endast ett annorlunda sätt att åstadkomma en delförstoring, en perfekt telekonverter ger ju tillsammans med grundobjektivet en bildcirkel som är lika med telekonverterns förlängningsfaktor gånger grundobjektivets bilddiagonal, ur denna större bildcirkel gör vi sedan en delförstoring.
Ett krångligare sätt är att tillverka ett likvärdigt objektiv, detta kommer i så fall att bli avsevärt billigare i konstruktion och tillverkning (förutsatt att det tillverkas i lika stora serier naturligtvis) dels för att det blir lite billigare med lägre ljusstyrka, men framförallt för att skärpan inte behöver vara lika hög. Om t ex vårt 200 f/2,8 klarar ett MTF-värde på 0,8 vid 20 c/mm, behöver vårt tänkta 320 f/4,5 ha 0,8 vid endast 12,5 c/mm, (vilket ungefär motsvarar omkring 0,68 vid 20 c/mm).
Om ni fortfarande är tveksamma så är detta ett intressant experiment:
Ta av objektivet och titta in i fattningen på ett vanligt småbildshus, det du ser är mattskivan i format 24x36 mm.
Sätt nu på en telekonverter på t ex 2x.
Titta in i telekonvertern och försök med ögonmått uppskatta mattskivans storlek.
Misstänkt lik 12x18 mm eller hur
Vi har alltså endast genom att sätta på en telekonverter åstadkommit en kamera i det skenbara formatet 12x18 mm, denna har naturligtvis förlorat 2 bländarsteg, d v s filmens ISO-värde har skenbart sjunkit till endast 1/4 av ursprungsvärdet.
Ursäkta om jag blev lite långrandig.
