Dynamiskt omfång digitalt vs. analogt 35mm/mellan/storformat

[danlud]

En sådär lagom invecklad rubrik.

Jag har läst på vissa ställen att mellan/storformat film ger ett bättre dynamiskt omfång än 35mm film och digitalt. Högdagrarna fräts inte ut och skuggorna håller mera detalj.

Är det så eller är detta återigen en ändlös debatt beroende i vilket läger man står?

Jag har fotat digitalt och med analog småbildskamera och för småbild så kan jag inte direkt säga att jag sett att svartvit film skulle vara bättre än digital RAW vad gäller dynamiska omfånget.

Men jag har fått den uppfattningen att mellan och storformat skulle vara bättre??

Finns det bildexempel/jämförelser så vore det ju riktigt bra.

 

[J. Patric]

Mellan- och storformat upplevs ha större tonomfång än småbild, när man jämför samma filmsort i de olika formaten. Anledningen är att det ryms fler korn per detalj, som ger mjukare övergångar i tonskalan. Och ju större formatet är desto mer plats finns det för att teckna finare detaljer.

Hur man exponerar och framkallar spelar förstås också roll. Filmer med två eller tre kombinerade känsligheter i emulsionen är lättare att använda, och de brukar ge längre tonskala än filmer med en enda känslighet.

Tri-X brukar många exponera efter 200 ASA, vilket ger bättre skuggdetaljer. Man tämjer sedan högdagrarna genom att framkalla ca 20% kortare tid än rekommenderat för 400 ASA. Tri-X kan ju ge lite korniga bilder i småbild, och vinner enormt på att användas i mellan- och storformat.

 

[PMD]

Det är skillnad på "tonalitet", gradation och tonomfång, dynamik (eller "dynamiskt omfång").

När övergångarna är så där mjuka och osynliga mellan olika ljusnivåer i en bild så är det gradationen som är fin. Dynamiken däremot handlar om hur stor skillnad mellan ljusaste och mörkaste parti som kan registreras.

Som J. Patric påpekar så får man finare gradation med större negativ eftersom man kan registrera mer av övergången mellan ljus och mörkt. (Det bör gälla digitalt också, om antalet pixlar per mm är samma).

Dynamiken tror jag däremot inte ändras om man ökar negativstorleken. Minsta och största ljusmängd som kan registreras påverkas väl inte av hur stor bildytan är?

 

[dadlas]

Mellan- och storformat upplevs ha större tonomfång än småbild, när man jämför samma filmsort i de olika formaten. Anledningen är att det ryms fler korn per detalj, som ger mjukare övergångar i tonskalan. Och ju större formatet är desto mer plats finns det för att teckna finare detaljer.

Hur man exponerar och framkallar spelar förstås också roll. Filmer med två eller tre kombinerade känsligheter i emulsionen är lättare att använda, och de brukar ge längre tonskala än filmer med en enda känslighet.

Tri-X brukar många exponera efter 200 ASA, vilket ger bättre skuggdetaljer. Man tämjer sedan högdagrarna genom att framkalla ca 20% kortare tid än rekommenderat för 400 ASA. Tri-X kan ju ge lite korniga bilder i småbild, och vinner enormt på att användas i mellan- och storformat.

När jag kör småbild och mellanformat på samma gång så blir mellanformatsnegen lite tunnare och flackare. Det är som att det inte är samma film fast jag kör med TX400 på samma känslighet. Nu kan vän av ordning invända att kanske optiken spelar roll och kamerans exponering. men det har varit så här oavsett om jag kört med Pentax 67, noblex, mamiya 6, rolleiflex planar eller tessar jämfört med leica, olympus xa, mjuII, canon FD eller Diax IIB. Så jag tycker det verkar vara nåt med emulsionen också.