Jodå, så här långt är vi naturligtvis helt överens, fattas bara annat
Bländarskalan handlar förvisso om ljus per ytenhet på själva sensorn, men det för oss synliga bruset har däremot sin upprinnelse i hur många fotoner som registrerats för varje ytenhet i den
färdiga bilden (sensorn är bara ett halvfabrikat, en mellanstation på vägen mot den färdiga bild som betraktaren kommer att få se). Den statistiska fluktuationen i en ytenhet i den färdiga bilden är proportionell mot det inverterade värdet av roten ur antalet fotoner som registrerats för den ytenheten, d v s ju fler fotoner som är med och bygger upp bilden desto mindre statistiskt brus. Eftersom den mindre sensorn behöver förstoras upp mer så kommer därför kvalitén i den färdiga bilden från den att bli sämre (mer brus, kornigare) om vi inte kompenserar med att ge sensorn mer ljus per ytenhet, d v s använder lägre ISO-tal än vi skulle ha gjort med en tekniskt likvärdig fullformatssensor.
Som du märker bygger mitt resonemang på grundförutsättningen att vi gör lika stora kopior oavsett sensorformat (och sedan betraktar dem från samma avstånd). Jag vill påstå att detta är den i särklass vanligaste metoden nu för tiden, lejonparten av alla bilder som tas förstoras upp utan en tanke på sensorns fysiska mått.
Ett alternativt synsätt är naturligtvis att vi istället använder lika stor förstoringsgrad för alla sensorformat, men hur många gör det? Med film är det kanske lite mer realistiskt, vi kan t ex konsekvent nöja oss med kontaktkopior som slutresultat. Under första halvan av 1900-talet, innan småbildsformatet hade slagit igenom på allvar, var det rätt vanligt. Idag är det väl bara kvalitetsmedvetna storformatsfotografer som har kontaktkopior som slutmål (och orsaken till det är ju att de vill slippa förstoringsobjektivets negativa inverkan, för en digital storformatsfotograf faller det argumentet).
Ett problem med detta synsätt är också att vi måste förhindra att bildbetraktaren förstör hela upplägget genom att aktivt välja ut de små bilderna och föra dem närmare ögat. Med diafilm är detta trots allt inte helt orealistiskt, man
kan t ex titta på alla olika filmformat med en och samma lupp. Eller så växlar vi mellan olika filmformat i en och samma projektor under en bildvisning (och hoppas på att ingen åskådare tröttnar och demonstrativt går fram till duken när vi visar några små Minox-bilder mitt i en visning av mellanformatsbilder
)
