Olika kameratillverkare implementerar dessa funktioner på lite olika sätt.
Men i princip - distorsionskorrigeringsfunktionen måste ju skära bort lite av bilden i kanterna. Annars skulle ju bilden få ut- eller inbuktande kanter. En beskärning sker, så att bilden blir en rät rektangel. De flesta kameratillverkare inaktiverar denna funktion för RAW-bilder.
När brusreduceringen för långa exponeringstider (vanligen längre än 1 sekund) är påslagen, så kommer kameran att ta ytterligare en bild med samma exponeringstid efteråt, men utan att öppna slutaren. Denna svartbild inverteras sedan och adderas till den tagna bilden.
Inga större nackdelar för enstaka bilder, men tar du en bild med 30 sekunders slutartid, så kommer kameran inte att vara redo för nästa exponering förrän efter 1 minut. Därför gör t.ex. astrofotografer aldrig så, eftersom de vanligen tar många bilder i följd med längre exponeringstider. De kör med långtidsbrusreduceringen frånslagen, och tar istället separata svartbilder mellan kanske var 20.e exponering eller så.
Hög-ISO-brusreduceringen blir förstås störst i läge hög, men då kastar den också bort mest av smådetaljerna i bilden. Därför är det bättre att ställa den lite lägre. De som är någorlunda förtrogna med nåt bildbehandlingsprogram kör ofta med denna brusreducering frånslagen. Då ser bilden förstås brusigast ut, men det finns också mest material kvar att jobba med i bildbehandlingsprogrammet.
Använder du RAW spelar det normalt ingen roll i vilket läge du ställer hög-ISO-reduceringen.
.
