Disskusionen om vilken kamera som är bäst börjar kännas lite trött snarare kanske disskusionen borde ligga på en mer personlig nivå dvs vilken kamera som är bäst för mig. Det en fotograf uppskattar upskattar inte den andre osv.
Vissa gillar olympus, däribland jag, andra gillar något annat märke. Stefan_BOJ och alla andra har rätt i att 4/3 sensorn brusar något mer än konkurrenterna. Sen beror det väl lite på vad man har för krav också, om man använder iso 800-1600 ofta,om man gör jätteutskrifter osv. Förhoppningsfull som jag är tror jag att olympus kommer att avancera ytterliggare då det gäller att minimera bruset. Vi får som sagt se i framtiden.
Sund kommentar!
När jag vid mitten av 70-talet upptäckte att foto skulle bli ett långlivat intresse bestämde jag mig för att köpa den absolut bästa kameran som fanns - för mig.
Nikon F2 och Canon F1 avskrevs snabbt trots att de var byggda som stridsvagnar, de var för tunga/klumpiga.
Leica R / Contax RTS var i mångt och mycket drömkamerorna med sitt robusta utförande och ypperliga optik men var tokdyra, ngt klumpia och uppfyllde inte mina behov på andra parametrar.
Minolta XE1/XE5 (vilka låg till grund för Leicas R-kameror) låg bra till men även dessa uppfyllde inte mitt behov.
Canon lanserade sin AE1 men sorterades bort efter en titt i innandömet..
Pentax hade sina utsökta K2, KX, KM-modeller men de var utgående modeller som sedermera ersattes av aspiranten MX (och även ME)
Nikon låg bra till med sina lagom kompakta FE och FM.
Man sprang i och ur affärer, faktiskt till och från under drygt två år och klämde på kameror/objektiv och läste Aktuell Fotografis och FOTOs tester på fram- och baklänges, pratade med både kameraproffs och avancerade amatörer.
Man fick helt enkelt sätta sig på kammaren och bena upp sin "kravspec".
- Litet/kompakt kamerahus med nätta objektiv.
Ville inte bära med mig för tung utrustning i packningen samt att kamerna skulle kunna hänga på axeln för jämnan.
- Optiken skulle vara förstklassig. Idag håller optiken en allt högre lägsta nivå, så var inte fallet för 30 år sedan
- Stort systemomfång för valfriheten.
- Möjligheter till långa expopneringstider. Upptäckt hur kul det var med nattfotografering. Detta sållade bort de flesta alternativen.
- Robust. Nu var i och för sig de flesta kamerorna tämligen robusta men jag satte lite extra focus här.
- Minst en mekanisk slutartid, utifall batterierna skulle ta slut.
- Lång batteritid (Det gick ett par år innan jag behövde byta batterier på modellen jag köpte. Den som idag skriver lång batteritid vet nog inte riktigt vad som menas..)
- Stor tydlig sökare
Och vad blev det? Ingen av de uppräknade ovan utan en för mig från början tämligen okänd modell: Olympus OM2 som uppfyllde alla kravpunkterna ovan och som dessutom var ensam om det unika mätsystemt TTL OTF som tillät exp-mätning direkt på filmplanet.
Va, Olympus??, varför inte Canon/Nikon/Pentax/Leica/Contax/Minolta/Yashica/Topcon/etc. fick man höra. Svaret var enkelt: Olympus OM2 var helt enkelt den absolut bästa kameran som gick att uppbringa - för mig.
PS
Använder fortfarande OM-kameror, men med tillägget SP.
Vid resan till Luxor i Egypten senast följde en OM-kamera med tillsammans med ett antal små men ljusstarka objektiv och säkert 15 rullar Velvia.
Tror jag var den ende som sökte skugga för att ladda film..
MVH//Leif
