Hej, bara en spontan rektion, Tekniken utvecklas så snabbt hela tiden, kameror och tillbehör blir bara mer och mer avancerade, problemet är att vi aldrig blir nöjda, hur bra grejorna än är som vi har, vill vi bara ha mer och bättre. För vi tror ju att de kommer lösa våra ev problem, ibland stämmer det men inte alltid.
Om en nittonhundratals människa skulle få tag i en D5000 skulle han skratta hysteriskt eller gråta av glädje, men idag känner man sig begränsad av att den inte är tillräckligt bra! Jag undrar lite vad som inte är tilltäckligt bra med den?
Om man tänker en bild består den ju inte bara av själva bildkvaliteten, det är oftast inte kvaliteten man fastnar för i första hand när man stannar upp vid ett bra foto, utan mer motiv, bildutsnitt, vinklar, känsla, och tusen andra saker. Jag tänker mig att fotografen påverkar bilden 70 procent med kunskap och fantasi, objektivet 20 procent, kameran 10 procent. Vad händer om vi bara byter kamera, inte mycket. Sensorn i D5000 är "föråldrad" sägs det, ändå skapades enormt fina bilder under nittonhundratalet med betydligt sämre kameror.
Många av oss tror att när vi skaffat oss bättre grejor, då, först då kommer det hända saker. Då kommer vi ha oanade möjligheter, med den där nya kameran, och det här bildbehandlingsprogramet, det kommer ge mig helt obegränsade möjligheter. Fast egentligen finns allt redan med den gamla kameran, tvärt om egentligen, den gamla kameran är alldeles för bra, den är ju i princip helt utan begränsningad även den, bara sikta och trycka av, man borde jobba lite mer med att begränsa sig, man kanske inte behöver börja fota analogt och bygga en pihole-kamera laddat med ett fotopapper, men kanske sätta upp lite regler innan man drar ut och fotograferar.
I dag ska jag bara ta med det här objektivet, idag ska jag focusera bara på det här motivet, den här byggnaden, den här bildvinkeln, den här färgen, den här slutartiden, jag måste ha med en xxxxx i varje bild, jag ska bara bränna x-antal bildrutor idag osv
"The enemy of art is the absence of limitations" sa Orson Wells, (avsaknaden av begränsningar är fara för kosnsten) ett mycket bra citat för det stämmer in på väldigt mycket i livet. Man målar inte en bättre tavla om man har obegränsad tillgång på färg. Filmen blir inte bättre med 100 miljoner i budget. Konsten utvecklas nog bättre om om man sätter ramar, regler, begränsningar. Kreativiteten ökar, man blir mer focuserad, man får jobba hårdare, tänka mer, hitta lösningar, eller bli styrd av de regler och begränsningar man satt upp, eller blivit tvingad till pga omständigheterna.
Gräv där du står är mitt tips.