Döden, en del av livet.
Att kremeras är inte onaturligt och det är märkligt att vi tar så mycket avstånd till det som kommer drabba oss själva.
Vi försvarar bilder på svältande barn och krigsoffer liggande längst gatorna. För det är viktigt. Och visst väcks empati, en stor klump i magen, och... maktlöshet. För hur mycket kan vi göra igentligen? Det är långt borta, vi kan sätta in pengar på ett konto om det ens erbjuds. Vi kan vara glada för att vi har en ny soffa, en partner och ett välbetalt jobb. Så kan vi strunta i grannen som går på blödande knän för att köpa filmjölk till frukostbordet och fortsätta i vårt vardagshjul, fortsätta att ignorera sådant som finns alldeles nära.
Att vi ska dö, det är en verklighet. Vad säger bilden igentligen. Här brinner ett lik, en människa som gått här i vårt genomsvenska samhälle. Kanske din granne, kanske den närstående som dog för två veckor sedan, och någon gång är det jag som ligger sådär. Bilden är väldigt anonym och det kunde varit vem som helst.
Kan det inte vara så att om vi påminns lite mer om att vi faktiskt, trots vårt ädla blod, också dör. Kanske redan idag. Att livet räknas lite mer, att vi lever lite djupare?
/ Carolina
