Som för flera andra river denna tråd upp en del starka minnen för mig. Min far gick bort 1999 och har man inte gått igenom nåt liknande förut blir händelsen självklart omvälvande.
Minnesbilderna från tillfället när vi tog farväl av min (då avlidne) far på sjukhuset kommer för alltid vara extremt starka. Tror inte att jag kommer uppleva många starkare ögonblick i livet. Kanske när jag så småningom själv blir far i någon förlossningssal.
Min reflektion blir kanske makaber, men jag tror att foton från ett sånt tillfälle hade blivit starka och eventuellt vackra, men jag är ändå glad att jag inte ville eller ens tänkte tanken att ta bilder då.
Även själva begravningsakten minns jag som igår. Varje snyftning, varje psalm och de få korta stegen fram till kistan för ett sista farväl finns inetsade i mitt minne.
Att jag sedan skulle vilja ha haft sinnesnärvaro nog då för att ta bilder efter akten är en annan sak.
Hoppas allt "går bra". Begravningensakten blir jobbig, men det tror jag redan du vet.
Att jag överhuvudtaget skriver detta är att jag vid tiden för min fars begravning tog till en väldigt vanlig försvarsmekanism. Jag blev den som tog hand om min mor och familj, tröstade och ordnade. Jag blev även lite bror duktig och distanserade mig från själva händelsen för att så mycket måste lösas rent praktiskt. Jag blev rationell för att fly det emotionella.
Jag säger inte att du går igenom samma sak, men mitt råd är att du försöker vara din fars son vid detta tillfälle. Inte fotograf. I alla fall inte under akten. Om du har "sinnesnärvaro" att plåta efter själva akten tycker jag du ska göra det.