Johan_G
Aktiv medlem
Under förmiddagen idag satt jag och gick igenom en hel drös med livevideos från olika konserter vi filmat under åren, plötsligt kom jag att fundera lite på, hur många finns det egentligen som håller på med det och hur kom det sig att andra började?
Vi, ja jag och min fru alltså, halkade in lite på ett bananskal.
Vi hade filmat lite små sekvenser av typen MC-kortege över staden, en eller annan kortare intervju med en politiker och lite på någon pressvisning på länsteatern, mer än så var det inte förrän den där novemberkvällen när vi kom upp till konserthuset för att skriva om kvällens spelning.
En tämligen sur dam tog emot oss, pekade på mina kameror och påpekade "Det råder totalt fotoförbud här i kväll". Vi har ackreditering för skribent och fotograf påpekade jag och såg väl lite förvånad ut, plötsligt blev vi mer eller mindre överfallna bakifrån och fick varsin riktigt stor kram, "hej vad kul att ni kunde komma" var det första vi fick höra, det var bandets manager/turnéansvarige som hade upptäckt oss, sedan kom frågan som avslöjade att han nog haft lite koll på oss sedan vi träffats senast, "Va? Filmar ni inte i kväll?"
Eh nej det hade vi inte ens haft en tanke på, 20 minuter innan bandet skulle gå på, det blev att ringa äldsta grabben så han fick komma upp med lite utrustning, ett par av de då helt nysläppta Sony Nex5
rna ett några Minolta SR och Minolta AF – E adaptrar och några objektiv han slängt med i förbifarten.
Några minuter senare utan att ens riktigt hunnit fatta vad som hänt stod vi då där och filmade vår första spelning, bandet ifråga? Eldkvarn.
Om det blev bra? Hmm har du hört den där om...
Nu, ett decennium senare och med närmare drygt 250 spelningar i ryggen, så är det fortfarande de helt oförberedda spelningarna som är roligast att filma, när vi hela tiden får ligga på gränsen till vad kamerorna klarar, manuell fokus, max-ISO och vidöppna f/1.4r jagandes efter artisterna som rör sig runt på scen, publik som knuffas och försöker tränga sig fram, skydda kamerorna, 3-4 för video och ett par för stillbild, inga omtagningar, det finns bara en chans, 100 procent koncentration 40-50 minuter i ett sträck.
Vi, ja jag och min fru alltså, halkade in lite på ett bananskal.
Vi hade filmat lite små sekvenser av typen MC-kortege över staden, en eller annan kortare intervju med en politiker och lite på någon pressvisning på länsteatern, mer än så var det inte förrän den där novemberkvällen när vi kom upp till konserthuset för att skriva om kvällens spelning.
En tämligen sur dam tog emot oss, pekade på mina kameror och påpekade "Det råder totalt fotoförbud här i kväll". Vi har ackreditering för skribent och fotograf påpekade jag och såg väl lite förvånad ut, plötsligt blev vi mer eller mindre överfallna bakifrån och fick varsin riktigt stor kram, "hej vad kul att ni kunde komma" var det första vi fick höra, det var bandets manager/turnéansvarige som hade upptäckt oss, sedan kom frågan som avslöjade att han nog haft lite koll på oss sedan vi träffats senast, "Va? Filmar ni inte i kväll?"
Eh nej det hade vi inte ens haft en tanke på, 20 minuter innan bandet skulle gå på, det blev att ringa äldsta grabben så han fick komma upp med lite utrustning, ett par av de då helt nysläppta Sony Nex5
rna ett några Minolta SR och Minolta AF – E adaptrar och några objektiv han slängt med i förbifarten.Några minuter senare utan att ens riktigt hunnit fatta vad som hänt stod vi då där och filmade vår första spelning, bandet ifråga? Eldkvarn.
Om det blev bra? Hmm har du hört den där om...
Nu, ett decennium senare och med närmare drygt 250 spelningar i ryggen, så är det fortfarande de helt oförberedda spelningarna som är roligast att filma, när vi hela tiden får ligga på gränsen till vad kamerorna klarar, manuell fokus, max-ISO och vidöppna f/1.4
r jagandes efter artisterna som rör sig runt på scen, publik som knuffas och försöker tränga sig fram, skydda kamerorna, 3-4 för video och ett par för stillbild, inga omtagningar, det finns bara en chans, 100 procent koncentration 40-50 minuter i ett sträck.
