Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Attans, ingen kamera och ljuset var bara...

Produkter
(logga in för att koppla)

mipert

Aktiv medlem
Jobbade länge igår, avslutade en modellfotografering vid 21.00.

”Ähh, jag lämnar kamerorna i studion.”

När jag tog hunden en sväng mellan 22-22.30 var kvällsljuset alldeles fantastiskt fint, blå timmen ni vet. Den lilla gahörnan vid Storgatan/Davidshallsgatan var perfekt, jag har väntat på det ljuset länge.

Och, nu i morse när jagtog hunden mellan 07-07.45 var morgonljuset otroligt vid Kaptensbron. Disigt med stark sol som bryter ned mot vatten och mellan lövverket. vacka människor på väg till jobbet med rimljus över skuldror och i hår.

Ja, det är säkert något viktigt telefonsamtal som väntar på jobbet om att jag skall åka till NY och fotografera som kompensation.
 
Det är det ständiga bekymret! Det är lite jobbigt eftersom jag sedan jag började fotografera har fått svårt att lugnt njuta av det fina ljuset och istället funderar på varför jag inte har med kameran eller hur jag skulle kunna ställa in kameran eller vilken plats som jag skulle stå på med kameran. Mina kompisar ser att jag får något oroligt i blicken.
Tack för att du tog upp ämnet och berättade om upplevelsen.
Väntade något uppdrag i NY på jobbet?

Johan
 
objernulf skrev:
Varför har du inte alltid med en kamera i fickan?

Jaha, mer sten på späda axlar. ;-)

Min my2 passar inte för alla sorters bilder, jag hade behövt en systemkamera med stativ och för brobilden hade ett 200 varit nödvändigt. Kan jag inte ta en bra bild tar jag ingen alls. Därför fotograferar jag aldrig bävrar som simmar i ån när jag fiskar, bättre att njuta av upplevelsen än att ta en halvdan bild.
 
Mikael, du skriver att du aldrig tar annat än bra bilder? Hur lär du dig mer då, om du aldrig vågar testa nått nytt och annorlunda? Jag försöker förklara mina dåliga bilder med att jag åtminstone lärt mig nåt på kuppen :)

Eller...hmmm...resonerar för mig själv när barnet sover och jag har lugn och ro... är det så att ambitionen är att alltid ta en bra bild? Som en höjdhoppare som måste veta att nästa hopp går över? Om man är rädd att bilden blir kass kanske den blir det och omvänt!?

(Observera att det inte är nån kritik, utan bara ett intresse i ditt svar! Nu blev det dessutom lite mer av resonemang också ;)
 
Oj.

Nej, jag tar många dåliga bilder, däremot tar jag inte bilder jag vet kommer bli dåliga redan innan fotografering. Om vi tar exemplet med skymningsbilden och att jag hade min my2 i fickan så vet jag att jag kunde tagit en bild med blixten avstängd. Men, jag vet hur den skulle blivit och det är inte vad jag ville ha. Jag hade behövt en systemkamera med 50 mm och stativ eftersom jag ville ha bländare 11 för skärpedjupets skull.

Och tro mig, jag har fotograferat nästan varje dag sedan 1980 och har svårt att komma på någonting jag inte provat och misstag jag inte gjort. Fast, jag provar fortfarande nya saker, just nu använder jag mitt 28-70/2,8 som ger mycket ströljus i motljus och jag försöker se om jag kan använda det medvetet för viss effekt.

Och det som störde mig igår och i morse var att jag inte hade tagit hem kameran. Jag bor i kvarteret och tittar ofta efter lämpligt ljus, då sticker jag hem (med förvånad hund efter mig) och hämtar kamera och stativ.

Ungefär som bifogad bild, som jag skall ta om.
 
Senast ändrad:
Helskön bild mipert! Jag förstår vad du menar, det var lite som jag resonerade mig fram till där på slutet. Jag är fortfarande inne i att jag kan se en bild i huvudet men ha svårt att veta hur jag ska få till den... och testerna ger ofta dåliga bilder.

Men du, om du testat allt, och fotat varje dag i över tjugo år. Var hämtar du inspiration från? Föds det fortfarande idéer och tankar om bilder att ta eller känslor att förmedla?

Kan du fortfarande få in känslan när du jobbar med bilder till vardags? (Iochförsig borde jag veta svaret eftersom jag själv hade IT som hobby och jobb i över 15 år utan att ledsna. Har dock bytt hobbyn till fot och barn nu istället)
 
peterA skrev:
Men du, om du testat allt, och fotat varje dag i över tjugo år. Var hämtar du inspiration från? Föds det fortfarande idéer och tankar om bilder att ta eller känslor att förmedla?

Ett av det fina med fotografering, förutom att det finns obegränsat med motiv, är att fotografen blir äldre och betraktar sin värld annorlunda med tiden. Motiv som man tyckte var helt ointressanta, eller kanske inte ens såg för tjugo år sedan, kanske är enormt spännande idag. Ja, jag vet att frågan var riktad till mipert, men detta är en frågeställning av universell natur.
 
peterA skrev:
Mikael, du skriver att du aldrig tar annat än bra bilder? Hur lär du dig mer då, om du aldrig vågar testa nått nytt och annorlunda? Jag försöker förklara mina dåliga bilder med att jag åtminstone lärt mig nåt på kuppen :)

Det är just det som är grejjen, att göra misstag några gånger för att lära sig, och därefter göra rätt. De flesta har nog försökt fotografera ett oemotståndligt motiv på avstånd med helt fel kamera, och vet vad det blir för resultat jämfört med rätt utrustning. Då skall man inte göra om samma misstag igen.
 
Helskön bild mipert!

Tack.

Men du, om du testat allt...

Riktigt allt har jag inte testat. Men jag har fått tillfälle att prova på mycket, både privat och via jobbet. Zonsystemet, assistera vid modejobb, fotografera bilar utomlands, få sönderrivna kopior slängda på golvet av arg fotograf och annat som lärt mig mycket.

Var hämtar du inspiration från? Föds det fortfarande idéer och tankar om bilder att ta eller känslor att förmedla?

Just nu är jag trött på allt vad bilder heter. Känns meningslöst.
Men det går över och jag får idéer av att läsa gamla tidningar och inspireras av bidler och fotografer. Att läsa en intervju med Dawid eller Bruno Ehrs ger en kick. Att bläddra i ”Cyclops” av Albert Wattson ger en dubbelkick. Att se Stellan Herners fina bilder i Damernas Värld får mig att känna ”jag kan inte men jag skall försöka”.

Att se bilderna i Slitz ger mig någonting att sträva efter. Jag tycker bilderna oftast är skit och jag bestämde mig (efter att ha sett bilder i tidningen på en tjej jag tidigare fotograferat) att jag skall fotografera för Slitz. Nu sätter jag samman lite bilder, fotograferar nya och tar fram gamla, och jag skall jobba på att få göra en fotografering åt dem på mitt sätt. Det blir knappast någonting och jag vill inte förhäva mig (bara på fotosidan finns det ett gäng som gör sådana bilder bättre än mig) men jag måste göra mitt för mänskligheten. Sådan bilder som är på tidningens omslag får bara inte användas för att slösa silver och CCDer.

Så, nu fick jag lust att fotografera igen.

Och själva vitsen med att göra misstag för att lära sig av dem är att man inte gör om dem, precis som rideg skriver.
 
När jag blir rik ska jag köpa mig en kompaktkamera med riktigt bra optik som aldrig ska lämna fickan. Synd att Leica Minilux kostar över 7000...
 
Jag går alltid runt med flera kilos optik på mig. Jag ser inte riktigt vad det är som hindrar er från att göra det också, förutom att ni inte är fotografer på heltid utan bara 9-5 fotografer eller hobbyfotografer.

Under det senaste året har jag varit utom utan kamera i sammanlagt 1 timme, ungefär.

Jag har alltid minst en kamera nära mig.
 
EdwardH skrev:
Jag går alltid runt med flera kilos optik på mig. Jag ser inte riktigt vad det är som hindrar er från att göra det också, förutom att ni inte är fotografer på heltid utan bara 9-5 fotografer eller hobbyfotografer.

Under det senaste året har jag varit utom utan kamera i sammanlagt 1 timme, ungefär.

Jag har alltid minst en kamera nära mig.

Jag har absolut ingen lust att bära runt kameran jämnt och ständigt. Det beror bland annat på att jag är den sorts fotograf som tar arrangerade bilder, med det menar jag att bilderna vanligen är uttänkta i förväg eller att jag går runt och letar bildvinklar och väntar in ljus.
Jag har av och till varit sådan som burit runt kamera hela tiden men det ger mig inga bättre bilder. Jag tar aldrig heller ögonblicksbilder, dyker det upp en älg struntar jag i att ta en bild och njuter av synen istället. Är solnedgången fantastisk tar jag ingen bild utan greppar frungans hand istället oc kramar den. I veckan har Cardigans spelat in bredvid mörkrummet och Ninaflickan har legat och solat magen utanför labbet. Tar jag en bild? Nej, varför skulle jag det, bättre att sätta sig ned och snacka en stund.

För mig är man fotograf om syftet med att fotografera är att få fram bilder med kameran. Jag anser att jag är fotograf dygnet runt trots att jag nästan aldrig bär kamera. Skälet till det är att jag ser och tänker bild hela tiden, om man är mer fotograf för att man alltid bär en kamera skulle den ideala fotografen vara en passautomat.

Ser jag en snygg tjej på stan tar jag troligen inte en bild ens om kameran är med, däremot åker visitkortet fram och det pratas om möjligheten att få fotografera någon gång framöver.


Men det är vad JAG tycker, det är viktigt att fundera över vem man är och vad man är. Förhoppningsvis kommer man fram till ett faktum som fungerar bra för en.

Jag är far, make och fotograf. Ingen särskild ordning. Men jag är far även om kottarna inte hänger runt halsen på mig.
 
Kära dagbok,

Idag skulle jag bara cykla iväg för att lägga ett brev på postlådan, så jag tog inte kameran med mej. När väl uppdraget var utfört tänke jag: Jag tar en liten extra sväng med cykeln. Rätt som det var hade jag hamnat mitt ute i naturen; där var den i sin allra vackraste senvår-/försommarskrud. Havet låg blankt som ett nybonat golv. Soljuset var perfekt dämpat av de tunna slöjmolnen. De skira löven var fortfarande vackert ljusgröna. Och se så många blommor som redan slagit ut på ängen. Där tävlade maskrosorna med rapsfälten om vem som gulast i världen är. Koltrasten koltrastade (eller vad nu koltrastar gör) å det vildaste. Korna omvandlade gräs till gödsel och mat så det stod härliga till.

Och jag som inte hade kameran med mej. Ont, det gör ont. Nåväl jag njöt av allt det vackra ändå. Ljuset, ljuden, lukterna. Så slog det mej att jag skulle nog ändå inte kunna fotografera detta underbara så att det kom till sin fulla rätt. Så jag passade på att njuta så mycket det gick istället.


Vad lär man sig av detta? Fyll på med nån lämplig sensmoral.
 
Sensmoral.
Kameran har förstört vår ursprungliga förmåga att njuta och ”se” saker.
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar