Vi har ju två olika frågeställningar, även om de hänger ihop.
1.
Varför analyserar och kommenterar vi en bild?
När man tittar på bildkommenteraren på fotosidan, så är det höjt över alla tvivel att den vanligaste orsaken till att någon kommenterar en bild är att uttrycka uppskattning av den. På andra plats, långt bakefter, kommer kanske lusten att uttrycka lite ovilja. Att strikt skilja bilden från motivet, det gör vi i allmänhet inte.
Tydligen känner vi oss inte riktigt tillfreds med en sådan ganska vardaglig ansats. Vi har känslan att om man bara anstränger sig och tänker till (och kanske läser in sig på lite akademisk/vetenskaplig bildtolkning, om sådan finns?) så skulle vi få ut mycket mer av bildtittandet och bildpratet.
Just när det gäller denna andra bild, så kan det tillkomma ett motiv. Vi står inför något oväntat och behöver fråga: Vad i herrans namn föreställer bilden egentligen, och varför har den tillkommit?
2.
Hur gör vi analysen?
Åter till vad jag sett på fotosidans bildkommentarer. Oftast avser bildkommentarerna foto- och layouthantverket. En tycker att ett parti av bilden borde ljusas upp, en annan att bilden borde beskäras lite annorlunda etc. Sådana kommentarer är inte särskilt ljupsinninga, men jag är säker på att de någon gång kan hjälpa fotografen att se på sin bild med nya ögon.
Ungefär så ser det alltså ut (tycker jag
.
Vad har då denna nya, mer ambitiösa ansats till bildanalys och bildtolkning tillfört? Återigen två saker, som jag ser det:
1. Försök klargöra vad du
känner inför bilden.
Inget verkligt nytt i den ansatsen kanske, men helt klart är att den aspekten inte är så starkt framträdande i bildkommentarerna. Vi är förmodligen lite otränade i att alls prata om vad vi känner inför saker och ting.
Jag kan fortfarande inte klargöra precis vad jag känner inför bilden med speglarna på gatan. Bara att det är ett slags fascination inför det oväntade och absurda. En ”Alice i underlandet-” känsla kunde jag kanske säga.
2. Titta på/kommentera bilden, inte motivet (beakta t ex vad Strömholm sagt).
Inget verkligt nytt där heller, det ingår i Fotosidans rekommendationer. Men vi är inte särskilt ambitiösa eller framgångsrika i att skilja mellan bild och motiv.
Just när det gäller den här surrealistiska bilden är det kanske lättare, eftersom den knappast föreställer verkligheten. Så det finns inte mycket till motiv att kommentera utanför själva bilden. Men själv har jag inte brytt mig om att göra det, även om jag kan föra det vanliga resonemanget om bildkomposition etc. Men för att nu inte lämna den aspekten bortglömd, så tycker jag att bilden uppfyller högt ställda krav på det fotografiska hantverket i alla avseenden.
Utöver ovanstående så har vi flera gånger berört möjligheten att läsa in och tolka ett budskap i bilden. Med den typ av bilder vi oftast ser på Fotosidan så tycks detta inte så viktigt. Annat skulle det vara om vi såg ett bildreportage från en gruva (med politiska vänsterfötecken) eller från ett av arbetslöshet nedläggningshotat litet samhälle i mitten av ingenstans. Sådana bilder kommer upp på fotosidan ibland (nåja, kanske inte med vänsterförtecken
och då kommer det nog ofta kommentarer om bildbudskapet.
Vi har sett en ansats här att se ett budskap i bilden med speglarna på gatan, men det var kanske mer välmenande än allvarligt menat? Jag vill inte påstå att fotografen skulle sakna budskap – jag har ingen aning. Men om han har det, då får han allt lov att berätta det för mig. Annars kan jag inte hitta det. Inte för att jag ser det som en brist. För vissa människor måste en bild ha ett (helst politiskt) budskap för att vara legitim, men jag hör inte till dem som kräver det.
För att avsluta med Strömholm: Jag har svårt att se att min egen upplevelse av hans bilder är frigjord från motiven. Många av hans bilder fyller mig med obehag. Visst hänger det ihop med att motiven är från miljöer som jag har svårt att nalkas i fantasin. Men jag ska erkänna att det är längesedan jag tittade på några av hans bilder. Hur jag skulle reagera på dem i dag vet jag inte.
