En vacker tanke, fast tyvärr osann.
En vinge som klarar att innehålla åtta .303 Browningkulsprutor behöver inte alls vara elliptisk. Med ett lämpligt val av vingdimension kan man ordna det med en "tapering wing" också. Som fördel på köpet får man att en sådan är betydligt lättare att tillverka. Nog så viktigt i krigstid, när det tär hårt på materialet. Se exempelvis på konkurrenten, BF 109E, det mest tillverkade jaktplanet under den tiden. "Tapering wings", som dessutom gick att demontera från flygkroppen med planet fortfarande stående på stället. Fast man nöjde sig med att knöla in en MG 131 kulspruta i varje vinge. Kompletterade med den roliga konstruktionen med antingen 20 mm Motorkanone MG151/20 eller 30 mm MK 108, som sköt genom propellernavet (!), fick man bra verkan i målet ändå.
Nej, den elliptiska vingen användes därför att Supermarine, som tillverkade Spitfire, hade varit mycket framgångsrika i hastighetstävlingar före kriget. Flygplanen som vann Schneider Trophy ett flertal gånger hade elliptiska vingar, av den goda anledningen att det är den form som gav minst inducerat motstånd. En nackdel med konstruktionen är att den vid en stall tappar lyftkraften längs hela vingen samtidigt. Spitfire hanterar detta genom att formen är modifierad från sant elliptisk och har attackvinklar som gör att vingen stallar vid vingroten först. Då har man kvar skevroderverkan, och alltså kontroll, en stund efter det att piloten hinner inse att det håller på att gå åt h-e.
För övrigt aktade man sig för elliptiska vingar, på grund av den komplicarade tillverkningen av alla kurvor som ska till, i alla riktningar. Däremot är det sant att den elliptiska vingen valdes för att det var den form som gav den tunnaste vingen som ändå rymde ett infällt landningsställ vid vingroten och dessutom den vapenlast som önskades. Dessutom modifierades vingen flera gånger (tror det fanns minst sex olika vingar på Spitfire) för att inte bara kunna få plats med åtta kulsprutor. När tyska bombplan tillfördes utökad bepansring, räckte det inte längre med finkalibrig eld, inte ens från åtta kulsprutor. Någon statistiker grunnade ut att det gick åt 4500 patroner i kaliber .303 för att plocka ner ett större flygplan, typ Do-17 eller He-111. Den första modifieringen kunde bara klämma in en 20 mm automatkanon om kanonen (Hispano) placerades liggande, något som inte var bra för tillförlitligheten. En rejäl bula fick också till på vingen. Medan en kärvande kulspruta, av åtta, knappt märktes, gjorde en låst automatkanon att planet krängde ur kurs vid varje avfyrning av den andra kanonen, på grund av den mycket kraftigare rekylen.
Slutligen fastnade man för en kombination med fyra Browning kulsprutor, som var uppvärmda för att inte frysa ihop på hög höjd, och två kanoner.
Inte fasiken har detta med kameror att göra, men jag är lite fascinerad av den ihärdiga tekniska utvecklingen under 40-talet. Dessutom hade svenska flygvapnet Spitfire som fotospaningsplan, så lite fotografi kan vi ju bland in ändå...
